Den senaste tiden har min musiksmak varierat kraftigt från dag till dag/vecka till vecka. Jag lyssnar på absolut allt, i princip.. förutom RnB (står inte ut med det haha). Nu har det länge pågått en indie/electropop-period som jag bland annat delat med mig utav till min bästis Malin<3 men vill även dela med mig till er.
Först så vill jag tipsa om några som kallas för Digital Daggers. Deras musik kan höras i bland annat Vampire Diaries och Pretty little liars, inte för jag sett någon av dom serierna men ändå...
Kvinnlig sångare, elektroniskt och "haunting" om man nu kan kalla det för det, lite mysko ungefär... (shit vilken flummig förklaring på en musikgenre haha!)
Deras bästa låt är -> (spotifylänkar) Digital Daggers – The Devil Within
Även om jag inte lyssnar på fler än kanske 5 låtar av dom så är de ändå väldigt bra! Även Digital Daggers – Still Here är riktigt bra!
Sen finns det fantastiska Say Lou Lou. Jag hörde dom redan förra sommaren och blev helt förälskad. Deras bästa låt är utan tvekan Say Lou Lou – Beloved men Say Lou Lou – Julian och Say Lou Lou – Maybe You (Original) kommer himla nära! Elektroniskt när det är som bäst med tvillingarnas stämmor som klingar perfekt till varandra. Deras texter har dessutom mer djup än väntat, och det finns någon slags klagan i deras låtar som gör att man verkligen kan känna att de varit med om det som de sjunger (specifikt om kärlek då)
Mina absoluta favoriter är of Verona. Jag kan inte sluta lyssna på dom! Mandi Perkins måste vara en av de bästa sångerskorna jag hört. Hennes röst är verkligen magisk.
Deras texter är dessutom helt fantastiskt bra, och smärtsamma. Även om en del utav deras låtar har ett gladare popigare slag så är ändå texterna oftast hemska och sorgliga. of Verona – The Enemy <- det här är en av de bästa låtarna jag någonsin hört. Men även of Verona – Castles är fantastiskt bra och of Verona – Dark In My Imagination.
Lyssna även på Iiris – Merman ! Den är hur söt och underbar som helst, har dock inte fastnat för någon av hennes andra låtar.
Och även The 1975 – Chocolate
Efter 2 veckor med ljusbrunt hår bestämde jag mig för att bleka det igen, eftersom jag inte trivdes i kort ljusbrunt hår. Hade jag fått mitt löshår hade jag nog trivts bättre och haft det längre, men jag stod inte ut. Det är rätt underligt hur mycket mitt hår betyder för min självkänsla... på något sätt känns det som om mitt hår gör hela mitt utseende, men det kanske bara är jag som är fjantig.
Session 5; Startfärg:Ljusbrunt Antal blekningar: 2 Slutfärg:BLONT! Gulblont med mörkare gul på vissa ställen som är mer guld än gul, så det är inte särskilt skrikigt Slitage:Medel Håravfall: En del, håret bröts av ganska mycket vid luggen och på vissa andra delar där håret var väldigt skadat men det är ingen katastrof.
Håret är ännu inte klart, men det är äntligen blont! Efter en blekning till kommer håret ha perfekt färg och det kommer dröja ett tag innan den blekningen sker. Varje kväll innan jag går och lägger mig sprayar jag håret med spraybalsam och proteinspray för att det ska bli mer hälsosamt. Jag har även tagit kosttillskottet silica 3 gånger om dagen i 2 veckor snart vilket också kommer hjälpa med hårets mående. Silica sägs vara bra för hårväxten men personligen hjälper den mer för att göra håret starkare, och även naglarna. Det är en billig och bra produkt om man vill ha en extra boost inifrån :)
För ett par dagar sen fick jag ett slags ryck... som jag skäms otroligt mycket över, som alla andra gånger jag får sådana "ryck" eller "psykoser" som det är lättare kallat. Stunder då känslor helt enkelt tar över och jag bara agerar utefter dem. Den här gången handlade det om mitt utseende. Jag skrev såhär på min instagram "Har svårt att acceptera att jag inte är naturligt vacker som alla dessa tjejer jag följer på instagram... jag kanske inte ska följa sinnessjukt snygga människor för det är likt tortyr att veta att man är så långt ifrån deras utseenden som möjligt. Jag försöker alltid se ut som någon annan, jag försöker alltid kopiera människor jag vill se ut som. Att hata sig själv så mycket som jag gör är svårt och vissa kommer aldrig få uppleva hur det känns och jag önskar att ingen får uppleva hur det känns för det är nästan outhärdligt."
Okej, jag måste påpeka att jag inte alltid känner så som jag beskrev, även om det händer. Det finns stunder då jag kan se på mig själv i spegeln och tänka "fy fan så snygg jag är" men det finns alltid ett litet "om" i huvudet. OM jag hade större ögon, OM jag hade större läppar, OM jag hade mer markerade kindben, OM jag hade bättre hy, OM mina ögonbryn var jämna, OM jag inte hade dubbelhaka och så vidare... alltid detta OM. Jag vet att många tjejer kan relatera till det, och det gör mig så ledsen. Jag pratade nyss med en kompis om den här utseende-hetsen och jag bara måste skriva om det.
Jag följde innan mitt "ryck" 280 personer på instagram. När jag rensade följde jag 220. Jag följde alltså så många som 60 tjejer som bara gav mig ångest. Det finns lika snygga tjejer i min närhet, som jag har en personlig koppling till som jag inte avföljde men de ger mig inte ångest eftersom de är människor. Tjejer som bara lägger ut bilder på sig själva utan personliga inlägg, personliga svar på kommentarer eller liknande är inte hälsosamt för oss tjejer med dåligt självförtroende att följa. De är bara som ikoner, som dockor. Jag vill verkligen råda alla som läser detta att verkligen tänka efter - är det hälsosamt för mig att följa dessa snygga människor? Vad ger det mig? Jag tänkte efter och kom fram till, som ni också kommer, att det inte ger mig NÅGONTING att följa människor bara för att jag tycker att dom är snygga. I början trodde jag att jag följde dessa tjejer för inspiration, för det gör ju tjejer, men det blev till slut bara som ett sätt att skada mig själv att sitta och bläddra igenom deras bilder medan jag själv låg osminkad och ofixad i sängen och det slutade ofta med att jag grät åt mig själv i spegeln, för varför ser jag inte ut som dem?
Det som folk glömmer är: photoshop, vinklar, ljus, smink och dyra produkter. En annan sak som folk glömmer: det som är fint i en människas ögon är fult i en annans, och tvärtom. Alla har olika smak, och det finns människor som jag tycker är snygga som du tycker är fula och människor som jag tycker är fula som du tycker är snygga. Man kan inte säga vad skönhet är, eftersom (det låter så jävla klyschigt) skönhet verkligen ligger i betraktarens ögon.
Det finns undantag, som jag tänker ta upp. Ni behöver inte hålla med mig om att dessa människor är snygga, alla har ju olika smak, men t.ex. Sindy Niklasson på instagram - hon är för mig helt galet snygg MEN hon ger mig inte ångest. Varför? För att hon skriver personligt, hon skriver blogg om personliga saker och delar med sig utav sitt liv och hon svarar ibland på kommentarer från random människor och träffar gärna sina följare. Hon är en människa, inte bara en snygg person.
Tips för er med dåligt självförtroende;
Avfölj ALLA som inte ger dig någonting på instagram/facebook/tumblr osv.
Försök inte att sminka dig eller likna någon annan. Du har inte samma ansiktsdrag som andra utan du är unik och t.ex. ett par ögonbryn som passar någon annans drag kanske inte passar dina och det är INGET negativt.
Tänk på att även de vackraste kvinnorna kan ha dåligt självförtroende, du kanske är en utav dem? Som inte inser hur vacker du är? Jag VET att du är en utav dem. Du inser inte hur vacker du är.
Använd inte redigeringsprogram åt dina bilder på dig själv, för det ger folk fel intryck utav dig. Du är fin som du är och ger du människor en annan bild utav dig på dina bilder blir det som en chock för dem när de träffar dig IRL. Du har väl själv träffat såna människor? Som faktiskt är väldigt fina naturligt men som redigerar sina bilder galet mycket vilket gör att deras naturliga skönhet liksom försvinner IRL, eller iaf blir annorlunda?
En dålig hy kan inte ge ett dåligt utseende. Finnar gör dig inte ful, eftersom finnar bara är på din hy. Titta på en tjej som du tycker är snygg bara lite snabbt och tänk dig henne med finnar i hela ansiktet - blir hon fulare? Nej. Hon är lika fin ändå, och det är DU också.
Kändisar har råd med ansiktsbehandlingar, operationer och dyra produkter vilket gör att de ser "bättre ut." Vanliga människor ser inte ut som kändisar, vilket bara ger människor fel intryck av hur en person ska se ut. Tänk på Cameron Diaz annars - hon har dålig hy trots allt hon har råd med. Inte ens kändisar är perfekta naturligt.
Istället för att fokusera på det du inte tycker om - fokusera på det du tycker om med dig själv istället. Din ögonfärg? Dina läppar? Ditt leende? Det finns ALLTID något som du tycker om - framhäv det!
Utseendet är inte det viktigaste. Det gör verkligen gör en människa vacker är personligheten. Fokusera på personlighetsdrag som du tycker om med dig själv, små saker eller stora. Är du snäll mot djur? Är du trevlig mot kassörskan i affären? Jag brukar tillexempel alltid tycka att jag är så "käck" mot okända människor, som kassörskor eller liknande. Det gör mig glad att se att det uppskattas, för det gör det! Det blir mycket roligare för en kassörska att jobba om kunden är trevlig - en liten sak som blir stor för dig - och för andra!
Le. Ofta. Mer. Alltid.
När jag för några dagar sen mådde så dåligt och skrev den där texten på instagram, så grät jag i Daniels famn. Det fick mig att skämmas, för att det inte verkar normalt i en killes ögon att reagera på det sättet. Det skrämde honom och han förstod inte. Det hemska är att det är normalt för tjejer. Vi tjejer tävlar ofta med varandra, på ett sätt eller ett annat. Daniel brukar ofta fråga mig om jag sminkar mig/fixar mig/bloggar/lägger ut bilder och så vidare för andra killars skull - och det är verkligen helt fel. Jag bryr mig inte om vad andra killar tycker. Om en kille tycker att jag är ful - so what? Jag har min man och han tycker att jag är fin och han är den enda mannen jag vill ska tycka att jag är fin - men det gäller inte tjejer. Jag vill att tjejer ska se på mig och tänka "fan va fin hon är, jag vill se ut som henne" eller "fan va smart hon är, jag inspireras utav henne." Den här osäkerheten som de flesta tjejer känner inom sig är så tragisk och jag önskar att jag skulle kunna säga att jag inte är en utav dem men jag är verkligen the poster-girl för en sådan tankebana och för ett sådant beteende. Det behöver dock inte alltid betyda att det är ohälsosamt för mig. Jag VILL hjälpa andra tjejer och jag vill hjälpa andra människor, jag vill att andra människor ska inspireras utav mig och vad jag skriver och må bra utav det - inte tvärtom. Det ger mig självförtroende och självkänsla att veta att jag kan hjälpa andra, för jag vet att jag kan det och att jag HAR det. Det är därför jag bloggar och det är därför jag skriver. För min och för andras skull - åt det positiva hållet. Det är därför det är så viktigt för mig att försöka förklara det här i mitt förhållande, utan att det ska bli fel, för det kan låta så fel om man inte är likadan själv.
Från svart till blond - del 3
Tips; ha aldrig blekmedel tillgängligt hemma mellan dina blekningar... frestelsen kan bli för stor och det var det som blev mitt hårs undergång. Jag sa att jag skulle vänta en lång tid innan nästa blekning, det blev bara några dagar... eftersom jag hade 2 paket blekmedel kvar hemma. För en vecka sen tänkte jag "fuck it, jag testar!" och eftersom håret var i relativt bra skick så testade jag.
Session 4; Startfärg:Ljust orange med blonda fläckar Antal blekningar: 2 (och sedan en lila toning från Directions utblandat med balsam) Slutfärg:Lila hårbotten och gräddkola-blond resten utav håret Slitage:EXTREM!!!!!!!!!! Håravfall: Extremt, hårets bröts av och bryts fortfarande av och lämnade efter sig en svinto-liknande känsla.
Vad gjorde jag för att fixa detta? Jag la i en poly color "mörkblond" toning och håret är nu ljusbrunt. Den toningen är inte skadlig för håret, utan är bara ett toningsschampoo som håller i ca 28 tvättar. Jag rekommenderar verkligen poly color till alla. Mitt hår måste återhämta sig, ordentligt. Bleker jag det en gång till är det verkligen.... förstört xD Mina toppar är galet torra, det går inte ens att ha det nersläppt så torrt det är utan jag måste alltid ha uppsatt för annars syns det torra och spröda. Nu ska jag dock försöka att inte duscha håret eller tvätta håret på ett tag, eftersom de naturliga oljorna reparerar skadat hår bättre än produkter (det låter däremot svinäckligt, men vad gör man inte?) Det är synd att mitt hår är mycket kortare nu än när jag började, men jag hade ju räknat med det också... Mitt självförtroende är så långt ner på botten som det bara går, och förhoppningsvis blir det bättre så fort jag fått mitt löshår och kan ha löshåret i. Det är underligt egentligen hur hela min självkänsla ligger i mitt hår xD haha!
Jag lyssnar just nu på P4-dokumentären "den moderna grottkvinnan" som handlar om Maninna Råland som bland annat varit med i Outsiders-programmet "de vilda." Hon lever 6 månader om året i en grotta på Gotland, isolerad från allting som en riktig grottmänniska. Jag kan verkligen relatera till det hon säger i dokumentären om ensamheten, och hur något sådant kan vara bra för en människas hälsa.
Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt om att vara ensam, och med ensam menar jag inte den där värkande ensamheten som man kan känna ibland utan en självvald ensamhet. Det är egentligen inte så att jag ogillar andra människors umgänge, även om jag är relativt kräsen med vilka jag umgås med och inte. Jag har svårt att umgås med människor en längre tid utan att känna mig illa till mods eller bli stressad. Det handlar delvis om att jag är så osäker på mig själv men den osäkerheten är bara en bråkdel av anledningarna till varför jag hellre gör saker ensam än med andra. Jag brukar kalla det för att jag återhämtar mig eftersom det är precis det jag gör och har gjort i flera år. Varje gång jag har umgåtts med människor eller socialiserat mig en längre tid så har jag behövt några dagars ensamhet och egen tid för att kunna bearbeta stressen och ja, återhämta mig. Det gäller även människor som jag verkligen trivs med. Det är inget fel på andra människor eller på de människor jag umgås med, men jag behöver ändå den där egna tiden. Jag skulle inte direkt påstå att jag är som Maninna, för jag skulle nog inte riktigt klara av att leva utan moderniteter men trots tillexempel internet så gör jag mina egna grejer. När jag gör dessa "egna saker" så behöver jag inte bry mig om vad någon annan ska tycka, om jag är konstig eller tråkig och så vidare... Exempel på saker jag gör under min återhämtningstid;
Kollar på youtube-videor, t.ex. makeup-tutorials eller compilation videos.
Tittar på filmer eller serier jag sett förut, gärna om och om igen, jag har egna maraton alltså.
Fixar med mitt hår eller smink, tar bilder på mig själv eller på annat och redigerar bilderna. Det kan pågå i timmar.
Sitter vid tumblr och rebloggar bilder eller redigerar bilder till tumblr, detta kan också pågå i timmar.
Hittar ny musik på Spotify.
Skriver noveller eller blogginlägg.
Läser noveller eller blogginlägg.
Går promenader eller gungar.
Det viktigaste utav allt är att jag kan skifta mellan saker, utan att behöva bry mig om någon annan. Jag kan tillexempel se ett avsnitt på en serie, byta serie eller avsnitt i mitten utav allt eller stänga av och kolla en youtube-video istället och så vidare... Under dessa dagarna pratar jag knappt, eller inte alls, med andra människor. Jag känner inte för det helt enkelt. Det är så viktigt att jag inte blir ifrågasatt utan bara får göra precis som jag vill. Det är därför jag är så nervös för att bo ihop med Daniel, även om jag ser fram emot det väldigt mycket. Om jag inte får den här egna tiden eller blir ifrågasatt under min egna tid så kommer jag att gå under. Det kan vara svårt att förstå varför jag gör som jag gör eller varför jag tycker om det jag tycker om, men det är helt enkelt så. Jag trivs med att göra dessa sakerna och jag måste få göra det, för att kunna fungera normalt. Nu är det ju tur att Daniel spelar och tycker om att göra det så mycket, för då kan jag få min egen tid under hans speltid.
Det är stunder som dessa, dagar som idag, som jag verkligen inser vilken fantastisk pojkvän jag har. Jag är en dramaqueen, en nojig kork och de saker jag överreagerar på tar Daniel med en axelryckning, samtidigt som jag inte känner att jag inte blir tagen på allvar. Det lugnar ner mig något enormt och han hetsar inte mina dramaqueen-sidor. "Det är väl inte någon big deal" säger han och radar upp lösningar och påminner mig då ännu en gång om att vi är ett team, vi är ett par, vi är partners. Jag behöver inte känna att jag är ensam i allt längre, för jag har någon som stöttar mig, på alla möjliga sätt. Det är det jag har behövt och letat efter så länge - någon som man verkligen känner att man är ett med. Varje gång jag känner att världen faller samman omkring mig tänker jag "men jag har ju Daniel" och det har jag verkligen, jag VET att jag har honom och jag VET att han stöttar mig. Han är min klippa, min styrka, min man, min pojkvän, min älskade, min varg, min Khal, min Ragnar - MIN MIN MIN MIN! Mitt allt.
Tack för att du står ut med mig. Du är bäst.
Har kastat boll med Sansa i vad som känns flera timmar. Hon är så lätt att underhålla, och mer utav en hund än en katt. Precis innan jag kastar jamar hon "mäh mäh mäh" precis som om hon är som en hund som skäller, fast katt... Det är så roligt men sällan jag får det fångat på film eftersom det lilla monstret förstår när jag försöker filma och demonstrativt håller käften och står still under hela tiden kameran är framme. Sansa är så mammig... när jag går ut i köket för att laga mat följer hon efter och lägger sig på golvet, oavsett om hon sov en djup sömn innan. När jag går på toaletten ligger hon utanför och väntar. När jag solar på balkongen följer hon med ut och ligger bredvid. Och så vidare och så vidare och så vidare... Men förhoppningsvis kommer hon tycka det är lite lättare att vara ensam när vi får Saphira. Saphira är en blandraskatt, halv bondkatt och halv siames. Hon har blåa ögon, därav namnet, och är så himla fin. Både jag och Daniel tycker det ska bli jätteroligt. Vi är som en mamma och pappa som ska få en ny bebis, men så är det ju med djur.
Nu tänkte jag lägga mig på balkongen för att sola. Projekt "sola bort ärr" är igång den här sommaren, och jag tänkte skriva ett eget inlägg om det sen någon gång.
Från svart till blond - del 2
Nu har det gått drygt 8 dagar sen senaste blekningen och jag är redo för en ny. Planen var ju att jag skulle hålla mig minst 14 dagar... men tålamod gällande hår är inte riktigt min grej. Den här gången använde jag två förpackningar Schwarzkopf L1++, varav den sista flaskan räckte till två gånger. Jag hade i blekningarna 40 minuter var, eftersom jag inte vågar ha i dom längre pga slitage. Jag blekte bara topparna den tredje gången.
Direkt efter den tredje blekningen tvättade jag håret med shampo och la i Redken Extreme Cat proteinspray. Jag lät det sitta i 5 minuter sen tog efterbehandlingarna som följde till blekningarna och lät den sitta i 5 minuter.
Session 3; Startfärg:Orange med lite rött i topparna Antal blekningar:3 Slutfärg:Ljust orange med blonda fläckar Slitage:Högt Håravfall: Medel, var tvungen att toppa 2-3 cm och håret bröts av en liten bit vid luggen där jag inte toppade
Nu är det dags att verkligen låta håret återhämta sig ordentligt! Det gör jag genom att använda mycket inpackning och även använda värmeskydd ute i solen :)
Att vara såhär jävla kär... jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv ens vågat hoppats på att jag skulle hitta någon som passade mig. För... det är rätt svårt att passa in med mig, eller så kanske är det jag som har svårt att passa in med andra. Det kan ibland låta smärtsamt i huvudet på mig när jag tänker på hur mycket jag älskar, hur mycket jag känner och hur galet kär jag är. Hade det inte varit besvarat, om han inte hade behandlat mig väl, om det inte fungerat... så hade det varit något oerhört smärtsamt. Jag kan inte sluta tänka honom, det är som om han nålats fast i huvudet på mig. Jag försöker att inte tänka på honom ibland, bara för att ge mig själv (och honom) lite lugn, men det går inte. Alltid alltid alltid i tankarna. Det är en sådan kärlek som brukar beskrivas på film, så himla dramatisk på något sätt... men det är väl för jag är dramatisk. Jag vill ta tag i hans huvud och ruska om det samtidigt som jag skriker "jag skulle kunna döda och dö för dig, förstår du det?!" i en regnig gränd någonstans i NY, som det är på film ni vet... Jag kan inte få nog utav honom. Varje dag säger han något nytt som jag fascineras utav eller imponeras utav, och varje gång vi träffas inser jag hur otroligt vacker han är. Att känna såhär mycket kärlek till någon kan vara farligt, men jag är alldeles för kär för att tänka efter, för jag litar på honom. Jag litar på vår kärlek. Nu sitter jag och väntar på hans sms, som alltid kommer på morgonen... och trots att jag litar på honom och trots att jag litar på vår kärlek så sitter jag och är orolig för varför det inte kommer ett sms... Kommer jag någonsin sluta noja? Det kanske bara är mänskligt? Däremot tror jag att det kommer att lätta när vi flyttar ihop. Det handlar inte om att jag vill ha kontroll på honom utan att jag kommer kunna ha kontroll på mig själv, för jag vet hur jobbig jag kan vara.
Jag har aldrig varit så ärlig med någon som är jag med honom, jag har aldrig vågat öppna upp mig på samma sätt... jag har aldrig trivts så bra med någon innan, aldrig känt att en annan människas närhet kan vara avslappnande utan alltid tvärtom.
Jag önskar att alla får känna samma kärlek som jag känner, att alla ska få ha ett lika bra förhållande som jag är i nu. Vissa människor letar förgäves efter en hona eller en hane, vissa känner inte att de behöver det... men jag är en sådan som behöver det. Och jag har hittat min.
Är på bättre humör idag, det känns skönt. Det är nog för det är så bra väder ute. Jag gillar solen och jag gillar att sola, det gjorde jag inte för några år sen. Jag har alltid avskytt sommaren och allt som tillkommer; svetten, värmen, det kvava, solen, bränna sig, alla småkryp, alla människor... Men den här sommaren trivs jag med sommarvädret. Det är synd att det varit så dåligt väder det senaste, jag tror det har påverkat mitt mående rätt mycket också. Det är svårt att hitta motivation till någonting när det är regnigt och grått ute.
Det är ganska svårt att ha en blogg som fortsätter rinna på, har jag märkt många gånger. Jag har tidigare försökt skriva om min vardag på ett sätt som låter intressant men jag tycker inte det finns något intressant med att läsa om människors vardagar. Min syster sa "man vill inte läsa om deras vardag, utan om deras liv" och det är så väldigt sant. Liv och vardag är två helt olika saker. Varje inlägg jag skriver nu behöver inte ha ett speciellt ämne, utan det går att bara skriva allmänt också. Att skriva om sin vardag i handlingar är inte roligt men om någon skriver om sin vardag samtidigt som de lägger till hur de tänkt, känt, upplevt och reflekterat över saker i vardagen samtidigt så blir det så kul att läsa. Jag älskar att se hur människor upplever saker, eftersom jag känner att jag alltid upplever allt så annorlunda. Jag ska försöka att hålla den här bloggen relativt intressant, men sen tycker jag ju inte att jag är en särskilt intressant människa heller...
Jag måste börja skriva mer positivt, trots min PMDS-tid. Det är så viktigt att folk förstår hur mycket bättre jag mår och hur mycket jag har förändrats. På instagram fick jag nyligen kontakt med två gamla vänner som var två utav mina närmaste under min mörkaste period i livet. De frågade mig om jag ville ses och jag blev så glad, för jag har saknat dem väldigt mycket. Nu kunde jag inte eftersom jag hade andra planer men jag var också livrädd för när vi väl ska träffas igen. Jag är rädd att de ska tro att jag är samma person som innan, att de fortfarande sitter bredvid "Emo-Jonna". Det känns som om jag vill be om ursäkt till alla som fanns i min närhet, speciellt under 2008, men jag tror att de förstår. Jag vet ju att alla mina underbara vänner som stöttade mig under den tiden var smarta nog att förstå att det bara var sjukdomen som gjorde mig "så som jag var." Mina positiva sidor är ju detsamma, fast det tillkommit en hel del nya också. Jag är ju mig själv igen. Det är ganska svårt att övertyga människor som följt mig så länge att jag verkligen mår bättre nu och jag tror att de är precis lika rädda som mig när jag får ångest eller känner mig nedstämd. Men att ha ångest och känna sig nedstämd är något som alla känner, även friska och "normala" människor. Alla kan inte ligga på topp, men när man varit sjuk så blir man så rädd när dessa svackor väl kommer. Det känns som om vi med sjukdomshistoria har ett mycket längre fall än friska människor, eller kanske bara lite ostadigare mark. Däremot reser man sig ju igen precis som friska människor, oavsett hur långt ner man hamnade under svackan. Det är det som är skillnaden, som man inte får glömma bort. Förmågan att resa sig igen efter att man har fallit. Jag känner i hela mig att jag inte är sjuk längre, vilket är en helt otrolig känsla. Jag känner att jag är redo för ett liv nu, ett riktigt liv.
Nu är klockan 04.59 och jag har fortfarande inte somnat. Jag har varit vaken sen ungefär 10 imorse och tog till och med en sömntablett innan jag gick och la mig... Mina ögon är trötta och det är svårt att hålla dem öppna, min kropp är trött och utmattad trots the occasional "myrkryp"... men min hjärna är inte trött. Den är på högvarv. Jag kan inte slappna av, inte ens litegrann. Jag hatar att stress tär så mycket på mig. Det känns som om jag inte kommer kunna klara av någonting när jag är så stresskänslig. Jag tål ju knappt någon stress alls... och vilken stress finns egentligen i mitt liv just nu? Det är väl att jag/vi ska flytta eller om jag kommer in på högskolan eller inte och om jag kommer klara av dem kurserna... Ett hem är så viktigt för mig, ett hem som jag vet inte är tillfälligt eller kan försvinna när som utan ett hem som jag vet är permanent. Men sen gissar jag ju iof på annat också...
Som många kanske redan vet så har jag misstänkt länge att jag lider utav något som kallas för PMDS. Premenstruellt dysforiskt syndrom, som det heter utan förkortning. Det innebär att 1-1 och en halv vecka varje månad i samband med min ägglossning så blir jag sjuk igen. Den andra tiden på månaden är helt okej för mig och jag glömmer alltid bort det när symtomen slår till, vilket är så typiskt. De veckorna jag känner mig glad så verkar inte det här som något problem, för problemet finns ju inte och när jag väl är på botten är jag alldeles för trött och nedstämd för att försöka göra något åt det.
SYMTOM:
nedstämdhet
irritabilitet
humörsvängningar/affektlabilitet
ångest/oro
minskat intresse för dagliga aktiviteter
koncentrationssvårigheter
trötthet/minskad energi
aptitförändring/sötsug
sömnstörning
känsla av kontrollförlust
bröstspänning/-svullnad
Jag måste säga att jag känner av alla symtomen, absolut alla. Tidigare idag slog det till som värst, det som jag skrev om i mitt förra inlägg. Dessa små incidenter kallar jag för "psykoser" fast det är säkert helt fel term. När detta händer, vilket är så otroligt sällsynt nu för tiden, så är jag inte mig själv, därav "psykos." Det börjar med att jag får upp paranoida tankar i huvudet som kan handla om allt möjligt, men oftast handlar det om att Daniel är otrogen eller att någon utav mina vänner/familj/släkt hatar mig. När dessa tankarna väl är igång kommer ångesten och paniken, sen bruset. Jag blir någon annan. Jag gör eller säger saker jag annars aldrig skulle få för mig att göra eller säga, och jag kan inte kontrollera det. Lusten att skada mig själv är enorm, ibland blir jag till och med självmordsbenägen, men jag har inte skadat mig själv på 7 månader. Ibland är jag vid medvetande och ibland känner jag mig halvt vid medvetande, som om jag inte riktigt är där, som om jag är en åskådare. Jag gråter aldrig, vilket nästan är värre, för känslorna kommer inte ut på något sätt. Det kan sitta i flera minuter, ibland flera timmar. Det är även under sådana här "psykoser" som jag kan köpa mängder utav onödiga saker, utan att veta vad jag egentligen håller på med och det är vid såna tillfällen jag shoppat upp alla mina pengar. Det kan även bli att jag äter alldeles för stora mängder mat eller godis vilket gör att jag mår illa och nästan behöver kräkas. Mina impulser blir så himla starka och hastiga. Tiden försvinner för mig under "psykosen" och jag får ofta minnesluckor. Efteråt känner jag mig dum och skäms, och då kommer en annan sorts ångest. Jag känner mig värdelös igen... och jag vill bara fly från allt. Det är då jag måste återhämta mig, som alltid efter stressiga dagar eller en ångestattack. Det innebär total isolering och ett film eller seriemaraton som gör att jag tänker på annat. Men... detta händer så sällan nu för tiden. Jag kan bara komma på att det hänt kanske två gånger det här året, det brukade ske varje vecka och gick i perioder under min mörkaste sjukdomstid. Det gör mig så rädd för jag tror att jag håller på att få ett återfall, och det kanske det är på ett sätt men ändå inte. Det håller inte i sig och jag hamnar inte i sjukdomen igen, jag är fortfarande frisk men det kommer perioder... Jag tror att det var p.g.a. detta som de feldiagnosticerade mig med bipolär sjukdom, det låter ju rätt likt.
Det var väldigt skönt att få skriva ut det här. Nu vill jag inte att folk ska oroa sig för mig eller tro att jag är sjuk igen, för det är jag som sagt inte. Det är bara väldigt svårt för mig under dessa perioderna och jag hoppas att människorna omkring mig kan förstå och hjälpa mig hantera det. Förhoppningsvis orkar jag söka hjälp snart så det kan bli bättre, men just nu känner jag inte ens för att gå ur sängen. Känner ingen motivation till något och orkar inte ens laga mat trots att hungern skriker i magen. Nu ska jag försöka sova igen.
Jag kände det redan igår, hur stormen kom... hur ovädret drogs in. Vinden ilade i träden, luften blev plötsligt tjock och kvav. Förnimmelser av regn, med bara små små droppar. Jag försökte förbereda mig, byggde vindskydd och tak men skyddet slogs sönder av havet som drog in över land, taket ramlade ihop över mig och kvävde mig och min, vad jag trodde var, säkra plats. Allt föll ihop, och jag med det.
Bruset kom. Det där statiska bruset. Plötsligt fanns "jag" inte längre. Jag blev den där personen jag alltid har varit rädd för, den som jag alltid har avskytt. Tiden fanns inte, den gick för fort och jag bara agerade, bara gjorde, bara lät "den andra" ta över. Planer på hämnd kom upp i mitt huvud, om jag hittade någonting att hämnas för. Andra planer kom till, om hur jag skulle skära sönder mina armar och ben ännu en gång, om hur jag skulle ta alla piller jag hittade, om hur jag skulle slå mig själv i ansiktet och hur jag skulle klösa ut mina ögon för jag vill inte se, jag vill inte känna... Det kändes så bekant, alldeles för bekant. "Den andra" skrattade åt mig och min rädsla när den släppt sitt grepp och lämnade efter en äcklig eftersmak. Lik, ruttet, unket... eftersmaken var över hela mig. Skakningarna kom... och bara fanns där.
Nu har huvudvärken kommit. Spänningarna i musklerna har också kommit... det är över, men ändå inte.
Det kallas väl återfall, antar jag. Jag överlevde. Jag gick helskinnad ut ur kaoset... men trots det är jag rädd. Jag känner mig inte stark... inte just nu...
Jag är ju inte sån här... inte längre... jag är ju frisk, på sätt och
vis. Jag vet inte varför det kommer ibland, men det gör det. Det kommer
och jag kan inte hindra det.
Jag ser människor som skriver "jag älskar musik" eller att de har "musik" som intresse och liknande, men dessa människor ser jag sällan lyssna på musik eller skriva om musik eller prata om musik, oftast mindre än vanliga människor. Det gör mig alltid så fundersam, döljer dem att de älskar musik eller är det liksom bara att "de älskar musik men lägger inte ner tid på det för det"?
Så när jag skriver att jag älskar musik så menar jag att jag verkligen älskar musik, ungefär som jag älskar Daniel eller Sansa fast på olika sätt.
Jag har tänkt skriva mer om musik i min blogg, eftersom det är en så stor del utav mitt liv och min vardag och tänkte börja med något som jag faktiskt inte har lyssnat på tidigare utan bara lyssnat på det senaste året eller åren. Jag är sämst på genrer och skulle helt enkelt kalla det för: folk. Men alltså... folk-musik låter som något helt annat när någon nämner det så. Men när jag nämner folkmetal så förstår folk direkt vilken sorts musik det är och det är folkmetal minus det som är metal i låtarna (helt enkelt.)
När jag lyssnar på nordic folk eller celtic folk-musik så känner jag mig stark på ett sätt som jag annars inte brukar känna. Det är så sagolikt, bokstavligt talat. Det är bara att lägga sig ner, eller ännu bättre ta en skogspromenad och försvinna in i musiken...
Dessa två låtar "Fehu" och "Heimta thurs" är från det norska bandet Wardruna. Det som är så häftigt med Wardruna, iof finns det ju en hel del häftigt med dom, är att deras musik är baserad på gamla runor. Musiken är alltså bokstavligen uråldrig vilket bara gör den ännu mer magisk och trollbindande. Trots att jag inte förstår vad de sjunger så känner man äktheten i deras sång.
För er som tittar på TV-serien Vikings så känner ni säkerligen igen dessa eftersom Wardruna varit med och gjort soundtracket till säsong 2, men jag vill även minnas att en del Wardruna spelas även i första säsongen.
En utav sångarna i Wardruna är den kände blackmetalmusikern Gaahl, som bland annat är den tidigare sångaren i Gorgoroth.
Jag brukar ligga och lyssna på Wardruna när jag inte kan sova eller när jag är ute och går. De väcker alltid så mycket styrka i mig, kanske mer än något annat folk-band. Man skulle iof kunna kalla detta för dark folk mer än bara "folk."
Bandet Folkstone har hela 9 medlemmar, från Italien. Deras sound är mer celtic än viking, om man jämför med t.ex. Wardruna. Däremot gör Folkstone mestadels folkmetal, men den här låten jag länkade här är utan tvekan en av de bästa låtarna jag vet; "Omnia fert aetas". Låten sjungs på latin, vilket är awesome. Omnia fert aetas betyder "time cancels everything" och ja "tiden stoppar allt." De har gjort andra bra låtar också, så som "In taberna" eller "Anomalus".
TyskaCorvus Corax skapades redan 1989 och är stor inspiration till bland annat Folkstone och andra liknande folk-band. Även dessa har mer en celtisk vibe med säckpipor. Corvus corax är det latinska namnet för korp. Personligen är deras album från 2011 det bästa, låten som jag länkade, "Sverker" och "Havfru".
Självklart finns det svensk folk-musik också, så som bandet Fejd. Just den här låten är en utav mina favoriter men jag gillar även "Offerrök" och "Drängen och kråkan" en hel del. Just Fejd är väl en sån musik som man skulle tänka sig typisk för svensk folk, och man känner verkligen hur SVENSKT det är när man lyssnar på dem, men det kanske är för sångaren låter så... "himla svensk" om man kan säga så.
Och självklart - Nordman. Iof är Nordman mer kopplat till schlager och pop men deras musik är inte mindre folk är andra folk-grupper, bara med en liten extra twist. Säga vad man vill om schlager så är faktiskt Nordman helt fantastiska. Sångaren Håkan Hemlin har en speciell och raspig röst som passar perfekt in till musiken, och deras texter har oftast en djupare mening när man kollar in närmare på det. Hur sorglig är t.ex. egentligen inte deras mest kända låt "Vandraren"? Lyssna även på mina favoriter "Under norrskenet", "Förlist" och "Ensam varg".
Idag drog jag ner persiennerna, stängde och låste min dörr och gjorde något som gör att jag fnissar av skam bara jag tänker på det. Det kändes så spännande för det var något jag inte gjort sedan mina yngre dagar. Jag styrketränade, hemma med hantlar. Jag kände Sansas dömande blickar mot mig när jag gjorde hantelcurls, sidolyft och hantelrodds... och jag tänkte på att om någon som t.ex. Lina eller mamma hade sett mig hade de nog garvat ihjäl sig för det måste verkligen varit en rolig syn, ungefär som när jag försökte göra squats och Emma nästan låg på golvet av skratt. FYI jag KAN INTE göra squats, mina fötter kan inte stå på sulorna liksom om jag knäar... aeh går inte beskriva, men jag kan inte iaf. Anyway så ska det här bli någon slags rutin då. Har till och med skrivit upp ett fint schema. Det ska bli intressant hur många dagar eller veckor jag kan hålla det här... förra sommaren var jag ju redigt duktig, kanske kan bli det igen?
Träningsschema
Måndag
– Styrketräning med hantlar - promenad
Tisdag
– Pilates - promenad
Onsdag
– Styrketräning med hantlar - promenad
Torsdag
- Styrketräning med hantlar - crosstrainern
Jag kan inte sova utan Daniel.
Jag känner ingen motivation utan Daniel.
Jag känner mig faktiskt rätt värdelös utan Daniel.
Jag lägger ut hur mycket bilder jag vill på oss, upprepar bilderna också hur mycket jag vill.
Jag skriver hur mycket gulligt skit som helst om oss på sociala medier.
Jag älskar Daniel.
Jag tillhör Daniel.
Jag kan inte sluta tänka på Daniel.
Jag... vill... inte... bo... i en annan stad.... längre...
Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.
Från svart till blond - del 1 Jag blekte mitt hår 4 gånger första sessionen. Två stycken H&M's egna blekningar och två stycken MOOD ultrablond nr 105. Trots hela 4 blekningar blev mitt hår "bara" rött. Det fanns fortfarande svartbrunt kvar på vissa ställen också. Mitt hår brukar dra åt sig blekningar som bara den men det blev inte så den här gången.
Session 1; Startfärg: Svart (2 veckor sen senaste färgningen) Antal blekningar: 4 Slutfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar Slitage: 7/10 - lite torrare men annars ingen större skillnad Håravfall: Inget
Några dagar senare tvättade jag håret utan balsam och blekte det två gånger igen. Den här gången använde jag 1 MOOD ultrablond nr 105 och en Schwarzkopf Blonde L++. Jag skulle egentligen inte rekommendera att bleka bara med några dagars mellanrum eftersom det sliter så otroligt mycket och håret behöver återhämta sig.
Session 2; Startfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar (4 dagar sen senaste blekning) Antal blekningar:2 Slutfärg: Orange med lite rött i topparna Slitage: 8/10 - håret är nu torrare och mer slitet än tidigare Håravfall:Lite, håret bröts av ytterst lite
Nu är det dags för håret att få återhämta sig ordentligt till nästa session. Hur? För det första sov jag med Barnängens balsam Pärlglans i topparna. Före det hade jag i Ricinolja i topparna i 10 minuter. Idag (dagen efter) sprayade jag även i Redken Extreme Cat som är en proteinspray för håret och verkligen HUR bra som helst. Man sprayar i lite, väntar 5 minuter sen sköljer ur. Innan jag fönade håret hade jag även i Tre Semmé's heat protection spray. Det är SÅ viktigt att skydda håret mot värme och det sliter mer än vad man kan tro med plattång, locktång och hårfön. Stay tuned for part 2 ;>
.JPG)
.JPG)
