Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Halmstad.

Jag är så trött på Halmstad. Jag är trött på centrum. Jag är trött på alla fulla människor som skriker på gatan, som kommer fram och pratar med mig när jag gungar, som vinglar bakom mig när jag är ute och går. Jag är så trött på mina grannar som festar, som pratar högljutt, och grillar på sin altan så det stinker tändvätska i mitt rum. Jag är så trött på att inte känna mig hel, att inte känna mig trygg. Jag måste dock påpeka att jag älskar Halmstad också, på ett sätt. Jag älskar alla parker, alla butiker. Jag älskar Nissan, Galgberget och Östra stranden. Jag älskar att min familj och mina vänner finns här. Men det räcker inte... vilket känns så hemskt att skriva, men det är sant. Jag har aldrig riktigt känt att jag vill bort från Halmstad i sig, utan bara området i Halmstad jag befunnit mig på, men nu känner jag verkligen hur Halmstad tröttar ut mig... men det kanske är tomheten staden har... för Daniel bor inte här. Jag har gått runt i hela mitt liv och känt mig halv, för jag inte har haft honom innan, och nu när jag har honom vill jag bara vara nära hela tiden. Jag har aldrig känt att jag vill vara med någon hela tiden, aldrig någonsin... Måste bli en förändring. I augusti får jag skjuts upp till Daniel, och då följer Sansa med mig. Hon ska stanna där (och förbereda för den nya katten Saphira), så jag kan spendera så mycket tid som möjligt hos dem, min familj, mina älsklingar. Det ska nog gå bra...

31.

"Det är lugnt, vi hjälper dig." Men förstår ni inte? Jag vill inte ha mer hjälp nu. Det handlar inte om att jag inte vill få mina problem lösta för det vill jag men jag vill kunna lösa dem själv. Jag är så trött på att vara en liten bebis som inte klarar av någonting.
Jag försöker hela tiden att agera vuxen och normal men det går inte. Det sitter inuti mig. Det är någonting som är fel med mig och jag känner det i hela kroppen, i varje mm utav min hjärna - fel.
"Bara gör det." Jag hör det hela tiden. "Så fort det är gjort kommer det kännas bättre, bara gör det." Men det är inte "bara och göra det" för mig. Jag känner mig psykiskt handikappad för jag KAN inte göra sådana saker som andra människor kan och det går inte att beskriva för någon som inte varit där själv. Man kan inte be en lam att gå, att bara ta ett steg på marken och balansera sin vikt på foten, det går inte. Precis så är det med mig. Man kan inte be en lam att gå.
Jag vill inte vara sån här mer. Jag vill inte. Jag vill klara mig själv och jag vill komma någonstans med mitt liv och jag vill inte må dåligt mer. Jag vill inte ha ångest på kvällarna mer. Jag är rädd för att gå och lägga mig varje kväll för jag vet att ångesten kommer så fort jag sluter ögonen och försöker sova oavsett om jag lyssnar på ljudbok eller inte, oavsett om jag är så trött så jag inte kan göra något annat än o bara ligga... för det spelar ingen roll... ångesten är så stark.

Jag hatar mig själv för jag är som jag är. Jag hatar det så mycket och med ett sådant brinnande hat så jag inte kan beskriva det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill vara lite bättre, massor med bättre.

Och jag skiter i vad som händer nu. Jag förtränger det. Känsloexplosionen som kommer sen får helt enkelt komma. Jag måste trycka undan allt just nu. Annars kommer jag att förstöra allting. Som vanligt.

22.

"Dunkelheit" viskar han, samtidigt som hans långa klor river mig över halsen. Han drar ner klorna över bröstet och där stannar han, börjar istället och hugga med de vassa taggarna rakt in i mitt hjärta. Han, med sina långa klor, sina svarta ögon och raspiga röst är den perfekta avbilden av allt som jag någonsin älskat och förlorat, allt som jag någonsin varit rädd för, allt som jag kunde ha fått men aldrig förtjänade och han är den värsta påminnelsen om hur livet vridit sönder mig. "Du kan gömma dig hur mycket du vill, försök om du kan, men jag hittar dig alltid" viskar han. Han ligger bakom mig i sängen och ibland ligger han där utan att röra mig, men jag vet att han är där. Hans närvaro och hans existens sänder ut signaler och det stackars rädda lilla djuret inom mig vaknar till liv. Alla människor förvandlas någon gång till små rädda kaniner - bara det att jag har räven i hasorna. Han är räven, han är Satan, han är mörkret, han är rädslan, han är ångesten, han är kylan och han är alla minnen jag har försökt att förtränga.
Jag vänder mig om i sängen, stirrar in i avgrunden som är hans ögon och viskar tillbaka "kom då" sedan sätter jag upp mitt försvar, det lilla och trasiga försvar som jag har. Jag kämpar och han kämpar, vi kämpar mot varandra och jag har accepterat att kampen aldrig kommer att ta slut för han kommer aldrig att försvinna oavsett hur mycket jag försöker gömma mig. Han har rätt, jag kan försöka och gömma mig och han kommer att hitta mig - men det betyder inte att han har vunnit. Krigsärr, jo, visst är det ärr efter krig, både på insidan och på utsidan.

Vissa människor kommer aldrig att få fred med sig själva. Jag är en utav dem, och det gör inget. Så länge jag aldrig ger upp så gör det inget. Min rustning blir hårdare för varje dag, mer och mer härdad... starkare... och tjockare. Alltid en krigare. Alltid en soldat.

D.

Låt oss skapa en egen värld, en värld där bara du och jag existerar, en värld där mörker blott är ett minne, undangömt någonstans, någonstans där det inte kan nå oss...

Notes.

Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall.

Att tänka är destruktivt, iallafall för någon som mig. Jag tänker alltid för mycket. Jag tänker om, ifall att, kanske, måhända... och alltid massa teorier och konspirationer som inte hänger ihop och bara skapar kaos.
Grejen är... att så fort jag bestämmer mig för att sluta tänka och bara gör så plötsligt märker jag hur det blir kaos ändå, för jag har inte tänkt mig för och plötsligt är jag i en jävla massa strul som jag inte vill vara i.

Note to self:
- Bara för att du blivit sårad en gång betyder det inte att du kommer bli det igen.
- Du behöver inte bestämma dig nu, chilla för helvete... någon jävla gång.
- Uppskatta dig själv mer, på alla sätt o vis.
- Du kan inte vara snäll och passa upp för alla, det funkar inte så. Skit i vad som hänt tidigare, det är dig själv du ska sätta i första hand.
- Igen: chilla, FFS.

01.47

... för att jag inte orkar skriva om det så jag visade mina känslor på andra sätt. 
Jag vet inte om du någonsin sett någon i det tillståndet men det är så det ser ut. Ångest. 

Gott nytt år!

Hittade en rolig liten lista att fylla i på min systers blogg, så jag tänkte att jag kör samma sak.

Vilka ser du som de största händelserna under året? 
Att jag blev singel efter ett förhållande på ett och ett halvt år, födseln utav min allra första kusin och när jag fick min egen lilla bebis/mening med livet/livskraft/livs kärlek/själsfrände/katt Sansa. Det var även i år som min syster flyttade hem efter att ha bott utomlands och vi tre syskon delar nu lägenhet ihop. Varken jag eller min bror har bott ensamma förut. Jag gick även ner 12 kilo den här sommaren vilket var otroligt stort för mig.

Vad lyssnade du på?
Det här året har verkligen varit ett musik-år! Jag hittade ny musik och känner att jag verkligen har hittat "min musik" nu. De största fynden är Månegarm, Svartsot och Finntroll. Det finns så mycket som tänds inom mig när jag lyssnar på de tre banden och bara bra saker. Lyssnade även på tre utav de bästa böckerna jag har läst/lyssnat på nämligen Cirkeln, Eld och Nyckeln som också kallas för "Engelsforstrilogin."


Bästa boken?
Ja alltså, det svarade jag ju på tidigare... Men jag har även lyssnat på första boken "Kampen om järntronen" av George R.R. Martin flera gånger om, så den är också värd att nämnas.

Bästa filmen?
Jag såg i och för sig The Hobbit; An unexpected journey för första gången 2012 men det var 2013 som jag köpte den på DVD och har spammat den i stort sett hela hösten.

Lärde du känna några nya människor?
Ja, jättemånga!!! Det har varit jätteroligt och ganska otroligt att jag som haft så sociala problem 2013 lyckades träffa och lära känna så många nya människor och skapa nya kontakter. Det är även många som kommit mig närmare.

Planer för 2014?
Jag har så otroligt många. Framförallt så ska jag bli klar med mina komvux-studier och börja på högskolan, och därmed välja "riktig" utbildning och vad jag vill jobba med i framtiden. Jag ska också sluta skada mig själv, vilket jag tyvärr började med igen under 2013. Jag ska också tatuera mig, träffa Jenni <3 och fokusera på mig själv och bara mig själv. Det ska bli mitt år och jag vill bli frisk en gång för alla - även om det inte kommer ske i år så kommer det vara en början.

Tillägg:
Eftersom 2013 var ett riktigt musik-år så tänkte jag lista upp några låtar som beskriver mitt 2013, och om det finns en del utav låttexten som passar in så skrivs den också även upp... här kommer det;

Zara Larsson - Uncover
"Nobody sees, nobody knows,
We are a secret can't be exposed.
That's how it is, that's how it goes,
Far from the others, close to each other."
In flames - Metaphor
Black Sabbath - Paranoid
Black Sabbath - Fairies wear boots
Månegarm - Nattsjäl, drömsjäl
Månegarm - Eternity awaits
Pendulum - Watercolour
Placebo - Exit wounds
"Want you so bad I can taste it,
but you're nowhere to be found.
I'll take a drug to replace it,
or put me in the ground."
Svartsot - Havfruens kvad
Ozzy Osbourne - I just want you
The Rolling Stones - Laugh, I nearly died
Northland - Revenge
Tom Odell - Another love
"I wanna sing a song, that'd be just ours
But I sang 'em all to another heart
And I wanna cry, I wanna fall in love
But all my tears have been used up
On another love, another love"
Bloc Party - Signs
och alltid, alltid, alltid, ALLTID; Raubtier - Polarvargen

Triangeln.

Det är en triangel. Tre olika människor. Tre olika situationer. Tre olika känslor... men smärtan... smärtan är densamma, för varje hörn. 


I det ena hörnet finns det en mur. En mur som jag har försökt att klättra över, försökt att slå sönder och jag hittade till slut porten men den var låst. Jag fick 3 olika nycklar och alla nycklar passade i nyckelhålet men ingen gick att vrida om. Jag ville så gärna komma in för det som fanns bakom muren var det vackraste jag hade sett och stött på på länge. Det fanns så mycket intelligens, så mycket som jag fann intressant och så mycket som jag kände igen mig i men framförallt fanns det så mycket trygghet. Trots muren kände jag mig så trygg och så glad. Jag kände inte den tryggheten med någon annan än personen som tillhör det här hörnet och inte heller den glädjen. Den sista nyckeln var den som passade bäst... men den vreds aldrig om och muren byggs på, högre och högre för varje dag. Jag har vänt mig om från det här hörnet, släppt taget och jag bearbetar det så gott jag kan. Ibland kommer det tillbaka... lika starkt som tidigare, lika smärtsamt... 

I det andra hörnet finns en väg, ett järnvägsspår. Jag har flera gånger trott att den har varit avstängd men ett tåg har kommit och kört över mig flera gånger. Det har stått på terminalen att tågen har slutat gå så jag har vågat gå på spåren men plötsligt, snabb som en vind, kommer tåget. Det finns så mycket längtan i det här hörnet... och så mycket hopp. Det är därför jag fortsätter att gå på spåret. Det är någonting som gör att jag fortsätter att gå och trots att jag stannat upp, vänt mig omkring, funderat på att ta en annan väg eller vända om så fortsätter jag. Jag ser inte slutstationen någonstans och jag tvivlar på om det ens finns någon... men jag vill inte sluta gå. Jag vet inte om samma tåg kommer att komma igen, eller ett nytt... Problemen som finns i det här hörnet är även mina och framförallt mina. Det finns en chans, en helt otrolig chans, men det kommer att ta tid... tid som kanske inte finns.

I det tredje hörnet står personen som tillhör under ett regnmoln. Jag har ett paraply någonstans, som jag inte vet kommer räcka till eller hålla för oss båda men jag känner mig villig att försöka. Det här hörnet är det nyaste av de tre och det finns så mycket likheter i det här hörnet och så mycket omtanke. Jag kan inte låta bli att dansa i regnet och jag känner mig så glad när jag gör det... Regnet känns ibland som piskrapp mot kroppen och då gömmer jag mig men personen som tillhör hörnet står kvar, som förstenad, som om personen inte vill komma undan från det. Det finns också mycket osäkerhet i det här hörnet och så mycket nyfikenhet. Eftersom det här hörnet är så nytt så är det det som gör minst ont men det är också det som är mest oförutsägbart. Jag kan inte kontrollera det. 

Det är bara såhär jag kan förklara det och det är bara jag som kan tolka det så som det egentligen betyder.

23.14

As the night darken the streets

I walk slowly underneath the trees

Knowing you are miles away

But so close to me inside my heart

Listening to songs that reminds me of you

Mimicking as I hear the words being sung

Words that I want you to hear

But it’s too late for them being said

You absence feels sharp as a blade

Killing me every minute that you’re not here

I don’t know what feels worse

That you don’t know of my sorrow

Or that you know but don’t care

As the sky lightens up by the sun

I find my way back home

Wondering if you slept alright tonight

Alone or with someone by your side

And if so I wonder if she feels the same as I do about you

If she makes you happy

There’s no point in asking me the same

Because happy is what I would have been with you…

Tack.

Snart är det här året slut, och jag kan inte vara mer glad för det. Det här året har varit ett utav de värsta åren i mitt liv och jag har stött på motgångar jag aldrig tidigare stött på och jag har kämpat mer än vad någon någonsin kan ana för att överleva. Jag har varit nere på botten, verkligen varit nere på botten och jag har varit fast där alldeles för länge. Jag kan inte säga att jag har kommit upp eller att jag är på god väg upp - men det är inte lika hopplöst hela tiden längre. Jag kan lova att jag kommer fortsätta kämpa så som jag har gjort och jag vägrar att ge upp.
Jag förstår att jag har varit väldigt svår att ha o göra med, speciellt när jag haft så svårt att öppna upp mig. Jag har haft svårt att ta emot hjälp och dessutom be om den när jag har behövt den vilket har varit en påfrestning inte bara för mig utan också för de som bryr sig om mig.

Jag la ut en bild på min instagram på två människor som jag ville ge lite extra cred; Jenni och Malin - men det finns så många fler. Det skulle ta lång tid att skriva upp alla person för person men jag hoppas att du som läser det här känner dig träffad.
Tack för att ni stått ut med mig ytterligare ett år, tack för att ni stöttat mig ytterligare ett år, tack för att ni har gett mig en anledning till att kämpa ytterligare ett år och tack för att ni bara existerar för eran existens är anledning nog för mig att fortsätta kämpa. 
Jag älskar er, så otroligt mycket.

Placebo.

Ett band som betyder och har betytt otroligt mycket för mig genom åren är Placebo. Ibland... när jag har svårt att uttrycka mig... så gör jag det på andra sätt. Det kan vara genom låttexter, bilder, dikter, gifs... ja allt möjligt. Jag vill uttrycka mig genom Placebo idag, för de vet precis hur jag känner idag och med deras låtar och låttexter får jag fram allt som jag känner inom mig idag.

Broken promise
I'll wait my turn,
To tear inside you,
Watch you burn,
I'll wait my turn.

Peeping Tom
I'm careful not to fall,
I have to climb your wall.
I'm weightless... I'm bare.
I'm faithless... I'm scared.

You don't care about us
You're too complicated, we should separate it.
Think I'll leave it all behind, save this bleeding heart of mine.

Because I want you
Fall into you, is all I seem to do..
When I hit the bottle, coz I'm afraid to be alone.
Tear us in two, is all it seems to do..

Blind  
If I could tear you from the ceiling,
I know the best have tried,
I'd fill your every breath with meaning,
And find a place we both could hide.
Don't go and leave me,
And please don't drive me blind,
You don't believe me, but you do this every time,
Please don't drive me blind.

Drag
I just gotta get off my chest,
That I think you're divine,
You're always ahead of the rest,
While I drag behind..


Protect me from what I want
Maybe we're victims of fate.
Remember when we'd celebrate?
We'd drink and get high until late.
And now we're all alone.

Song to say goodbye
I'm well aware of how it aches ,
And you still won't let me in.

Exit wounds
Want you so bad I can taste it,
but you're nowhere to be found.
I'll take a drug to replace it,
or put me in the ground. 

Teenage angst
Since I was born I started to decay.
Now nothing ever ever goes my way.

Every me every you 
Like the naked leads the blind.
I know I'm selfish, I'm unkind.
Sucker love I always find,
Someone to bruise and leave behind.

I do
I wanna take a bath with you
And wash the chaos from my skin
I wanna fall in love with you
So how do we begin?
I wanna paint the town with you
And tickle you until you scream
I wanna fall in love with you
The question is do you?


 

Andra: Running up that hill, Black-eyed, Protège moi, Pure morning.

Dunkelheit.

Jag känner det, hur det kommer, närmare och närmare. Jag börjar gå. Jag går på gator jag inte känner igen och jag bara går, går så snabbt jag kan. Jag har ingen speciell destination men jag går som om jag vore på väg någonstans och jag fortsätter att gå, snabbare och snabbare. Jag vill bara bort från allt, all osäkerhet, all press och alla känslor som jag inte klarar av att känna. Jag försöker att gå ifrån det, men jag känner flåsandet i nacken trots att jag har luva på mig och jag känner hur det kryper upp på mig och försöker ta över mig helt. Jag går snabbare, så snabbt att det gör ont i benen och så fötterna bränns. Mitt hjärta slår dubbla slag och jag andas stötvis med öppen mun men det är inte på grund utav ansträngningen. Jag röker cigarett efter cigarett, stannar bara för att tända en ny och jag försöker att tänka klart men tankarna virvlar omkring som kraftiga stormar i mitt huvud. Jag får panik och jag fortsätter att gå. Jag vill inte känna såhär mer och jag kämpar med allt jag har för att tränga bort det men det går inte. Jag har försökt så länge, längre och så mycket mer än vad du kan tro. Mörkret viskar och ångesten skrattar, biter, river, sliter och tuggar. Nu, när jag går så snabbt så benen knappt orkar med, så känns det inte som om jag någonsin kommer bli kvitt från allt det här och jag fortsätter att gå för kanske om jag går tillräckligt långt eller tillräckligt snabbt så kommer jag att komma bort. Jag kanske kommer gå ifrån allt och hamna någonstans där allt är bättre. Det uppenbarar sig för mig att det inte är omgivningen eller platserna som det är fel på utan det är jag. Jag är alldeles för svag, alldeles för patetisk, alldeles för känslig, alldeles för osäker och alldeles för dum. Tankarna kastas fram och tillbaka och misstänksamheten kommer upp och fraser som "ingen tycker om dig egentligen", "du är inget speciellt för någon", "trodde du verkligen att han skulle känna samma för dig?", "du är så lättlurad", "alla tycker att du är tråkig", "du kommer aldrig klara av ett normalt liv", "du är alldeles för trasig" och "vi kommer aldrig att försvinna, vi kommer finnas här för alltid" spelas upp som ett mantra i huvudet på mig. Jag håller inne tårarna men det känns som om jag kvävs. Jag kan inte gråta här mitt på gatan i mörkret och jag kan inte visa mig svag här där människor kan se mig. Jag kommer närmare min port och jag saktar ner takten. Jag kom ingenvart, jag bara gick runt i cirklar och sedan gick jag hem igen. Jag har gått runt i nästan en timme och hela kroppen gör ont. Nu sitter jag här och skriver, hoppas att det kanske får min ångest att lugna ner sig, men jag tror inte att det fungerar.

Och... Ångesten kommer inte ifrån Dig, mörkret kommer inte ifrån Dig men det är så svårt när mörkret och ångesten skrattar åt mig för att jag ibland mår bra på grund utav Dig. Jag har försökt att tänka negativt om Dig, jag har försökt att tänka positivt om Dig, jag har försökt att inte tänka för mycket på Dig, jag har försökt att fokusera på annat, jag har försökt att vänta och jag har försökt att hitta kontroll över det jag känner men det kommer alltid tillbaka. Du är egentligen inte dålig för mig men jag vet inte om det är värre eftersom jag alltid vill vara nära Dig, oavsett vad du säger, oavsett om du säger något eller inte, oavsett om du stöter bort mig och oavsett om du hatar mig eller inte, så händer det ingenting. Jag skriver ytterligare ett par sidor om Dig i min dagbok och jag försöker att få tillbaka kontrollen över mina känslor för Dig. Som jag har skrivit innan så hoppas jag att du aldrig läser det här men samtidigt skriver jag ju det här av en anledning, för jag vill inte lägga det minsta press på Dig men också för att jag är rädd att du ska försvinna, rädd att du ska säga något om det här, rädd att du ska misstolka, rädd för att det här är så ärligt för jag är så blyg och vågar inte, eller så kanske du inte ens förstår att det handlar om Dig... Jag önskar att jag inte kände såhär för Dig, för jag vet att du inte vill att jag ska göra det, men jag kan inte hjälpa det. Det bara... kommer och jag bara känner... Så om du nu förstår, snälla säg inte att det inte är någon idé, säg inte att du inte vill ha mig, att du inte känner något för mig, att du inte bryr dig om dig, för jag vet redan och jag orkar inte få mitt hjärta krossat ännu en gång så jag lever hellre i ovetskap för tillfället för det är alldeles för svårt just nu.  

Relatera.

Identitet.

Vem är du? Vet du säkert? Kan du skriva upp punkter och peka exakt på vad som är du och inte? Du kanske inte vet exakt men du har iallafall en aning. Jag trodde att jag hade en aning. Jag trodde att jag hade hittat mig själv för två år sen, men jag hade fel. Alltså... okej, det är bara naturligt att man ändras genom livet för man kan ju inte stanna samma hela livet (eller?) och genom åren utvecklas man och mognar, speciellt i sina första 30 år.

För det första så är jag väldigt lättpåverkad av andras åsikter. Jag tänker ständigt på vad andra tycker och tänker om mig och gör i princip allt för att få andras "approval." Det här gäller speciellt människor jag tycker om väldigt mycket eller ser upp till, och med fokus på min pojkvän. Ingen utav mina pojkvänner har försökt att ändra på mig särskilt mycket egentligen men inte alla har haft samma smak/stil som jag och haft andra åsikter än jag gällande mitt utseende. I förhållanden är det viktigt att vara ärlig mot varandra, oavsett vad det gäller, men jag vänder och vrider så mycket på det på grund utav min psykiska ohälsa att jag omedvetet påverkas alldeles för mycket utav min partners åsikter. Det skulle inte spela någon roll om min partner sa "gör vad du vill" för jag skulle ändå, omedvetet, försöka passa in hos partnern. Det är för min självbild är så splittrad, men samtidigt känner jag mig själv så väl. Jag känner mig själv väldigt väl eftersom det är det man är tvungen till när man är så nerkörd som jag är men gällande utseendemässigt... så har jag ingen aning. Mina åsikter gällande t.ex. moral och etik utvecklas och förändras i takt med att jag får mer erfarenheter och jag är inte en trångsynt människa som vägrar ändra på mina åsikter vad som än händer. Jag utvecklas och jag gillar att lära mig saker och få erfarenhet.
Under de senaste åren har jag ändrat på mig, väldigt ofta, mer ofta än innan och då har det inte bara gällt utseendet utan även andra saker har ändrats som jag inte har känt igen mig i. Under 2009/2010 hade jag väldigt förvridna åsikter gällande Sverige och Sveriges regering och jag försökte helt enkelt hitta min plats inom politiken - vilket gick åt helvete. Jag väljer idag att avstå från ALL sorts politik, oavsett vad det gäller, dels för jag inte förstår någonting men också för att jag inte håller med någonting speciellt. Jag vill inte berätta vilka åsikter jag hade för det var inte "jag" att tycka så som jag gjorde.
I samma tidsperiod vågade jag inte klä mig så som jag egentligen ville klä mig vilket ledde till att jag hade stora bylsiga tröjor och joggingbyxor (också för att jag absolut hatade min kropp och vägrade visa den) och jag tror att identitetsmässigt så var det den värsta perioden i mitt liv. Jag försökte att ändra på mitt utseende genom piercing, hår, smink men ingenting hjälpte - jag hatade mig själv lika mycket och kände inte igen mig i någonting av vad jag ändrade på.

Under 2011 var min identitetskänsla mycket bättre och jag började sakta men säkert hitta mig själv. Jag kände att "det här är jag" men det fanns samtidigt mycket brister i den personen jag var. Efter ett tag började jag själv märka det att "det här är inte allt vad jag är... och det här är inte jag egentligen" så jag försökte ändra på mig igen. Under den här perioden försökte jag passa in hos andra vilket ledde till att vad jag än gjorde så var det för att jag blev påverkad utav andra och försökte se ut som andra. Den största källan var tumblr. Jag såg så många på tumblr som var så snygga och jag blev direkt påverkas utav pastel-stilen som finns på tumblr och tyckte att "shit... det här är jag" men det blev fel. Jag tyckte själv inte att den stilen passade mitt utseende eller min kroppsform och egentligen, oavsett vilken stil man hittar på tumblr så måste man egentligen vara pinnsmal för att kunna ha den. Jag kände, på ett sätt, att det var jag men det passade inte mig ändå, vilket ledde till en större identitetskris än någonsin. Jag försökte grunge, jag försökte pastel igen och jag försökte det och det och det men ingenting fick mig att känna mig bekväm. Nu i efterhand förstår jag ju... att det inte handlade om vem jag är utan snarare mer om mitt självhat. Under hösten 2012 fanns det så mycket med mig själv som jag absolut avskydde vilket ledde till ett enormt självhat, något som fortfarande håller i sig till en viss del, för ett sådant hat mot sig själv är svårt att bli av med. Det här gällde inte bara mitt utseende, egentligen mitt utseende minst utav allt, utan jag hatade mig själv i helhet - allt som var jag var fruktansvärt och fel. Oavsett vad jag gjorde så var jag fortfarande mig själv på ett sätt och kunde inte fly även om jag försökte likna andra. Min pojkvän under tiden försökte peppa mig och sa vid varje vaket tillfälle att jag var fin eller att han älskade mig men det hjälpte inte utan allt var så mörkt, och det fanns ingen väg ut.
Under våren 2013 var allt sämre än sämst men det fanns någonting inuti mig som jag inte haft tidigare - en aning om vem jag var. Under sommaren var jag inne på samma spår - pastel - men det kändes inte som jag alls. Jag kände mig inte längre sockersöt och pastel-aktig. Med tiden började jag hitta mig själv och min "nisch". Jag har aldrig varit känt mig som mig själv innan, men det gör jag nu. Det finns fortfarande mycket utav mitt forna självhat kvar vilket gör det svårt att vara mig själv för jag hatar mig själv så mycket - men ändå... det här är så svårt att förklara och så flummigt men jag kan inte säga det på ett annat sätt. 

Jag har sen i juni inte varit någon annan än mig själv. Jag har inte blivit påverkad av någon annan än mig själv. Jag har inte försökt vara någon annan än mig själv och jag har känt att jag har lyckats. Jag känner att för första gången sen... jag kan inte ens komma ihåg sist, så gör jag precis vad jag vill gällande mitt utseende och jag påverkas inte utav någonting mer än mig själv. Det är så otroligt skönt. Min inspiration kommer ifrån musiken som jag avgudar och älskar och naturen som jag också älskar. Även om inspirationen ligger hos annat - så är det ändå saker som Jag älskar, som Jag avgudar och som Jag känner igen mig i. Det är inte någon annans musik eller någon annans åsikter. Jag känner inte att det finns många omkring mig som ens är i närheten utav vad "jag är" men det kanske bara är så jag ser det själv, eftersom jag inte påverkas utav dem längre. Tidigare har jag försökt se ut som andra men misslyckats - för jag är ju ingen annan än mig själv - och vad som passar andras drag och utseenden kanske inte passar mitt. Jag baserar t.ex. min sminkning bara på mina egna ansiktsdrag och inte försöker likna andras.
Under 2014 kommer jag, förhoppningsvis, fortsätta gå igenom den här processen: bli mig själv och jag har planerat en ny garderob som innebär att slänga gammalt, fortsätta hålla mitt hår mörkt som jag känner mig så oerhört bekväm i, fortsätta lyssna på musiken som jag lyssnar på nu och fortsätta hitta ny musik i samma genre som jag känner är "min" musiksmak. Jag ser verkligen fram emot det.
Det största problemet just nu är att jag måste våga visa mig själv som jag egentligen är för andra. Jag vågar inte fullt ut visa mig själv längre vilket är ett stort hinder... och bottnar i mitt självhat och min ångest, men jag orkar inte skriva om mitt psykiska mående dels för att jag inte vågar och för att det är för mentalt utmattande. (min paranoia är värre än någonsin vilket är den största anledningen, det är väl allt jag kan säga)

Jag vet inte vad jag ville med detta inlägget mer än typ... var dig själv. Skit i vad andra säger och tycker. Det är vad du känner och tycker som räknas och känn ingen press - det är svårt att hitta sig själv och alla genomgår någon gång (säkert flera gånger) en identitetskris.

Välj att leva.

Jag lever för mina spotify-listor, att gunga i mörkret, ljudböcker, god mat och bra serier. 
Jag lever för hur ljuset letar sig in bland mina persienner och ger rummet ett dunkelt intryck, jag lever för hur Sansa kisar med ögonen när jag klappar henne på huvudet och känslan av mitt stora täcke på min nakna hud. 
Jag lever för hur jag nickar med huvudet, vickar lite extra på höfterna och mimar när jag går promenader och lyssnar på "fairies wear boots" eller "vulgaris magistralis." 
Jag lever för ljudet av kolsyra som knastrar när jag häller upp cola, smaken utav vitlök och doften av hårfärg. 
Jag lever för mandlar doppade i yoghurt, sourz blandat med cola, introt till Game of thrones och hur mjukt mitt hår känns när jag borstar det efter jag sprayat balsam på det. 
Jag vet att det inte låter som så mycket men dessa småsaker är allt jag har. 
När man blivit van vid att alltid känna som att livet är otillräckligt och att man själv är otillräcklig så lär man sig att de småsaker är det som spelar någon roll. 
När man är trött på att sträva efter något man aldrig får eller något man inte känner att man någonsin kommer att uppnå så finns småsakerna där som en tröst. 
När jag öppnar upp mina sinnen så märker jag hur dessa småsaker kan bli så stora för mig, eftersom jag inte har något annat... 

Stress.

Stress. Jag tror aldrig att jag upplevt stress tidigare när jag upplever den nu. Stress som i stress som håller i sig, som är där varje dag, inte bara panikstressen-innan-ett-viktigt-uppdrag som kvällen före ett prov och man inte har pluggat. Nej den här stressen är här varje dag.
Jag kan inte sova längre, knappt alls. Sover drygt 4-5 timmar varje natt och sover jag längre vaknar jag minst 3 gånger på 10-15 minuter. Jag blir aldrig riktigt utvilad. Jag går runt och är konstant trött och utmattad men kan ändå inte sova, kan inte ens sova powernaps längre.
Jag kan knappt äta längre. Sällan jag känner mig hungrig men jag äter ändå "bara för att man måste" och då äter jag inte bra mat (när har jag någonsin ätit bra mat?) och jag orkar inte laga någonting. Energin och lusten att göra någonsin är helt död. Bara en sån liten grej är liksom uteslutet på något sätt.
Jag kan inte koncentrera mig. Kan inte ens se på film eller serier längre, isåfall bara ett avsnitt i taget. Jag tröttnar och vandrar iväg, kanske för att jag är så trött hela tiden, och det tar ungefär 4-5 timmar för mig att se en hel film eftersom jag pausar och gör annat emellanåt.
Jag kan verkligen inte plugga, vilket är det sämsta, och roten till all stress. Plugg och pengar. Blir så sugen på att bara skita i allt... köpa ett tält för mina sista kronor och bara fly iväg. Jag orkar liksom inte ha det såhär mycket länge till .

Något som jag absolut hatar och avskyr är när folk får förutfattade meningar om mig. Iof - jag får det om andra också, det är svårt att inte låta bli och det är ju helt mänskligt, men ändå. Min noja är 100000 % starkare. Jag menar - "folk" tror att jag har ett chill liv, ett lugnt liv, ett awesome och avslappnat liv som bara är hemma, pluggar distans, äter pommes frites och ligger i sängen. Nej. Det är inte chill. Det är inte lugnt. Det är inte awesome eller avslappnat, inte ens i närheten. Det är stressat, som fan. Även om jag ligger helt still en dag så är inte min hjärna eller tankar stilla - de är fortfarande lika stressade. Bara för att kroppen slappnar av så gör inte hjärnan det. Och min känns att vara på högvarv hela tiden.

Blö.

Länkar om HSP.

Nu är det såhär, ladies and gentlemen, att jag under en längre tid misstänkt och upptäckt att jag är vad som kallas för en "HSP" alltså Highly Sensitive Person. Det här är ingen diagnos utan mer ett slags personlighetsdrag och om ni tycker att man kan "självdiagnostisera sig själv" eller inte spelar ingen roll för era åsikter är inte vad som spelar någon roll. Det här är jag till punkt och pricka och jag känner igen mig i varenda jävla ord som skrivs om detta. Det förklarar så otroligt mycket för mig och jag vågar nu gå ut med att berätta att "det här är jag" och deal with it, haters gonna hate och allt det där...

För... er som kanske vill ha lite mer klarhet och så... ;

http://socialpsykologi.twice.se/paranoid_personlighet.html
"En mildare form brukar benämnas med namnet sensitiv, dvs. känslig personlighet. De är mycket lätta att såra och vid minsta misstanke möter de sin egen känsla av impotens, sårbarhet eller oförmåga. De här personerna tycker inte om sig själva, och kan känna sig mycket sårbara i andras närvaro. Den sensitiva personligheten är mycket vanligare än den aggressivare formen av paranoida personligheten. De sensitiva är lätta att såra och de tål ingen form av kritik.

Vi är alla paranoida ibland. I situationer som är nya, obekväma och ovanliga har vi en tendens att bli misstänksamma och något paranoida. Dessutom kan paranoia vara bra att ha om man arbetar inom rättsväsendet, om man skall försvara sina egna rättigheter eller om man har att göra med manipulativa och snikna personer, just på grund av paranoians inflexibilitet."

http://www.hsperson.se/
"I ett nötskal kan man säga att 15-20 procent av den globala befolkningen föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet. Sådana så kallade högkänsliga personer kan inte filtrera alla intryck och stimuli, som de också bearbetar på ett djupare plan. De reflekterar också längre och mer över saker och ting än icke högkänsliga människor. Detta leder till att de lätt blir överstimulerade och emellanåt behöver dra sig undan för att få vara ifred. Ett djupt tänkande alstrar också ett brett spektrum av känslor som kan kännas svårt att hantera samtidigt som det bidrar till ett mycket rikt inre liv. Den ena högkänsliga människan är inte den andra lik, men de har en gemensam nämnare, som är deras känsliga nervsystem, vilket gör dem till mer eller mindre kreativa, intuitiva, begåvade, samvetsgranna och djupsinniga människor med stor inlevelseförmåga."

http://www.sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/
"Högkänsliga personer har ett rikt inre liv. Några få intryck kan starta en hel film på den sensitivas inre bildskärm. Då du som högsensitiv tar in fler intryck än andra och när dessa intryck samtidigt sätter igång fler prosesser i ditt inre, blir du snabbare uppfylld än de flesta andra – och du får behov av att dra dig tillbaks och hitta ett lugnt ställe där du kan sortera intrycken. Du är troligen bra på att få idéer och se nya möjligheter och du har en förmåga att kunna förutse vad som kan gå fel." 

http://mabra.com/kanslig-och-lattsarad-du-kan-vara-en-hsp/



 "Det som ser ut att vara en enkel sak för de flesta andra, blir ibland för mycket för mig.
Jag har ett större behov av att dra mig undan och vara ensam, än de flesta andra.
Jag njuter mycket av att vara ute i naturen.
Jag vet att det finns mer mellan himmel och jord än man kan höra och se.
Musik eller konstverk kan ibland fylla mig med stor glädje."

Orkar inte just nu.

Det är inte värt det.

Jag måste sluta klandra mig själv. Kanske var det naivt av mig o tro att det var söta apelsiner och inte sura citroner som livet gav mig men vem hade inte trott det i min situation? "Det kommer aldrig sluta göra ont, inte helt" och det är också någonting som faktiskt är helt okej och som jag måste acceptera. Det som jag alltid glömmer bort är att det är okej att vara ledsen och sårad - när man blivit sviken på de sätt som jag har blivit.
Det har varit som en slags dominoeffekt hela sommaren - grej på grej på grej som fallit. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit någon mening som indikerat på att det egentligen är mitt fel osv. egentligen men jag måste sluta med det - jag måste svälja hatet mot mig själv och faktiskt acceptera att det är ANDRA som har sårat MIG - inte jag som sårat mig själv. Alla människor är inte goda, snälla eller fina och det finns dom som kommer såra dig och mentalt halvt förstöra dig. I såna tillfällen kan man inte hata sig själv, det är i såna tillfällen man måste räta på ryggen och tänka "jag är fortfarande mig själv, jag har fortfarande min stolthet och jag kommer över detta för jag är JAG." Någon gång kommer jag väl att kunna tänka så... ibland går det ju, men oftast inte. Jag måste bli stark i mig själv och inte förlita mig på andra gällande mitt välmående - det är inte andra som kommer att laga mig utan jag själv. Det är inte andra som kommer göra mig lycklig utan det är jag själv. Det är inte andra som kommer visa mig meningen med livet utan det är jag själv.

Jag har knappt någon självrespekt eller stolthet kvar i min kropp och det är därför jag försöker isolera mig så mycket som jag bara kan - för jag vet att plötsligt kan jag tappa kontrollen och skada mig själv eller någon annan omkring mig. Som tur är har jag det senaste bara valt att umgås med människor jag absolut litar på - kontrollerade situationer där jag vet vad som händer och vad jag gör och där jag känner att jag är trygg. Det är ingen idé att försöka bjuda med mig på fest t.ex... för jag kan inte just nu. Det är för riskabelt.

Jag förstår bara inte vad jag gör för fel eller varför jag ska bli sårad hela tiden. (och det där lät jävligt emo och som en jävligt vanlig fras att läsa i emo-inlägg men det är verkligen så jag känner) And I tried to be so good so you didn't have to hate me. För jag försökte verkligen, jag försökte verkligen att vara perfekt och vara den som ni ville ha men det räckte inte, jag räckte inte. "Testa vara dig själv nästa gång" - Om jag bara visste vem jag egentligen är. 

Du är vad du älskar, inte vad som älskar dig.