Dunkelheit.

Jag känner det, hur det kommer, närmare och närmare. Jag börjar gå. Jag går på gator jag inte känner igen och jag bara går, går så snabbt jag kan. Jag har ingen speciell destination men jag går som om jag vore på väg någonstans och jag fortsätter att gå, snabbare och snabbare. Jag vill bara bort från allt, all osäkerhet, all press och alla känslor som jag inte klarar av att känna. Jag försöker att gå ifrån det, men jag känner flåsandet i nacken trots att jag har luva på mig och jag känner hur det kryper upp på mig och försöker ta över mig helt. Jag går snabbare, så snabbt att det gör ont i benen och så fötterna bränns. Mitt hjärta slår dubbla slag och jag andas stötvis med öppen mun men det är inte på grund utav ansträngningen. Jag röker cigarett efter cigarett, stannar bara för att tända en ny och jag försöker att tänka klart men tankarna virvlar omkring som kraftiga stormar i mitt huvud. Jag får panik och jag fortsätter att gå. Jag vill inte känna såhär mer och jag kämpar med allt jag har för att tränga bort det men det går inte. Jag har försökt så länge, längre och så mycket mer än vad du kan tro. Mörkret viskar och ångesten skrattar, biter, river, sliter och tuggar. Nu, när jag går så snabbt så benen knappt orkar med, så känns det inte som om jag någonsin kommer bli kvitt från allt det här och jag fortsätter att gå för kanske om jag går tillräckligt långt eller tillräckligt snabbt så kommer jag att komma bort. Jag kanske kommer gå ifrån allt och hamna någonstans där allt är bättre. Det uppenbarar sig för mig att det inte är omgivningen eller platserna som det är fel på utan det är jag. Jag är alldeles för svag, alldeles för patetisk, alldeles för känslig, alldeles för osäker och alldeles för dum. Tankarna kastas fram och tillbaka och misstänksamheten kommer upp och fraser som "ingen tycker om dig egentligen", "du är inget speciellt för någon", "trodde du verkligen att han skulle känna samma för dig?", "du är så lättlurad", "alla tycker att du är tråkig", "du kommer aldrig klara av ett normalt liv", "du är alldeles för trasig" och "vi kommer aldrig att försvinna, vi kommer finnas här för alltid" spelas upp som ett mantra i huvudet på mig. Jag håller inne tårarna men det känns som om jag kvävs. Jag kan inte gråta här mitt på gatan i mörkret och jag kan inte visa mig svag här där människor kan se mig. Jag kommer närmare min port och jag saktar ner takten. Jag kom ingenvart, jag bara gick runt i cirklar och sedan gick jag hem igen. Jag har gått runt i nästan en timme och hela kroppen gör ont. Nu sitter jag här och skriver, hoppas att det kanske får min ångest att lugna ner sig, men jag tror inte att det fungerar.

Och... Ångesten kommer inte ifrån Dig, mörkret kommer inte ifrån Dig men det är så svårt när mörkret och ångesten skrattar åt mig för att jag ibland mår bra på grund utav Dig. Jag har försökt att tänka negativt om Dig, jag har försökt att tänka positivt om Dig, jag har försökt att inte tänka för mycket på Dig, jag har försökt att fokusera på annat, jag har försökt att vänta och jag har försökt att hitta kontroll över det jag känner men det kommer alltid tillbaka. Du är egentligen inte dålig för mig men jag vet inte om det är värre eftersom jag alltid vill vara nära Dig, oavsett vad du säger, oavsett om du säger något eller inte, oavsett om du stöter bort mig och oavsett om du hatar mig eller inte, så händer det ingenting. Jag skriver ytterligare ett par sidor om Dig i min dagbok och jag försöker att få tillbaka kontrollen över mina känslor för Dig. Som jag har skrivit innan så hoppas jag att du aldrig läser det här men samtidigt skriver jag ju det här av en anledning, för jag vill inte lägga det minsta press på Dig men också för att jag är rädd att du ska försvinna, rädd att du ska säga något om det här, rädd att du ska misstolka, rädd för att det här är så ärligt för jag är så blyg och vågar inte, eller så kanske du inte ens förstår att det handlar om Dig... Jag önskar att jag inte kände såhär för Dig, för jag vet att du inte vill att jag ska göra det, men jag kan inte hjälpa det. Det bara... kommer och jag bara känner... Så om du nu förstår, snälla säg inte att det inte är någon idé, säg inte att du inte vill ha mig, att du inte känner något för mig, att du inte bryr dig om dig, för jag vet redan och jag orkar inte få mitt hjärta krossat ännu en gång så jag lever hellre i ovetskap för tillfället för det är alldeles för svårt just nu.