Varför jag bytte Facebook.

Jag bloggade så mycket under juli, men ingenting under augusti. Jag har inte direkt haft mer o göra, snarare tvärtom, men det har stått still på något sätt. Jag försöker alltid att skriva inlägg som handlar om någonting eftersom jag själv avskyr vardagsbloggar (de med ointressant vardag dvs, en sån som jag) och jag har verkligen ingen spännande vardag. Jag skulle skämmas över mig själv om jag började lägga ut bilder på vad jag ätit eller skriva "såg en film idag :D den var jättebra!" och sen slut. Vem vill läsa sånt? Hm...

Tänkte skriva om varför jag bytte Facebook, för ett tag. Jag måste erkänna, väldigt skamset, att jag blev en sådan person som tar Facebook på för stort allvar. Facebook är verkligen en egen värld och i den världen har alla sina roller att spela och minsta lilla felsteg kan rasera allt, mer eller mindre.
Jag har alltid varit en öppen och personlig människa på så sätt att jag gärna delar med mig av känslor, tankar och åsikter på internet i mitt eget namn. Jag gillar att vara en sån människa, för det är enligt mig ett väldigt bra personlighetsdrag att vara öppen och ärlig med vad man tycker och känner. Så tycker inte alla verkar det som... Jag har flera gånger fått kritik och hån från andra på Facebook att jag "gnäller" eller att jag "är emo" och liknande. Varför skriver man det till någon annan egentligen? Ärlighet varar kanske längst men det är ingen ursäkt att vara elak. Jag tar verkligen åt mig när jag hör sånt för det är ju en kränkning mot hela JAG, hela den personen jag ÄR. Jag är likadan i verkligheten dessutom, men jag umgås så sällan med folk så det märks inte förutom för de som verkligen känner mig. Och sen när fick man inte vara öppen på SIN EGEN Facebook- sida? För det är just MIN EGEN. Precis som i den här bloggen skriver jag precis vad jag vill och den som inte håller med om det kan ju faktiskt välja att inte läsa. Det är inte svårare än så.
När jag gick in i ett förhållande kom nya problem gällande Facebook, som många säkert känner igen. Vems bilder eller statusar får man gilla? Får man kommentera att en annan människa är fin? Är det okej att ha gamla ragg eller ex som vänner? Vad betyder det om jag gillar någon annans bilder? Osv osv osv...
Plötsligt blev dessutom Facebook bara en plats där man uttrycker sina politiska åsikter men inga andra åsikter. Jag gillar inte politik, även om jag tycker en del diskussioner är intressanta. Men plötsligt blev man dömd enbart utefter vilket politiskt parti man röstade på. Folk började bråka och köra den typiska "ta bort mig om du röstar på det eller det partiet" och sen NÄR visade ens politiska åsikt om man är en bra människa/vän eller inte? Jag har vänner som är sverigedemokrater, jag har vänner som är socialdemokrater, jag har vänner som är feminister, jag har vänner som är moderater och jag har vänner som är vänsterpartister. Mina vänskapsrelationer baseras inte på om man har samma politiska åsikt eller inte. Om man har allt gemensamt men inte partierna man röstar på - ska man inte vara vänner då? Jag är så arg på hela det tankesättet, så fruktansvärt arg. Jag blev dessutom så jävla trött på det efter ett tag att jag slutade bry mig, slutade läsa vad folk länkade eller la ut.
På Facebook finns förresten en hel del regler, som vissa inte följer, men även regler man själv måste sätta upp. Jag måste väl ändå få välja vad jag vill se och inte? Folk ska oftast visa sina "bättre sidor" på Facebook och man är en riktigt bra människa om man delar videor och bilder på djurplågeri eller gore samt skriver en arg text till. Wow. Verkligen wow. På vilket sätt hjälper man till genom att dela en sån video eller bild? "Man sprider kunskap och väcker reaktion så folk ser vad verkligheten är!!!" Men jag VET redan och ALLA vet redan att verkligheten är jävligt grym - sånt skit vill inte jag se. Jag vill inte bli påmind om hur hemska människor kan vara. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att se en hund som blir slagen eller en bild på en människa med uppskuret ansikte av en tallrik. Jag VILL INTE se det!
Som jag tidigare var inne på så lägger sig folk i för mycket, i sånt som de inte har med o göra med. Jag vill inte att folk ska döma mig, mer än vad de redan gör, längre. Jag orkar inte med det. Jag mår psykiskt dåligt utav det. Inte bara det - jag mår dåligt av andras liv. Om jag ser att någon har det bra kan jag självklart glädjas åt detta men egentligen blir jag en smula avundsjuk. Jag har inget jobb, snart inget boende, kanske ingen utbildning, inga pengar och inget spännande liv. Det enda jag kan skylta med är mitt underbara förhållande och det gör jag desto mer - vilket tydligen också retar andra. "Kärlek visar man IRL, inte på Facebook" Ja men låt mig?! Min pojkvän bor 55 mil ifrån mig - jag tar varje chans jag får att visa honom hur jag känner och det är inte särskilt lätt när man inte bor ihop eller kan träffas när man vill.
Det som jag tidigare skrivit, om utseendehetsen på instagram, gäller även på Facebook. Självklart ska man få lägga ut bilder på sig själv och precis hur många man vill men det är svårt att titta på när man är så osäker som jag. Det är ännu svårare för mig som "tjock" att se vikthets och träningshets. Jag behöver inte mer ångest över att jag inte tränar eller inte väger 50 kg...
Dessutom avskyr jag hela den här grejen med att man ska pika varandra, för det sker otroligt mycket på Facebook. Tyst mobbning, i dess värsta form ungefär. Någon lägger ut en status som handlar om något och plötsligt börjat folk ta illa vid sig - för ingen anledning eller för att statusen faktiskt är menad åt dom som ett hån eller förolämpning. Jag själv är väldigt paranoid och tror jämt att alla negativa statusar handlar om mig, även om jag inte passar in i det som de skriver till detalj. Men även det blev väldigt jobbigt för mig. 
Och dessa jävla spel och spelinbjudningar som folk blir så upprörda över... Herregud, är det verkligen så hemskt? Och är det verkligen SÅ SVÅRT att hitta "blockera farmville/candy crush" etc?!
Som sagt - anledningarna är så oerhört många... säkerligen fler än de jag redan radat upp, men där beskriver det iallafall en stor del varför jag inte vill sitta vid Facebook på samma sätt längre. Jag gjorde ett annat konto där jag har max 35 vänner och där kommer jag hänga ett tag... För trots alla hemskheter så är Facebook faktiskt väldigt roligt. Det är roligt att läsa om mina vänners liv och på så sätt kan jag följa människor jag inte längre träffar eller umgås med och eftersom jag inte umgås med andra särskilt mycket så blir det extra intressant att se vad mina vänner har för sig. Jag kommer absolut att börja använda mitt vanliga konto igen, om kanske... 1 månad? Eller mer? Eller mindre? Det beror på. När jag känner mig redo igen att möta all den stress och ångest som kallas Facebook så kommer jag använda det kontot igen. Tills vidare är jag Panda Snow.

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Nu orkar jag inte mer, haha.

Alltså... Jag har försökt i flera veckor att undvika ett inlägg om politik eftersom jag inte är särskilt insatt och dessutom är livrädd för konflikter eller att folk ska hata mig eller ännu värre försöka "sätta mig på plats", ändra på mig eller tycka att jag är... dum i huvudet. Det kryllar av politik överallt just nu och det går ju inte undvika... Så jag orkar inte hålla det inom mig längre. Jag gör den här punktlistan och sen skriver jag inte mer om det för mitt huvud orkar inte, tyvärr.

• Jag tänker inte säga vilket politiskt parti jag röstar på (om jag nu röstar överhuvudtaget) eller vilket jag har röstat på tidigare...
• ... Men NEJ jag är inte Sverigedemokrat, väldigt långt ifrån faktiskt. Och nej jag röstar inte på Svenskarnas parti heller. (detta vet jag har debatterats om mig lol, därför jag skriver det) 
• Jag är feminist, inte extremfeminist. Om du verkligen vet vad en feminist är och vad feminism innebär så har du ingen anledning som man att vara rädd för mig eller känna dig kränkt utav min politiska ställning till feminismen. Om du inte känner dig träffad har du inget att frukta, om man säger så. Med detta menas alltså; jag hatar inte män; jag älskar män. Jag älskar de män som beter sig som människor och behandlar kvinnor som jämlika människor. Jag hatar män, och kvinnor, som behandlar andra könet utan respekt.(detta behöver dock inte betyda att jag kommer rösta på FI)
• Bara för att man är Sverigedemokrat så är man inte rasist och jag säger inte att SD inte är ett rasistiskt parti för det vet man väl inte helt säkert (?), det beror på hur man ser på deras politik osv, men det finns de som röstar på SD för andra anledningar t.ex. att de inte har någon aning om att SD är främlingsfientligt. Alltså tycker jag att det är grymt fel att mobba och frysa ut sådana som röstar på SD eller säger sig stötta SD eftersom de kanske inte är utbildade nog. Om du känner någon i din närhet som röstar på SD och du är grymt emot SD ska du väl försöka leda din vän till "the right path" istället för att idiotförklara denne? Det är inte så lätt att veta vilket parti man ska rösta på, vilket som ljuger eller inte och så vidare, speciellt inte om man är 18-20 år och inte har fått rösta tidigare. SD är dessutom ett nytt parti och fanns t.ex. inte med när jag lärde mig om politik i skolan så jag har ingen som helst utbildning om SD mer än det jag läst och sett på internet (som skrivits utav andra människor som jag inte vet har utbildning eller kunskap om ämnet dessutom) och från vad som står på deras hemsida och i media. Alltså inte en jättebra utbildning eller kunskap. 
• Jag tycker att alla som är våldsamma gällande politik är idioter. Våld är aldrig rätt och oavsett om du är vänster eller höger - du skall icke slå en annan människa bara för att denne har en annan politisk åsikt. 
• Nazism är aldrig rätt men ibland händer det att oskyldiga människor stryker med. Dessa människor skall inte behöva "offras for the greater good." 
• Jag tycker att vi måste SLUTA HATA VARANDRA för vi inte tycker likadant.Varför inte lära utav varandra och utbilda varandra eller så enkelt som bara acceptera varandra? Jag uppmuntrar olikheter inom politiken och jag uppmuntrar demonstrationer och motdemonstrationer, motargument, diskussioner etc men då ska man kunna diskutera, respektera och acceptera varandra.
• I princip allt jag skriver på min facebook om politik är på skoj och borde tas med en nypa salt. Jag är jätterolig och skämtsam, deal with it. 
• Ja jag tycker att Jimmie Åkesson är en rolig filur och har varit duktig i de debatter jag sett med honom, precis som jag tycker att Reinfeldt är hur jävla söt som helst. Det betyder inte att jag tycker om deras åsikter eller deras politik. 
• Förresten så hatar jag rasism och nazism. Det finns ingen som helst logik  i att man skulle vara lägre ställd på grund utav hudfärg eller "ras" och jag kan inte förstå det. Jag försöker ta avstånd från all sorts rasism och nazism, så gott som det går. Däremot kan jag förstå (men inte alltid hålla med) att man kan se ner på människor från olika länder på grund utav deras kultur. Jag själv håller inte med t.ex. att man ska gifta bort 9-åriga flickor för det tillhör deras kultur och kan därför omedvetet bli lite misstänksam mot sådana som kommer ifrån den kulturen I BÖRJAN men man märker ju ganska snabbt vem som är vettig och inte. Det är alltså en fördom jag har som jag är medveten om och försöker alltid att tänka "okej det här är bara din fördom... du kan ha fel" när jag träffar en ny person. Detta gäller ju även andra jag har fördomar mot som t.ex. "fjortisar." ALLA har fördomar, vi MÅSTE ha fördomar för hjärnan klarar inte av all information. Det går inte att vara fördomsfri, speciellt inte på första anblicken av en person. Det är inget fel med det. Det är skillnad på att vara fördomsfull och på att vara rasist.
• Jag tycker att Hitler är intressant och allt med andras världskriget är intressant. Jag tycker också om Hitler-skämt, väldigt mycket. I don't mean to offend anyone, it's just a joke. Jag har väldigt rå humor och kan skoja i princip om vad som helst egentligen. Så länge det uppenbart är ett skämt så är det okej, ungefär.

Jag tror att det var allt... Haha! Nu vill jag inte skriva mer om det :( 

Trolljägarna.

Har följt det här programmet #Trolljägarna med Robert Aschberg nu sen det sändes och herre gud...
Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför folk är så elaka mot varandra utan anledning och NEJ det finns INGEN anledning för att vara elak, varken på nätet eller i verkligheten.
Folk kommer upp med dessa ursäkter och anledningar till varför de skrivit som de skrivit och jag kan förstå att folk blir provocerade och kan skriva saker i impulsivt raseri men vissa går inte att förklara. Varför skriver man till exempel till någon att denne ska ta livet utav sig? Varför skriver man att någon är ful/tjock/äcklig/hora? Jag förstår det inte. Jag har också skrivit och sagt saker som jag ångrat i min ungdom men då var jag 15 år eller yngre och i Trolljägarna är majoriteten vuxna människor som de konfronterar.
Hade velat skriva mer om det här ämnet men är alldeles för upprörd. Här är några saker jag fått till mig under årens gång:
Read it and weep, I know I did. 

Alkoholfri i 110 dagar.

Säger med stolthet i tonen att jag varit alkoholfri i hela 110 dagar!
Jag har absolut ingenting emot människor som dricker alkohol eller som festar men jag personligen vill bara dricka kanske 2-3 gånger per år för jag finner ingen sorts glädje eller underhållning i alkohol (förutom de där 2-3 gångerna per år.) Själva grejen handlar inte om att jag försöker hålla mig undan från alkohol för att jag har haft problem med det eller för att jag försöker bevisa något eller vara märkvärdig eller något nyårslöfte osv utan för att jag helt enkelt bara dricker när JAG vill och när JAG känner för det. Jag vill inte dricka. Jag känner inte för att dricka.
Ni har säkert sett den där reklamen när de pushar på en kille att äta en extra kaka fast han inte vill för alla andra tog ju en extra kaka. Jag hittar inte ett klipp på den nu men ja ni har säkert sett den ändå. I slutet står det något i stil med "om vi ändå tjatade om allt på samma sätt som vi tjatar om alkohol" och det är verkligen sant. Många pushar verkligen andra att dricka. Jag brukade dricka oftare på grund utav grupptryck och för att jag ville "ha kul som alla andra" men jag ser inte att alkohol är lika med ha kul. Jag önskar att fler kunde göra samma val som jag och bara dricka när de själva vill eller känner för det.


Det är viktigt att komma ihåg att man kan ha roligt utan alkohol. Folk tycker att jag är tråkig som inte vill dricka eller festa och jag tycker att folk är tråkiga för att de inte vill ha ett svettigt och flottigt LOTR/Harry Potter/Game of thrones-maraton med diskussion efteråt tillsammans med mig. Alla är olika, helt enkelt.

This whole body-type thing...

Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.

Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.

P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.

Amour, amour.

Det frågas ganska ofta... hur vet man att man är kär? Jag undrar det också egentligen, inte för att jag inte har varit kär för det har jag, men för man inte egentligen genomgått några checklistor utan bara satt stämpeln "kär" helt plötsligt. Ja men hur vet man? Så tänkte att fan... kanske borde skriva en checklista, för min egen skull såväl som andras.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.

För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;

Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen? 
 - Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen? 
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta? 
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.

Kärlek är inte bara längtan, saknad, glädje och sex... och ingen dans på rosor. Och ja... kärlek är verkligen skrämmande. Det som är mest skrämmande är att bli bortstött eller lämnad och obesvarad kärlek. Det är även skrämmande med förbindelser och ansvaret. Visst krävs det ett litet ansvar i att ha ett förhållande men det är inte meningen att ett förhållande ska vara jobbigt. Kärlek, just nu, skrämmer mig mer än någonsin. Det som skrämmer mig då är min svartsjuka och osäkerhet - att bli lämnad eller sårad igen. Det är också skrämmande att binda mig till en person igen och känna mig "kvävd." Tidigare har jag gått in i förhållanden nästan direkt - jag har alltså inte dejtat särskilt länge innan jag väl gått in i det här "seriösa förhållandet" vilket är ett misstag (jag ångrar det inte dock, orkar inte ångra saker.) Man ska inte stressa kärlek eller förhållanden.

Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.

Problem i Facebook-världen.

När jag skapade min facebook-sida så anade jag aldrig att det skulle bli så stort som det är idag. Facebook liknar inget socialt nätverk jag någonsin sett tidigare och det har blivit så stort - så in i helvetes stort. Det har blivit lite som en egen värld. En helt nyyyyy vääääärld... och det finns ingen värld utan problem. Problemen i Facebook-världen är många, invecklade, smygande och kan ha helt förödande konsekvenser för vissa. Det finns ingen aktiv facebook-medlem som inte stött på någon utav dessa problem. Det är inte bara problem som finns på facebook utan problem och konflikter som skapas i verkliga livet - med facebook som bas. Jag har länge funderat på detta och läst otaliga blogginlägg om samma ämne - det man stör sig på gällande facebook etc. men jag vill ändå göra en egen lista för det jag har läst är bara en liten bråkdel utav de problem som finns på facebook eller är kopplat till facebook - och alla upprepar sig om samma sak. Jag behöver inte dra upp dessa "typiska facebook-användare" som vi alla har stött på så som "den som uppdaterar alldeles för ärlig, den som uppdaterar alldeles för ofta, den som bara skriver citat, den som bara gillar men aldrig kommenterar" etc. De har man läst om flera gånger tidigare... Nej här är lite nya problem som jag faktiskt inte riktigt läst om tidigare, men som jag vet att jag inte är ensam om att ha;

Problem i Facebook-världen.

1. Tagga vänner i "selfies"
En sak jag inte förstår är varför man ska tagga 20+ vänner i sin nya profilbild eller en bild på sig själv utan någon som helst text/förklaring till varför de är taggade. Det är många på min vänlista som gör så och jag förstår inte varför, däremot så har jag inte frågat heller...vilket jag kanske borde. Men det känns som ett såoppas vanligt fenomen på facebook att jag känner att jag borde förstå det, men det gör jag inte.

2. Hintarna till någon man är arg/ledsen på
Något som blivit otroligt vanligt är att man, istället för att konfrontera vännen/personen, ska "hinta" i en status om honom/henne. Jag erkänner - jag har gjort det här också, flera gånger till och med, och det var något man gjorde redan på bilddagbokens glory-tid. Det är alltså inte ovanligt att se en status som lyder "hatar människor som ljuger för mig. Jag är inte någon du kan ljuga på för jag vet minsann vad du har gjort, försök inte med mig!" ungefär och det är ibland uppenbart och ibland inte uppenbart vem personen menar. Jag blir alltid supernojig när någon gör en hint i en facebook-status ÄVEN om jag vet att jag inte kan känna igen mig i vad personen har skrivit - men jag blir ändå nervös. Är det mig hon/han menar? Är han/hon arg på mig? Jag försöker att inte hinta längre - och jag förstår varför man gör det - man är feg och vill uttrycka sina känslor men vågar inte ta argumentationen face-to-face. Det är dock så mycket lättare att bara ta det privat.

3. När man taggar vänner i bilder/statusar
Ett problem som ofta dyker upp på facebook är problemet att det är så socialt och så publikt. Man måste numera vara lite försiktig i vem man taggar vad i och inte. Man kanske lägger ut en bild på någon som man själv tycker är helt okej medan personen absolut avskyr den bilden på sig själv och tar bort taggen. Problemet som uppstår då är att man inte vet varför vännen tar bort sin tagg. Är det för att vännen skäms över att ha blivit taggad i dina bilder? Vill inte vännen bli kopplad ihop med dig? Den paranoida sidan vaknar...speciellt för mig, och jag har diskuterat det här problemet med andra och vet att jag inte är ensam om detta. Det gäller samma när man taggat en vän i en status att man träffar personen/ute och äter med personen/en fin text om personen/citat utav personen... Detta gäller speciellt sitt love-interest eller pojkvän/flickvän. När är det okej att tagga personen? När är det okej att skriva öppet om personen? En hel del frågor och problem som inte hade funnits såvida inte facebook fanns.
Ihopkopplat problem: Vänner som lägger ut bilder dom vet är fula på andra. Ja alltså... vissa bjuder helt enkelt mer på sig själva än andra och vissa har större självförtroende än andra - men det är ett problem när vänner lägger ut bilder som är fruktansvärt fula/pinsamma. Jag vill inte att någon lägger ut en bild på mig när jag sitter och kissar t.ex. som personen tagit "på skoj" eller bara en bild ur en dålig vinkel.
Ihopkopplat problem: Vänner som taggar om, trots att man tagit bort taggen. Har man tagit bort sin tagg en gång så ska det inte gå att tagga om, men det gör det ibland. Varför tagga igen om man tagit bort sin tagg? Fråga istället vännen varför taggen är borttagen (om du nu tror att det är ett misstag att taggen är borta) istället för att tagga om.
Edit: Du kan acceptera taggar och fortsätta vara taggad i inlägg/bilder men det syns inte på din wall eller din sida, se Inställningar. På så sätt kan du fortsätta vara taggad och inte behöver ta bort taggen (eftersom det kan såra personen eller göra personen paranoid) och du kan även undvika fula bilder som råkar visas på din sida genom att ställa in så du måste godkänna taggar innan du kan bli taggad, också det under Inställningar.

4. När människor lägger sig i gällande vad andra lägger ut 

Något som jag ofta råkar ut för är sådana som kommenterar/påpekar om andras innehåll på facebook. Det är ofta jag läser något i stil med "ska du verkligen skriva det där på din facebook?" "du har uppdaterat 6 gånger idag redan" "gnäll inte på facebook utan gör något åt det istället" ochsåvidare... När ska folk SLUTA lägga SIG I? Jag förstår gossip - det gör jag verkligen - och jag förstår när man pratar om andra människor men vad jag inte förstår är när man ska säga det TILL personen. När man sedan argumenterar tillbaka får man svaret "jag är bara ärlig" och det svaret är det värsta svaret man kan ge. Sådan ärlighet är bara en ursäkt för att vara elak och trycka ner andra människor. Vad någon uppdaterar om eller lägger ut på sin facebook-sida är helt och hållet upp till den personen och det finns 2 väldigt simpla lösningar på problemet: 1. ta bort som vän. 2. vill du inte vara så drastisk så dölj personens uppdateringar från ditt nyhetsflöde. Jag ska till och med lägga ut en bild på det så du kan få lite extra hjälp på traven, för vissa verkar inte förstå hur man gör. Se till vänster här i spalten om hur du gör, antingen nr 1 eller nr 2. Det finns aldrig någon ursäkt för att kommentera och påpeka andras facebook-innehåll negativt eller "ärligt."

5. Folk som klagar på facebook på facebook
Alltså... vi har alla någon gång skrivit någon uppdatering om att man är missnöjd med facebook på något sätt, det är ju helt okej, men det finns dem få som inte gör annat än att skriva om hur mycket de hatar facebook. De skriver ofta och ibland långa uppdateringar om hur de hatar hela facebook-världen, facebooks inflytande på världen, sina facebook-vänner, facebooks nya design, facebook i allmänhet etc... och ÄNDÅ tar de inte bort sin facebook utan fortsätter att uppdatera och klaga. Om du nu avskyr facebook så mycket - varför har du då ett konto där? Varför uppdaterar du om det? Jag förstår det inte, faktiskt. Det är som om jag skulle skriva blogginlägg varje dag om hur jag hatar bloggare och bloggar.

6. Hur man ska skriva med/till varandra - tonläget i chatten
Det här är inte bara ett facebook-problem utan ett allmänt internet/sms/chatt problem som ändå borde tas upp. Det går att ha en speciell ton i sitt skrivande - det är faktiskt nästan lättare att idag uttrycka sina känslor i skrift med smilys och liknande än i röstens tonfall och kroppsspråk. Introduktionen till smilys var också introduktionen till nya problem - vilken smily ska man använda och hur ska man använda den? Den simpla ":)" smilyn kan lätt betyda helt tvärtom ett leende när man använder den i "fel tonfall" eller "fel text." Det är så viktigt att lära känna varandras "sätt att skriva" för att undvika konflikter och missuppfattningar. På internet har alla asperger, för det är så satans svårt med det sociala.
Exempel på synder i chatten:
- Att inte svara "<3" tillbaka.
- Att bara svara med en bokstav. "a" "m" och "k" och tro inte att två av samma bokstav är mer okej för det är inte. "aa" "mm" och "kk" är inte heller okej.
- Att bara svara med en smily på en fråga/lång text.
- Att inte använda smilys alls. Det låter väldigt stelt/kallt och otrevligt när man inte använder några som helst smilys. Det går självklart att skriva trevligt och roligt ändå, som det här blogginlägget t.ex. men just i korta konversationer med korta svar kan det lätt bli fel.
- Att inte fråga tillbaka. MEN det här är ett svårt ämne. Man ska inte fråga "själv?" eller "du då?" om man inte bryr sig och det behöver inte alltid betyda att man inte bryr sig om man inte frågar tillbaka men det beror på vem du pratar med. T.ex. vad gör du? svar: kollar på film. svar tillbaka: okej = fel. Istället: vad gör du? svar: kollar på film. svar tillbaka: vilken film? - och det KAN bli en konversation. Det är inget förhör och istället för att skriva "själv då?" eller "du då?" så skriv hela frågan igen efter ditt svar vilket låter mycket trevligare.
- Att skriva alldeles för lite. På en fråga "hur mår du?" så är följande svar INTE okej: bra. dåligt. sådär. med följden: sj då? Skriv hellre redan varför du mår dåligt eller sådär i så fall, vänta inte på ytterligare en fråga. Om du mår bra och inte har något speciellt mer att tillägga så skriv hellre det i en mening som "jag mår bra idag" istället för bara "bra."
- Att ljuga men ändå vara uppenbar med hur du mår. Warning: complicated explaination. Om du är arg på någon eller inte mår bra - och någon frågar dig hur du mår - och den här personen känner dig nära eller vet exakt hur du skriver när du chattar - var inte uppenbar och ljug inte om sanningen. Svara alltså inte "bra" när du brukar svara "jag mår bra för blablala :D" och använder tusen smilys för personen kommer direkt förstå att du ljuger. Var hellre ärlig och fortsätt inte med att ljuga när det är så uppenbart. Ljug hellre bra för i chat och skrift är det inte alls svårt att ljuga.
- Att titta på ett meddelande i facebook-chatten och inte svara/påpeka att personen sett ditt meddelande men inte svarat SÅVIDA du inte känner personen särskilt väl. Då kan du skriva lite hur som helst egentligen...
- Att inte kommentera/gilla ett inlägg du blivit taggad i. Detta gäller inte alla inlägg eller alla situationer men om någon t.ex. skriver "jag saknar dig" och taggar dig i en bild - då MÅSTE du kommentera den bilden eller det inlägget - speciellt om du känner samma. Det spelar ingen roll hur aktiv/inaktiv du är på facebook - blir du taggad så måste du på något sätt visa personen att du sett det och godkänner taggen.

Jag antar att det räcker nu. Känner du igen någon utav problemen? Du är inte ensam... långt ifrån ensam. Det finns säkert tusen som du, säkert flera miljoner eller kanske till och med miljarder.
Live long and prosper, ta facebook med en nypa salt, uppför dig och använd smilys.

Varför jag inte gillar o festa.

Don't get me wrong - rätt fest med rätt folk är så satans jävla roligt så mina skor hamnar i taket men det är inte ofta detta sker. Människor omkring mig ser mig ibland som värsta tråkmånsen som aldrig festar men det finns verkligen anledningar till det. Tänkte dela med mig.

• Jag kan inte "bara dricka" och sen ha kul. Om jag dricker när jag har tråkigt får jag ont i huvudet/mår illa/blir seg och i värsta fall får ångest-snefylla. Många kan dricka sig redlöst fulla och sen ha hur kul som helst och visst alkohol har den effekten men inte på mig för det handlar om så mycket mer än så. Jag får inget roligt rus om jag inte har roligt eller är på bra humör. 
• Jag hatar den typiska festmusiken. Jag absolut HATAR radiomusik och populär musik som går på radion förutom småsmåsmååå undantag utan musiken jag vill lyssna på på fester är först och främst Nostalgi-musiken som alla kan. Allsång till "What is love?" eller Spice Girls, N'sync eller Drängarna! Låter det inte underbart? Jag hade dessutom lätt kunnat festa till de där fjantlåtarna på youtube som "The Duck Song", Dunderpatrullens låtar, Charlie Sheen-låten "Winning", "HEYYEYAAEYAAAEYAEYAA" osv. Musiken ska inte vara för hög utan man ska kunna höra vad man säger till varandra. Sen självklart kan jag festa till musik "jag gillar" men ja... det är aldrig någon som sagt ja till att hoppa omkring till "Only for the weak" eller Aesthetic Perfection :/ 
• JAG VILL DANSA! Alltså... jag gillar inte o sitta still när jag har druckit utan jag vill gärna upp o hoppa, helst dansa. Det är aldrig någon annan än jag som vill dansa - och jag hajjar inte grejen?!?!
• Om man nu bara ska sitta o prata - då ska man prata om något roligt/vettigt. Alltså man ska ha diskussioner om t.ex. film, sprit, sex, spöken - vad som! Men det ska vara en pågående diskussion och det ska inte vara tyst och awkward - iallafall inte efter ett par groggar! Det är inte alltid så lätt o släppa loss såklart men man kan ju iallafall försöka på något sätt. Att bara sitta och titta på varandra är liksom... "jättekul." Och det ultimata brottet är att prata om internskämt när någon ny är i närheten för hur fan ska personen kunna öppna upp sig då? 
• Man behöver inte vara 10+ personer. Jag tycker man kan ha en riktigt nice kväll bara 2-3 stycken även om jag också tycker om att festa flera stycken. Men på en hemma-fest är det oftast så att folk bangar för att det är "för få som kommer." 3 roliga personer kan ha grymt mycket roligare än 10 tråkiga. Kvalité före kvantitet. 
• Varför ska man nödvändigtvis gå ut på krogen efter för?! Alltså... jag gillar fan inte krogen. Musiken är dålig, musiken är för hög och man kan inte prata med varandra då, folk står bara tryckta i hörnen och glor, oftast är det för dyrt i baren och det är alltid roligare utanför krogen där alla står o röker än inne (vilket inte går när det är vinter och svinkallt) och oftast trots att det är en klubb så dansar ingen. Om man väl dansar så är det antingen någon som försöker stjäla något/får någonting stulet eller äckliga killar som tafsar på dansgolvet. Dessutom har krogarna oftast öppet till 2, senast 3 och det är alldeles för tidigt. Det kommer inte dit något folk förrän vid 12 och sen är det 2-3 timmar som bara flyger iväg om man faktiskt har roligt och det är aldrig någon som har efterfest. Jag hade lätt kunnat festa till 5 på morgonen. 
• Jag vill vara galen. Jag vill någon gång gå på den där typiska amerikanska highschool-festen där alla är galna, skriker och gormar, skrattar och lyfter omkring varandra, dansar till badass techno, klär ut varandra och fjantar osvosvosv... Folk bjuder aldrig på sig själva längre och jag om någon förstår blyga människor men när man är med folk man känner - varför inte? Det är så sjukt tråkigt att klä upp sig för krogen och se "perfekt ut" med fina naglar, hår, smink, parfym, kläder osv. och liksom... få panik om det förstörs. Jag tycker det är tråkigt med folk som bryr sig för mycket om att få ligga eller gratis drinkar och klä upp sig... (kanske för jag själv vet att jag alltid ser förjävlig ut efter ett tag så kan lika gärna göra något roligt åt det.)
• Jag tycker inte om smaken utav alkohol. Ja... alltså... jag gillar inte för starka drinkar eller groggar och dricker verkligen inte rent såvida det inte gäller jäger-shots. Jag är så himla kräsen och dricker därför väldigt svagt (men jag kan dricka fort om jag vill)
• Kör roliga drinking-games för fan. Och alltså "jag har aldrig" och "sanning eller konsekvens" är faktiskt sjukt underskattade och istället kör man kortspel och sånt som visst... kan vara roligt men det handlar i slutändan bara om att dricka. Jag tycker det finns sjukt roliga drinking-games man kan hitta online men inte ofta folk är villiga att testa nya saker utan alltid ska köra samma jävla saker hela tiden. 
• Jag har fan inte råd. Jag köper hellre saker på ebay än o spendera 500 kr på en helg tbh... jag lever på 2000 kr i månaden och det är fan inte lätt, eftersom jag gärna köper saker till mig själv då och då. 
• Jag blir sjukt bakis och jag undviker gärna det. Jag är den som dessutom blir bakis gärna i 2-3 dagar och inte bara några timmar. Det är ALLTID en hel dag som bara försvinner för mig när jag har druckit för jag är så sjukt bakis dagen efter. Och till slut:
• Det handlar inte bara om att dricka för mig. 

Och alltså... ja... så är det. Jag menar nu inte att mina vänner är tråkiga eller tråkiga att festa med - behöver jag ens skriva det förresten? Men det är ändå... svårt för mig. Jag blir så jävla kräsen och nervös inför festsammanhang. Jag tror inte direkt att det är någon hemlighet att jag under åren haft problem med missbruk - både droger och alkohol - och därför är det ganska känsligt för mig att festa. Det kan lätt slå över för mig och jag kan dricka för mycket eller få snefylla (har dock aldrig fått snefylla framför folk vad jag kan komma ihåg... eller kanske en gång... på Raubtier-spelningen... men ändå) och jag kan gå ifrån ha jätteroligt till ångest och bara vilja gå hem såhär snabbt *knäpper med fingrarna* 

Dessutom - jag är ingen festmänniska hela tiden. Jag tycker inte det är roligt för andra anledningar också - helt enkelt för jag inte är sån. Jag trivs med att sitta hemma på helgerna och se serier/film eller lyssna på musik och jag trivs med att vara ensam. Jag träffar gärna folk men jag har väldigt svårt med sociala grejer - oftast. Jag är alltid nervös när någon kommer hem till mig ifall personen trivs eller ej, om personen är hungrig eller törstig, om personen inte gillar maten eller drickan, om personen vill hem eller ej, om personen tycker att jag är tråkig eller ej eller om jag är hemma hos någon om jag gör något fel, säger något fel, om folk vill att jag ska åka hem eller ej, om jag är tråkig eller ej, om jag inte gillar maten eller drickan jag blir erbjuden osv. och därför blir det så otroligt psykiskt påfrestande för mig att umgås med folk hela tiden. Jag har svårt att prata med människor jag inte känner om jag inte känner mig säker på mig själv och självklart; den konstanta rädslan att bli dömd för mina ärr, att någon ska känna igen mig från tidigare fester då jag varit stenhög eller aspackad och jag inte kommer ihåg det eller liknande. Halmstad är dessutom ganska litet och alla känner alla på ett eller annat sätt. Också därför tycker jag att det är lättare att vara ensam, inte bara för att jag faktiskt trivs med det ibland och gillar o göra saker ensam, men också för att det är lättare så. 

-------------------------------------------------------------------------------------------

Vill säga att jag INTE pekar ut någon eller några i det här inlägget utan det här handlar om "allmänna människor" och mina tankar, funderingar och åsikter. 

Känner du dig träffad så är det ditt problem som känner att du behandlat mig fel - inte mitt för jag tycker förmodligen inte att du har det.

Det är lika svårt att vara Ken som Barbie.

Det cirkulerar bilder på "heta killar" utan tröja med tvättbräda och feta biceps men det pågår knappt diskussioner om hur män blir "sexifierade" i media och liknande. David Beckham's H&M reklam sätter ett ideal på hur killar ska se ut för att vara extra snygga. Det pågår knappt diskussioner om hur ansträngande det faktiskt är att bygga upp dessa muskler och klara av en stadig diet för detta. Det pågår knappt diskussioner om ätstörningar bland män. Det pågår inte alls några "big is beautiful" kampanjer för män. Personligen så ser jag oftare smala "snygga" killar med överviktiga och "fula" tjejer än tvärtom. Är verkligen utseende-hysterin bara en kvinnlig grej? Nej det är det inte. Killar kämpar precis likadant med att passa in och se bra ut som tjejer. Vilka killar ser ut som David Beckham, Johnny Depp, Orlando Bloom eller Brad Pitt idag?

Det ska jämt pratas om hur kvinnor ser ut utan smink och att alla kvinnor är vackra trots allting blablablba... mitt inlägg om bröst tog upp lite grann om ämnet. Men männen då? Vem bryr sig om männen? Det finns lika mycket ideal och förväntningar på "hur en riktig man ska vara" som det gör för kvinnor, nästan mer idag? En riktig man ska hålla upp dörren, kunna snickra ihop en stol från IKEA utan något som helst papper på hur man gör, dricka bärs, vara stark och ha muskler, kunna försvara din kvinna från rånare och vara riktigt jävla macho. Hur många såna typiskt män känner du? Tror du att dom ÄR såna av naturen precis som kvinnor är duktiga på laga mat, barnuppfostran och sticka? Nej probably not.Det som jag märkt nu speciellt över internet att det är smala killar eller smala muskulösa killar som är "the thing" idag. Smala killar är snyggast, inte biffiga killar. Det finns trender för killar mer precis som för tjejer.

Jag är helt för kvinnliga rättigheter, varför skulle jag tycka annat, jag är kvinna! Jag vill att kvinnor ska ha lika mycket rättigheter som män men jag tycker också tvärtom och jag tycker att det i vissa fall faktiskt är männen som trycks ner och inte kvinnorna. Båda könen behöver veta att de duger oavsett kroppstyp eller hårfärg/skäggväxt till exempel. Självklart trycks kvinnor också ner men egentligen, i stort sett bara av andra kvinnor. Män trycks ner oftare av kvinnor än män. Jag vet inte om det är sant men jag har personligen märkt detta och tycker att det är ett problem.

Till slut vill jag bara säga till alla män där ute; Hur man än ser ut så är man vacker, det finns alltid någon som älskar ju din kroppstyp och ditt utseende precis som de finns folk som kanske inte gör det. Det är okej att inte passa in i normen på hur en man ska vara och det kommer komma någon som älskar alla dina egenskaper + ditt utseende någon dag. Man behöver inte vara muskulös för att vara snygg, eller smal, eller problemfri hy, eller ha stor kuk, eller en fast liten rumpa och breda axlar...

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.   

Små hemskheter i vardagen.

• När man får "den där" blicken när man åker bil och man råkar köra förbi lite "för snabbt" eller svänger ut när den andra hade tänkt köra först eller om man kommer lite för nära. "Den där blicken" som säger att man minsann är en dålig bilförare och borde dö.
• Folk som går liiiite för nära när man står o röker och det är jättesvårt att inte bränna dom. 
• De som suckar när man gör bort sig som t.ex. tappar några varor i kön och det tar längre tid för dom o betala eller om man inte hittar de där småpengarna eller glömmer koden till sitt bankomatkort. 
• Föräldrar som tittar argt på mig när jag går förbi och röker fast de står 20 meter bort. 
• Idioter som går över övergångsställen utan att titta sig omkring först. 
• Mammor med FETA STORA barnvagnar och ockuperar en hel gång i en affär eller liknande och vägrar flytta på sig fast man står där o väntar och lite diskret harklar sig eller liknande. 
• En folkskara på 6 personer som går som en bred rad på gatan och sen vägrar flytta sig så man måste gå emellan 2 utav dom och man känner sig galet utsatt och dessutom går de så nära så man knappt får plats och måste säga "ursäkta" när man stöter emot dom fast man egentligen vill ge dom en rak höger.
• Särstavning och stavfel som inte beror på dyslexi. Vissa stavfel är inte okej, du är en vuxen människa. Det värsta jag vet är folk som skriver ett namn såhär: jonna Bengtsson eller Lina och pär. Om du nu ska skriva med stor bokstav så gör det på båda delarna eller inte alls :@ *sprängs*
• Hundägare som inte har sina hundar kopplade trots att man måste på offentliga platser och låter sin ilskna lilla horhund skälla eller sniffa en mellan benen och sen bara skratta o typ "vilken buse" eller ännu värre bara inte bry sig alls utan ba ropa hundens fittiga namn som "brynolf" eller något annat och ber inte ens om ursäkt. 
• Folk som skriker i stan alltså riktiga skrik så det låter som om någon blir mördad och ba skrattar och "MEN GÖRAN DÅ KITTLAS INTE DIN SÖTNOWS :3" eller liknande. 
• 2 eller 3 personer som sätter sig vid ett bord i ett fik eller liknande med åtta platser fast det finns andra bord lediga och sen inte flyttar på sig när det kommer in en grupp på 8 personer utan bara sitter kvar medan 8 personers gruppen får dela upp sig på 2 st 4 plats-bord.
• Folk som BARA köper kaffe på McDonalds eller ännu värre: en liten cola. En fucking burk innehåller mer cola och kostar dessutom mindre och det är INTE fancy att gå runt med en fjuttig donkenmugg.

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.  

Med inspiration av en flashbacktråd.

https://www.flashback.org/t2027483
"Jag hatar äckliga estet/fotografer som tror de är något när de går typ 2:an på gymnasiet.
1, De tror de är annorlunda men alla ser fan likadana ut, de säger exakt samma saker, alla runkar till sossepropaganda och slörpar rödvin, fastän de inte gillar det. De har alla exakt samma over-size ylletröja, exalt samma glasögon och exakt samma skor.
2, Alla reser alltid till samma ställen, Prag, London, Berlin och Paris...
3, Deras facebook är 100% överarbetad med massa bilder där de sitter i dunkla rum med en flaska rödvin.
Givna bilder är också, en extrem närbild, en bild när de gråter, en bild när de dricker eko-te/äckligt new age kaffe, dryga bilder på djur, dryga bilder på alla deras familjemedlemmar i konstigt ljus och bildbearbetning, flera bilder med bildtext som visar hur äckligt PK de är och hur äckligt vänster de är.
4, De kör sönder ord som åååh, kärlek, "fina människor", underbart.... osv....
5, De tror de är något om de har köpt något udda att äta, typ "#valnötter #vin #ost #mys #paris.
6, Dessa äckliga människor kan i mening bara gå och dö!!!!

Diskussion; Har ni mycket erfarenhet av dessa samhällets avskum? Vad tycker ni om dessa människor?"

Jag kan inte göra annat än o hålla med. Jag och min syster satt och skrattade ihjäl oss när vi läste tråden och höll med om i princip ALLT! Den är så klockren, så rakt på!
Andra helt underbart roliga svar:

"Glöm inte deras obligatoriska bild tagen på sina Converse-skor med sin 18-55 på max vidvinkel."
"Glömde nästan obligatoriska cigg-bilder, det är ju asnice att röka speciellt om man får fotografera ciggpaketet på en utsliten träbänk, i morgonljus. GAAAAAH dööööööö"
"Och man får ju inte glömma att alla dessa tjejer har exakt samma frisyrer och smink, dvs lite 50-tal med rött illa applicerat läppstift och eyeliner med den klassiska kråkvingen..."

"Hatar de också med hela mitt hjärta Såg tre snorungar på pendeln igår, en började snacka om någon rysk bok och ena snorungen säger "höhö var i biblioteket igår och skulle låna brott och straff men den fanns inte" Så klart hade en av smutsen en röd mössa som inte täckte öronen, helt sjukt. "
"Tycker en annan äcklig grej är trenden läppiercingar (helst snakebite såklart) kombinerat med någon jävla hatt och rött läppstift. Färgat hår och "systemkamera" från elgiganten. Gärna posébilder i en spegel, och som någon nämnt innan, en hel drös av hashtags.
Killar som kollar rakt in i kameran framifrån och ser jääääätteseriösa ut, med ett nice instafilter.
Vem köper glasögon UTAN styrka? Estetarna.
På många håll sett färggranna tröjor, scarves och hörlurar på många pojkar. Ser inte ut att ha duschat på flera dagar och långt flottigt krusigt hår. Charmigt, tycker en del brudar. Usch"

Alltså xD JA jag håller med! Jag tycker det är så fult, så falskt, så opersonligt och äckligt. Och ALLA har någon gång stött på dessa avskum och det värsta är faktiskt är de oftast är helt hatiska trots att de hyllar "frispråkighet, död åt rasism, alla är lika mycket värda förutom de rika" osv mot såna som inte är likadana. Jag har flera gånger stött på elaka "estetare" som pratat med mig som om jag vore ett jävla barn för jag inte bryr mig ett jävla piss om politik eller inte dricker kaffe. AMEH förlåt då? Är jag mindre värd och mindre intelligent för det? Tydligen enligt dessa kräk med oplockade ögonbryn och tuperat hår. Det värsta var på en fest när jag sa "nej jag bryr mig inte om politik" och fick svaret "hehe men du växer nog också upp någon dag lilla du :)" och jag ville bara smälla till horans utstående tänder så de såg normala ut. Om du nu håller med om att ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA, alla horor ska med osv så kan du väl mena alla och inte "alla som är som jag"? Idiot.

"Ja fyfan, vet inte ens var man ska börja med dessa människor. Bland de vidrigaste människorna jag känner tillhör denna subkultur. De tror att de är så jävla annorlunda och godhjärtade. Resor till Berlin, indiemusik, fula frisyrer, second hand-kläder, PK-åsikter, osv. är typiska tecken.
Har träffar många s.k. estetare i mina dagar då jag själv sysslar med musik, fyfan.
Någon nämnde de här med att de inte har några invandrarkompisar, och om de är invandrare så är de Gonzales-invandraren och inte förortstuggarna, vilket stämmer så jävla bra.
"Ååååh jag är så föör invandring och allting godhjärtat!". Hm, ja det är väl lätt att säga när du bor på söder och aldrig umgås med invandrare. Skulle vara kul om de öppnade en flyktingförläggning på Bondegatan och se hur åsikterna förändras.
"Jag är inte rasist, men..." är en annan tongång som jag märker av hos dess människor. Riktiga smygrasister som är riktigt vidriga..."
"sommarbilder: fötter i sand
höstbilder: närbilder på löv"
"Är det här samma idioter som går runt med moppe-mustasch, rosa chinos, uppkavlad sotarmössa och nån smal jävla cykel med vit kedja och inga bromsar?
Fan vad jag hatar dom. Nån jävla tatuering på en sjöman ska de ha också."
"Du glömde obligatoriska "soppkvällar" i mörka källare där esteter äter hemlagade soppor och lyssnar på Lars Winnerbäck"

För er som orkade läsa hela inlägget: jag älskar er. 

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.

Ett inlägg om bröst.

Jag antar att en del som läser det här tänker hemska grejer om mig och mina bröst.
Så... låt mig provocera dig lite ytterligare.
- Ja, jag har stora bröst och jag älskar att påminna folk om det. Jag har E kupa and damn proud. 
- Jag visar gärna mina bröst. Nej inte brösten helt nakna utan går gärna med mycket urringning osv. Killar glor, tjejer bli avundsjuka och bittra, det är underbart. Fattar inte varför jag INTE får vara stolt med något på min kropp. Jag är stolt över mina bröst. Så fort jag faktiskt erkänner att jag är nöjd med något så är jag egocentrerad and so on men jag hatar ju i princip allt annat men NEJ det spelar ingen roll, är jag nöjd med EN sak så spelar det ingen roll. Det är aldrig okej att älska sig själv egentligen, fucking horor gå o dö med er seriöst. Ni äcklar mig. "älska dig själv!" ah men då måste det ju först vara okej att älska sig själv. Mina bröst är det ENDA jag är nöjd med.
- Om du hatar mig för jag har stora bröst och skyltar med det BU FUCKING HU. 
- Anar ni hur jävla mycket HAT jag får för mina stora bröst och för att jag visar mycket urringning? Och att jag trots det förbannad hatet jag får nästan dagligen så fortsätter jag o visa det jag är stolt med - DET är power DET är "you go girl" men ingen ger mig cred för det. 

Om vi ska vara lite mer... snälla och faktiskt helt ärliga då.
- Jag tycker bröst i alla storlekar är fina. 
- Jag tycker inte det är något som ska skylas. Ingenting som man är nöjd med ska skylas om det så är din mage, rumpa eller bröst. Om du är stolt med någonting så är det helt okej!
- Att ha stora bröst är mindre okej idag än för tio år sen, det kanske låter helt o-troligt men det är sant. Jag ser smala tjejer utan stora bröst med världens urringning eller liknande men det är ingen som säger någonting om att hon klär sig "slampigt" eller liknande men så fort en tjej med stora bröst gör samma sak så är det inte okej. Det är alltså bara tjejer med stora bröst som ska utsättas för trakasserier och inte de med små. Stora bröst är fortfarande sexobjekt och anses mer "anspel på sex" än små.
- Idag hyllas de små brösten. Det finns överallt; killar som erkänner "jag gillar små bröst" och killar/tjejer som erkänner "jag tycker små bröst är sexigast" och liknande. Det ska alltid vara det här... "alla duger" men det betyder egentligen något helt annat. Det är samma med det här med att stora tjejer faktiskt också är fina som hela jävla "big is beautiful" kampanjen och skit som jag HATAR mer än något annat. Inte nog med att man faktiskt omedvetet särbehandlar och utsätter det man egentligen försöker få fram som är "precis lika okej som motsatsen" men man trycker samtidigt ner motsatsen.Jag ser aldrig en "alla är vackra" kampanj där tjejer med både stora och små kroppar/både stora och små bröst hyllas samtidigt utan de vänder sig alltid mot EN grupp fast de anser att "alla är vackra." Bitch please.Jag blir helt sjukt glad när jag hör "jag gillar stora bröst" från killar/tjejer för då känns det typ... "JA! de kommer inte hata mig för jag inte har små" som många andra faktiskt gör.
- Jag vet massa smala tjejer som får hat för de är smala, precis som jag med stora bröst. Alla ser olika ut, hur man än ser ut, varför ska man bli hatad?! Media, du borde dö.
- Den med stora bröst ska skyla sig medan den med små nästan kan gå runt naken utan någon ens höjer ögonbrynet utan tänker mer "you go girl!" Alltså jag hatar sånt.
- Det är fan inte så jävla lätt o dölja mina bröst. Spelar ju ingen roll vad för jävla linne jag tar på mig - de syns ändå. Ska jag behöva gå runt med en jävla polotröja för att göra folk nöjda? 

Så slutsats: om jag vill visa mina stora bröst så låt mig. Om du vill visa dina stora bröst- gör det om du vill. Du ska vara stolt med vad du har oavsett små eller stora bröst. 

 -------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.

Äckliga lärare.

Så. När jag inte kunde sova, eller egentligen så KUNDE jag ju sova men ville inte skrev jag ner en hel lista på saker jag ska skriva om i bloggen. Nu ligger min iPhone en bit bort och jag ska bara hämta den. Så. Listan var en hel del flummigare än vad jag trodde... oj. Iallafall. I en blandning mellan wannabes och mineralvatten hittar jag ett ämne jag vill skriva om!

Lärare. Inte vilka lärare som helst utan förskolelärare. Och jag menar speciellt de förskolelärare som hatar barn. Alltså? Vi har säkert alla träffat på den där tjuriga tanten eller stränga mannen som jobbar med barn som är på väg att växa upp men istället behandlar de som smuts, eller bara allmänt illa. NÄR HUR VAR vaknade de upp en morgon och bara "jag ska bli lärare :) men jag hatar barn" ?! Påminner om den där rektorn Agatha Trunchbull i den underbara filmen/boken "Matilda." Nu är hon iof en påhittad människa men det finns faktiskt liknande fall i verkliga livet! Vafalls jag blir helt galen!!! Varför ska man jobba med något man hatar? Och för att bli förskolelärare krävs ju en ordentlig högskoleutbildning och ja kanske inte det LÄTTASTE att bli för man kan ju bli städerska istället eller kanske hora eller något.

Jag själv har stött på såna här äckliga lärare. En lärare som jobbade på en skola jag en gång gick på (o.O) var HEMSK. Hon brukade tvinga barnen att städa undan efter andra barn och tryckte jämt och ständigt ner dom så det enda som fanns av deras självförtroende var ett litet korn där långt inne i skallen som sedan tog år av terapisessioner att hitta och bygga upp igen. Det värsta hon sa var till en kille som var stökig nämligen "du kommer aldrig bli någonting i framtiden om du håller på sådär" och vem FASEN säger så till ett barn?! Alltså. Va? Fittiga jävla lärare som förstör en hel barndom... jobba fan inte med barn om du nu ska vara elak eller ja du kanske är sadist men då tycker jag inte om dig. Som tur var så jobbade hon på en annan avdelning.

Slutsats: om du råkat stöta på en sån här lärare så kom ihåg att den läraren är en jävla idiot och borde  torteras. Nuff said.

EDIT:  Fick precis höra om en lärare som jobbade på vår skola på Frennarp som tvingade ett av barnen städa upp sin egen spya... -.- och okej jag skrattade så mycket att jag nästan pissade ner mig men fyfan va elakt.
-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.

Varför ska man bojkotta alla hjärtans dag?

Imorgon är det alltså alla hjärtans dag...
Den där dagen på året där alla singlar vill dö och folk i förhållande inte vill göra annat än o leva.

Typiska facebook uppdateringar;
- Man ska uppskatta varandra alla andra dagar på året också, varför ha en speciell dag för det?!
- Bara jag som inte tänker fira alla hjärtans dag? 
- Jag är ensam på alla hjärtans dag och jag är ledsen för det... 
- FUCK YOU ALLA HJÄRTANS DAG SINGEL FO LIIIIIIIIFE
- Vad är alla hjärtans dag?
- Ska fira alla hjärtans dag med älskling vi ska gå ut o äta bo på hotell och ha vilt sex fast vi låtsas vara sådär jättefina på facebook :3 (okej detta är ingen uppdatering men ville klämma in den xD)

Öh? Haha!  Nu jävlar läser vi lite på wikipedia, brb *läser* så. Ja det handlar om kärlek. Och? Man firar väl bara de högtider man vill fira, iallafall såna här högtider? Folk verkar ju ändå hata den här högtiden mer än o älska och när jag var singel så bojkottade jag fan inte alla hjärtans dag som alla andra som följer grupptrycket. KÄRLEK kan vara annat än just ett förhållande utan man kan väl visa sin uppskattning till en vän eller familjemedlem? Och vadå uppskatta varann alla andra dagar också - ja det klart men det är väl LÄTTARE för de lite mer inkompetenta inom känslor och hur man ska visa dom att bli tillrättavisad att IDAG ska jag visa känslor :) Det är inget fel på alla hjärtans dag - fira om ni vill men om ni inte vill fira gör inte det då. Jag gnäller mer än någon på facebook men jag HATAR de här gemensamma gnällen som jämt förekommer t.ex. när det snöar, när Sverige spelar fotboll o förlorar eller något, när det regnar, när det är jul, alla hjärtans dag, att det är varmt, SOLEN ÄR HÄR vi ska bada och så vidare...

Personligen så ska jag på alla hjärtans dag försöka påminna de omkring mig som jag faktiskt älskar att jag älskar dem och att jag tänker på dem och bryr mig om dem och allt annat sådär fint. Gör du det med - singel eller inte. Och om du spenderar alla hjärtans dag ensam så bjud dig själv på något fint, gör något fint för dig själv. För du borde uppskatta dig själv också, inte bara andra.

EDIT:  Och alla hjärtans dag går ju mycket ut på att man ska skicka kort till varandra om man är förälskad i någon, speciellt någon som man inte är tillsammans med? Så om du har en secret crush - skicka ett vykort!!! Eller ta tillfället i akt och berätta hur du känner eller ja det klassiska "be my valentine?" ;D
-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.

Väx upp för fan?

"Den och den och den och den personen måste verkligen växa upp" tänker jag och bläddrar igenom min iphone med ett stort Panda-skal i facebook-appen. "Fan vad omogen han är" tänker jag medan jag fortsätter bläddra, sittandes i min koja jag byggt i mitt rum med hjälp av stolar och ett stort rosa lakan med Disney-prinsessor på. Täcket jag sitter på är fluffigt och rosa med Hello Kitty mönster och mina trosor jag har på mig är vita med Betty Boop på. Fy FAN vilken hycklare tänker ni säkert nu? För det var precis det jag tänkte också när jag la mig ner med mobilen i handen samtidigt som jag kramade om min stora vita tiger jag fick av min pappa för fleeeera år sen som jag kallar "min bästa vän." Men sen slog det mig att hallå... det är skillnad på att vara barnslig och på att vara omogen. Det fick mig också att tänka på det där avsnittet i Big Bang Theory när Penny skäller ut Leonard för hon kom för sent till jobbet pga deras jävla tidsmaskin de ockuperade trappan med och kallar dem för patetiska och barnsliga och efter ungefär hela avsnittet klämmer Sheldon fram att hallå hennes shorts har Hello Kitty, det finns en samling Care Bears i hennes sovrum etc... Jag påstår inte att jag är vuxen eller mogen för då hade jag ljugit som fan, men jag är inte omogen på samma sätt som de jag klagade på.

Jag är snart 21 år gammal. När man är 21 år gammal kan man inte sitta hemma och ba "nae jag går om gymnasiet" eller "går till af och så får jag pengar men skiter fullständigt i resten" osv. Det fungerar inte. Och det är så stor skillnad på att vilja växa upp och faila än och inte vilja växa upp och därför hamnar på samma ruta om och om igen. Det är sånt jävla tjat om att man ska växa upp och ja man ska växa upp men tänk på HUR du växer upp. Vilka förändringar gör du i ditt liv som gör att du växer upp? Slänger dina gosedjur? Hjälper det verkligen dig växa upp? För det hjälper inte mig. Jag tänker ha mina gosedjur hela mitt liv om jag nu vill men jag tänker inte sitta arbetslös, utan utbildning och ett stökigt rum/stökig lägenhet i hela mitt liv. Jag försöker få det liv jag är menat att ha - ett vuxet liv men ändå fortsätta vara den där barnsliga jäveln jag känner att jag faktiskt är :) Det fanns en period i mitt liv då jag försökte mogna genom att byta ut allt i mitt rum till tuffare och mer vuxna saker och klä mig mer vuxet. Jag gör inte det misstaget igen och om det får folk att tro att jag är omogen eller inte växer upp så jaha, då får jag väl motbevisa dem! 

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.