Utseende-hets på instagram.

För ett par dagar sen fick jag ett slags ryck... som jag skäms otroligt mycket över, som alla andra gånger jag får sådana "ryck" eller "psykoser" som det är lättare kallat. Stunder då känslor helt enkelt tar över och jag bara agerar utefter dem. Den här gången handlade det om mitt utseende. Jag skrev såhär på min instagram "Har svårt att acceptera att jag inte är naturligt vacker som alla dessa tjejer jag följer på instagram... jag kanske inte ska följa sinnessjukt snygga människor för det är likt tortyr att veta att man är så långt ifrån deras utseenden som möjligt. Jag försöker alltid se ut som någon annan, jag försöker alltid kopiera människor jag vill se ut som. Att hata sig själv så mycket som jag gör är svårt och vissa kommer aldrig få uppleva hur det känns och jag önskar att ingen får uppleva hur det känns för det är nästan outhärdligt."
Okej, jag måste påpeka att jag inte alltid känner så som jag beskrev, även om det händer. Det finns stunder då jag kan se på mig själv i spegeln och tänka "fy fan så snygg jag är" men det finns alltid ett litet "om" i huvudet. OM jag hade större ögon, OM jag hade större läppar, OM jag hade mer markerade kindben, OM jag hade bättre hy, OM mina ögonbryn var jämna, OM jag inte hade dubbelhaka och så vidare... alltid detta OM. Jag vet att många tjejer kan relatera till det, och det gör mig så ledsen. Jag pratade nyss med en kompis om den här utseende-hetsen och jag bara måste skriva om det.

Jag följde innan mitt "ryck" 280 personer på instagram. När jag rensade följde jag 220. Jag följde alltså så många som 60 tjejer som bara gav mig ångest. Det finns lika snygga tjejer i min närhet, som jag har en personlig koppling till som jag inte avföljde men de ger mig inte ångest eftersom de är människor. Tjejer som bara lägger ut bilder på sig själva utan personliga inlägg, personliga svar på kommentarer eller liknande är inte hälsosamt för oss tjejer med dåligt självförtroende att följa. De är bara som ikoner, som dockor. Jag vill verkligen råda alla som läser detta att verkligen tänka efter - är det hälsosamt för mig att följa dessa snygga människor? Vad ger det mig? Jag tänkte efter och kom fram till, som ni också kommer, att det inte ger mig NÅGONTING att följa människor bara för att jag tycker att dom är snygga. I början trodde jag att jag följde dessa tjejer för inspiration, för det gör ju tjejer, men det blev till slut bara som ett sätt att skada mig själv att sitta och bläddra igenom deras bilder medan jag själv låg osminkad och ofixad i sängen och det slutade ofta med att jag grät åt mig själv i spegeln, för varför ser jag inte ut som dem?
Det som folk glömmer är: photoshop, vinklar, ljus, smink och dyra produkter. En annan sak som folk glömmer: det som är fint i en människas ögon är fult i en annans, och tvärtom.  Alla har olika smak, och det finns människor som jag tycker är snygga som du tycker är fula och människor som jag tycker är fula som du tycker är snygga. Man kan inte säga vad skönhet är, eftersom (det låter så jävla klyschigt) skönhet verkligen ligger i betraktarens ögon.
Det finns undantag, som jag tänker ta upp. Ni behöver inte hålla med mig om att dessa människor är snygga, alla har ju olika smak, men t.ex. Sindy Niklasson på instagram - hon är för mig helt galet snygg MEN hon ger mig inte ångest. Varför? För att hon skriver personligt, hon skriver blogg om personliga saker och delar med sig utav sitt liv och hon svarar ibland på kommentarer från random människor och träffar gärna sina följare. Hon är en människa, inte bara en snygg person.

Tips för er med dåligt självförtroende;

• Avfölj ALLA som inte ger dig någonting på instagram/facebook/tumblr osv. 
• Försök inte att sminka dig eller likna någon annan. Du har inte samma ansiktsdrag som andra utan du är unik och t.ex. ett par ögonbryn som passar någon annans drag kanske inte passar dina och det är INGET negativt.
• Tänk på att även de vackraste kvinnorna kan ha dåligt självförtroende, du kanske är en utav dem? Som inte inser hur vacker du är? Jag VET att du är en utav dem. Du inser inte hur vacker du är. 
• Använd inte redigeringsprogram åt dina bilder på dig själv, för det ger folk fel intryck utav dig. Du är fin som du är och ger du människor en annan bild utav dig på dina bilder blir det som en chock för dem när de träffar dig IRL. Du har väl själv träffat såna människor? Som faktiskt är väldigt fina naturligt men som redigerar sina bilder galet mycket vilket gör att deras naturliga skönhet liksom försvinner IRL, eller iaf blir annorlunda? 
• En dålig hy kan inte ge ett dåligt utseende. Finnar gör dig inte ful, eftersom finnar bara är på din hy. Titta på en tjej som du tycker är snygg bara lite snabbt och tänk dig henne med finnar i hela ansiktet - blir hon fulare? Nej. Hon är lika fin ändå, och det är DU också. 
• Kändisar har råd med ansiktsbehandlingar, operationer och dyra produkter vilket gör att de ser "bättre ut." Vanliga människor ser inte ut som kändisar, vilket bara ger människor fel intryck av hur en person ska se ut. Tänk på Cameron Diaz annars - hon har dålig hy trots allt hon har råd med. Inte ens kändisar är perfekta naturligt.
• Istället för att fokusera på det du inte tycker om - fokusera på det du tycker om med dig själv istället. Din ögonfärg? Dina läppar? Ditt leende? Det finns ALLTID något som du tycker om - framhäv det! 
• Utseendet är inte det viktigaste. Det gör verkligen gör en människa vacker är personligheten. Fokusera på personlighetsdrag som du tycker om med dig själv, små saker eller stora. Är du snäll mot djur? Är du trevlig mot kassörskan i affären? Jag brukar tillexempel alltid tycka att jag är så "käck" mot okända människor, som kassörskor eller liknande. Det gör mig glad att se att det uppskattas, för det gör det! Det blir mycket roligare för en kassörska att jobba om kunden är trevlig - en liten sak som blir stor för dig - och för andra!
• Le. Ofta. Mer. Alltid.

När jag för några dagar sen mådde så dåligt och skrev den där texten på instagram, så grät jag i Daniels famn. Det fick mig att skämmas, för att det inte verkar normalt i en killes ögon att reagera på det sättet. Det skrämde honom och han förstod inte. Det hemska är att det är normalt för tjejer. Vi tjejer tävlar ofta med varandra, på ett sätt eller ett annat. Daniel brukar ofta fråga mig om jag sminkar mig/fixar mig/bloggar/lägger ut bilder och så vidare för andra killars skull - och det är verkligen helt fel. Jag bryr mig inte om vad andra killar tycker. Om en kille tycker att jag är ful - so what? Jag har min man och han tycker att jag är fin och han är den enda mannen jag vill ska tycka att jag är fin - men det gäller inte tjejer. Jag vill att tjejer ska se på mig och tänka "fan va fin hon är, jag vill se ut som henne" eller "fan va smart hon är, jag inspireras utav henne." Den här osäkerheten som de flesta tjejer känner inom sig är så tragisk och jag önskar att jag skulle kunna säga att jag inte är en utav dem men jag är verkligen the poster-girl för en sådan tankebana och för ett sådant beteende. Det behöver dock inte alltid betyda att det är ohälsosamt för mig. Jag VILL hjälpa andra tjejer och jag vill hjälpa andra människor, jag vill att andra människor ska inspireras utav mig och vad jag skriver och må bra utav det - inte tvärtom. Det ger mig självförtroende och självkänsla att veta att jag kan hjälpa andra, för jag vet att jag kan det och att jag HAR det. Det är därför jag bloggar och det är därför jag skriver. För min och för andras skull - åt det positiva hållet. Det är därför det är så viktigt för mig att försöka förklara det här i mitt förhållande, utan att det ska bli fel, för det kan låta så fel om man inte är likadan själv.

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Nu orkar jag inte mer, haha.

Alltså... Jag har försökt i flera veckor att undvika ett inlägg om politik eftersom jag inte är särskilt insatt och dessutom är livrädd för konflikter eller att folk ska hata mig eller ännu värre försöka "sätta mig på plats", ändra på mig eller tycka att jag är... dum i huvudet. Det kryllar av politik överallt just nu och det går ju inte undvika... Så jag orkar inte hålla det inom mig längre. Jag gör den här punktlistan och sen skriver jag inte mer om det för mitt huvud orkar inte, tyvärr.

• Jag tänker inte säga vilket politiskt parti jag röstar på (om jag nu röstar överhuvudtaget) eller vilket jag har röstat på tidigare...
• ... Men NEJ jag är inte Sverigedemokrat, väldigt långt ifrån faktiskt. Och nej jag röstar inte på Svenskarnas parti heller. (detta vet jag har debatterats om mig lol, därför jag skriver det) 
• Jag är feminist, inte extremfeminist. Om du verkligen vet vad en feminist är och vad feminism innebär så har du ingen anledning som man att vara rädd för mig eller känna dig kränkt utav min politiska ställning till feminismen. Om du inte känner dig träffad har du inget att frukta, om man säger så. Med detta menas alltså; jag hatar inte män; jag älskar män. Jag älskar de män som beter sig som människor och behandlar kvinnor som jämlika människor. Jag hatar män, och kvinnor, som behandlar andra könet utan respekt.(detta behöver dock inte betyda att jag kommer rösta på FI)
• Bara för att man är Sverigedemokrat så är man inte rasist och jag säger inte att SD inte är ett rasistiskt parti för det vet man väl inte helt säkert (?), det beror på hur man ser på deras politik osv, men det finns de som röstar på SD för andra anledningar t.ex. att de inte har någon aning om att SD är främlingsfientligt. Alltså tycker jag att det är grymt fel att mobba och frysa ut sådana som röstar på SD eller säger sig stötta SD eftersom de kanske inte är utbildade nog. Om du känner någon i din närhet som röstar på SD och du är grymt emot SD ska du väl försöka leda din vän till "the right path" istället för att idiotförklara denne? Det är inte så lätt att veta vilket parti man ska rösta på, vilket som ljuger eller inte och så vidare, speciellt inte om man är 18-20 år och inte har fått rösta tidigare. SD är dessutom ett nytt parti och fanns t.ex. inte med när jag lärde mig om politik i skolan så jag har ingen som helst utbildning om SD mer än det jag läst och sett på internet (som skrivits utav andra människor som jag inte vet har utbildning eller kunskap om ämnet dessutom) och från vad som står på deras hemsida och i media. Alltså inte en jättebra utbildning eller kunskap. 
• Jag tycker att alla som är våldsamma gällande politik är idioter. Våld är aldrig rätt och oavsett om du är vänster eller höger - du skall icke slå en annan människa bara för att denne har en annan politisk åsikt. 
• Nazism är aldrig rätt men ibland händer det att oskyldiga människor stryker med. Dessa människor skall inte behöva "offras for the greater good." 
• Jag tycker att vi måste SLUTA HATA VARANDRA för vi inte tycker likadant.Varför inte lära utav varandra och utbilda varandra eller så enkelt som bara acceptera varandra? Jag uppmuntrar olikheter inom politiken och jag uppmuntrar demonstrationer och motdemonstrationer, motargument, diskussioner etc men då ska man kunna diskutera, respektera och acceptera varandra.
• I princip allt jag skriver på min facebook om politik är på skoj och borde tas med en nypa salt. Jag är jätterolig och skämtsam, deal with it. 
• Ja jag tycker att Jimmie Åkesson är en rolig filur och har varit duktig i de debatter jag sett med honom, precis som jag tycker att Reinfeldt är hur jävla söt som helst. Det betyder inte att jag tycker om deras åsikter eller deras politik. 
• Förresten så hatar jag rasism och nazism. Det finns ingen som helst logik  i att man skulle vara lägre ställd på grund utav hudfärg eller "ras" och jag kan inte förstå det. Jag försöker ta avstånd från all sorts rasism och nazism, så gott som det går. Däremot kan jag förstå (men inte alltid hålla med) att man kan se ner på människor från olika länder på grund utav deras kultur. Jag själv håller inte med t.ex. att man ska gifta bort 9-åriga flickor för det tillhör deras kultur och kan därför omedvetet bli lite misstänksam mot sådana som kommer ifrån den kulturen I BÖRJAN men man märker ju ganska snabbt vem som är vettig och inte. Det är alltså en fördom jag har som jag är medveten om och försöker alltid att tänka "okej det här är bara din fördom... du kan ha fel" när jag träffar en ny person. Detta gäller ju även andra jag har fördomar mot som t.ex. "fjortisar." ALLA har fördomar, vi MÅSTE ha fördomar för hjärnan klarar inte av all information. Det går inte att vara fördomsfri, speciellt inte på första anblicken av en person. Det är inget fel med det. Det är skillnad på att vara fördomsfull och på att vara rasist.
• Jag tycker att Hitler är intressant och allt med andras världskriget är intressant. Jag tycker också om Hitler-skämt, väldigt mycket. I don't mean to offend anyone, it's just a joke. Jag har väldigt rå humor och kan skoja i princip om vad som helst egentligen. Så länge det uppenbart är ett skämt så är det okej, ungefär.

Jag tror att det var allt... Haha! Nu vill jag inte skriva mer om det :( 

This whole body-type thing...

Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.

Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.

P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.

Amour, amour.

Det frågas ganska ofta... hur vet man att man är kär? Jag undrar det också egentligen, inte för att jag inte har varit kär för det har jag, men för man inte egentligen genomgått några checklistor utan bara satt stämpeln "kär" helt plötsligt. Ja men hur vet man? Så tänkte att fan... kanske borde skriva en checklista, för min egen skull såväl som andras.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.

För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;

Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen? 
 - Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen? 
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta? 
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.

Kärlek är inte bara längtan, saknad, glädje och sex... och ingen dans på rosor. Och ja... kärlek är verkligen skrämmande. Det som är mest skrämmande är att bli bortstött eller lämnad och obesvarad kärlek. Det är även skrämmande med förbindelser och ansvaret. Visst krävs det ett litet ansvar i att ha ett förhållande men det är inte meningen att ett förhållande ska vara jobbigt. Kärlek, just nu, skrämmer mig mer än någonsin. Det som skrämmer mig då är min svartsjuka och osäkerhet - att bli lämnad eller sårad igen. Det är också skrämmande att binda mig till en person igen och känna mig "kvävd." Tidigare har jag gått in i förhållanden nästan direkt - jag har alltså inte dejtat särskilt länge innan jag väl gått in i det här "seriösa förhållandet" vilket är ett misstag (jag ångrar det inte dock, orkar inte ångra saker.) Man ska inte stressa kärlek eller förhållanden.

Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.