Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Trolljägarna.

Har följt det här programmet #Trolljägarna med Robert Aschberg nu sen det sändes och herre gud...
Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför folk är så elaka mot varandra utan anledning och NEJ det finns INGEN anledning för att vara elak, varken på nätet eller i verkligheten.
Folk kommer upp med dessa ursäkter och anledningar till varför de skrivit som de skrivit och jag kan förstå att folk blir provocerade och kan skriva saker i impulsivt raseri men vissa går inte att förklara. Varför skriver man till exempel till någon att denne ska ta livet utav sig? Varför skriver man att någon är ful/tjock/äcklig/hora? Jag förstår det inte. Jag har också skrivit och sagt saker som jag ångrat i min ungdom men då var jag 15 år eller yngre och i Trolljägarna är majoriteten vuxna människor som de konfronterar.
Hade velat skriva mer om det här ämnet men är alldeles för upprörd. Här är några saker jag fått till mig under årens gång:
Read it and weep, I know I did. 

This whole body-type thing...

Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.

Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.

P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.

Amour, amour.

Det frågas ganska ofta... hur vet man att man är kär? Jag undrar det också egentligen, inte för att jag inte har varit kär för det har jag, men för man inte egentligen genomgått några checklistor utan bara satt stämpeln "kär" helt plötsligt. Ja men hur vet man? Så tänkte att fan... kanske borde skriva en checklista, för min egen skull såväl som andras.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.

För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;

Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen? 
 - Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen? 
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta? 
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.

Kärlek är inte bara längtan, saknad, glädje och sex... och ingen dans på rosor. Och ja... kärlek är verkligen skrämmande. Det som är mest skrämmande är att bli bortstött eller lämnad och obesvarad kärlek. Det är även skrämmande med förbindelser och ansvaret. Visst krävs det ett litet ansvar i att ha ett förhållande men det är inte meningen att ett förhållande ska vara jobbigt. Kärlek, just nu, skrämmer mig mer än någonsin. Det som skrämmer mig då är min svartsjuka och osäkerhet - att bli lämnad eller sårad igen. Det är också skrämmande att binda mig till en person igen och känna mig "kvävd." Tidigare har jag gått in i förhållanden nästan direkt - jag har alltså inte dejtat särskilt länge innan jag väl gått in i det här "seriösa förhållandet" vilket är ett misstag (jag ångrar det inte dock, orkar inte ångra saker.) Man ska inte stressa kärlek eller förhållanden.

Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.

Det är lika svårt att vara Ken som Barbie.

Det cirkulerar bilder på "heta killar" utan tröja med tvättbräda och feta biceps men det pågår knappt diskussioner om hur män blir "sexifierade" i media och liknande. David Beckham's H&M reklam sätter ett ideal på hur killar ska se ut för att vara extra snygga. Det pågår knappt diskussioner om hur ansträngande det faktiskt är att bygga upp dessa muskler och klara av en stadig diet för detta. Det pågår knappt diskussioner om ätstörningar bland män. Det pågår inte alls några "big is beautiful" kampanjer för män. Personligen så ser jag oftare smala "snygga" killar med överviktiga och "fula" tjejer än tvärtom. Är verkligen utseende-hysterin bara en kvinnlig grej? Nej det är det inte. Killar kämpar precis likadant med att passa in och se bra ut som tjejer. Vilka killar ser ut som David Beckham, Johnny Depp, Orlando Bloom eller Brad Pitt idag?

Det ska jämt pratas om hur kvinnor ser ut utan smink och att alla kvinnor är vackra trots allting blablablba... mitt inlägg om bröst tog upp lite grann om ämnet. Men männen då? Vem bryr sig om männen? Det finns lika mycket ideal och förväntningar på "hur en riktig man ska vara" som det gör för kvinnor, nästan mer idag? En riktig man ska hålla upp dörren, kunna snickra ihop en stol från IKEA utan något som helst papper på hur man gör, dricka bärs, vara stark och ha muskler, kunna försvara din kvinna från rånare och vara riktigt jävla macho. Hur många såna typiskt män känner du? Tror du att dom ÄR såna av naturen precis som kvinnor är duktiga på laga mat, barnuppfostran och sticka? Nej probably not.Det som jag märkt nu speciellt över internet att det är smala killar eller smala muskulösa killar som är "the thing" idag. Smala killar är snyggast, inte biffiga killar. Det finns trender för killar mer precis som för tjejer.

Jag är helt för kvinnliga rättigheter, varför skulle jag tycka annat, jag är kvinna! Jag vill att kvinnor ska ha lika mycket rättigheter som män men jag tycker också tvärtom och jag tycker att det i vissa fall faktiskt är männen som trycks ner och inte kvinnorna. Båda könen behöver veta att de duger oavsett kroppstyp eller hårfärg/skäggväxt till exempel. Självklart trycks kvinnor också ner men egentligen, i stort sett bara av andra kvinnor. Män trycks ner oftare av kvinnor än män. Jag vet inte om det är sant men jag har personligen märkt detta och tycker att det är ett problem.

Till slut vill jag bara säga till alla män där ute; Hur man än ser ut så är man vacker, det finns alltid någon som älskar ju din kroppstyp och ditt utseende precis som de finns folk som kanske inte gör det. Det är okej att inte passa in i normen på hur en man ska vara och det kommer komma någon som älskar alla dina egenskaper + ditt utseende någon dag. Man behöver inte vara muskulös för att vara snygg, eller smal, eller problemfri hy, eller ha stor kuk, eller en fast liten rumpa och breda axlar...

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.