Utseende-hets på instagram.

För ett par dagar sen fick jag ett slags ryck... som jag skäms otroligt mycket över, som alla andra gånger jag får sådana "ryck" eller "psykoser" som det är lättare kallat. Stunder då känslor helt enkelt tar över och jag bara agerar utefter dem. Den här gången handlade det om mitt utseende. Jag skrev såhär på min instagram "Har svårt att acceptera att jag inte är naturligt vacker som alla dessa tjejer jag följer på instagram... jag kanske inte ska följa sinnessjukt snygga människor för det är likt tortyr att veta att man är så långt ifrån deras utseenden som möjligt. Jag försöker alltid se ut som någon annan, jag försöker alltid kopiera människor jag vill se ut som. Att hata sig själv så mycket som jag gör är svårt och vissa kommer aldrig få uppleva hur det känns och jag önskar att ingen får uppleva hur det känns för det är nästan outhärdligt."
Okej, jag måste påpeka att jag inte alltid känner så som jag beskrev, även om det händer. Det finns stunder då jag kan se på mig själv i spegeln och tänka "fy fan så snygg jag är" men det finns alltid ett litet "om" i huvudet. OM jag hade större ögon, OM jag hade större läppar, OM jag hade mer markerade kindben, OM jag hade bättre hy, OM mina ögonbryn var jämna, OM jag inte hade dubbelhaka och så vidare... alltid detta OM. Jag vet att många tjejer kan relatera till det, och det gör mig så ledsen. Jag pratade nyss med en kompis om den här utseende-hetsen och jag bara måste skriva om det.

Jag följde innan mitt "ryck" 280 personer på instagram. När jag rensade följde jag 220. Jag följde alltså så många som 60 tjejer som bara gav mig ångest. Det finns lika snygga tjejer i min närhet, som jag har en personlig koppling till som jag inte avföljde men de ger mig inte ångest eftersom de är människor. Tjejer som bara lägger ut bilder på sig själva utan personliga inlägg, personliga svar på kommentarer eller liknande är inte hälsosamt för oss tjejer med dåligt självförtroende att följa. De är bara som ikoner, som dockor. Jag vill verkligen råda alla som läser detta att verkligen tänka efter - är det hälsosamt för mig att följa dessa snygga människor? Vad ger det mig? Jag tänkte efter och kom fram till, som ni också kommer, att det inte ger mig NÅGONTING att följa människor bara för att jag tycker att dom är snygga. I början trodde jag att jag följde dessa tjejer för inspiration, för det gör ju tjejer, men det blev till slut bara som ett sätt att skada mig själv att sitta och bläddra igenom deras bilder medan jag själv låg osminkad och ofixad i sängen och det slutade ofta med att jag grät åt mig själv i spegeln, för varför ser jag inte ut som dem?
Det som folk glömmer är: photoshop, vinklar, ljus, smink och dyra produkter. En annan sak som folk glömmer: det som är fint i en människas ögon är fult i en annans, och tvärtom.  Alla har olika smak, och det finns människor som jag tycker är snygga som du tycker är fula och människor som jag tycker är fula som du tycker är snygga. Man kan inte säga vad skönhet är, eftersom (det låter så jävla klyschigt) skönhet verkligen ligger i betraktarens ögon.
Det finns undantag, som jag tänker ta upp. Ni behöver inte hålla med mig om att dessa människor är snygga, alla har ju olika smak, men t.ex. Sindy Niklasson på instagram - hon är för mig helt galet snygg MEN hon ger mig inte ångest. Varför? För att hon skriver personligt, hon skriver blogg om personliga saker och delar med sig utav sitt liv och hon svarar ibland på kommentarer från random människor och träffar gärna sina följare. Hon är en människa, inte bara en snygg person.

Tips för er med dåligt självförtroende;

• Avfölj ALLA som inte ger dig någonting på instagram/facebook/tumblr osv. 
• Försök inte att sminka dig eller likna någon annan. Du har inte samma ansiktsdrag som andra utan du är unik och t.ex. ett par ögonbryn som passar någon annans drag kanske inte passar dina och det är INGET negativt.
• Tänk på att även de vackraste kvinnorna kan ha dåligt självförtroende, du kanske är en utav dem? Som inte inser hur vacker du är? Jag VET att du är en utav dem. Du inser inte hur vacker du är. 
• Använd inte redigeringsprogram åt dina bilder på dig själv, för det ger folk fel intryck utav dig. Du är fin som du är och ger du människor en annan bild utav dig på dina bilder blir det som en chock för dem när de träffar dig IRL. Du har väl själv träffat såna människor? Som faktiskt är väldigt fina naturligt men som redigerar sina bilder galet mycket vilket gör att deras naturliga skönhet liksom försvinner IRL, eller iaf blir annorlunda? 
• En dålig hy kan inte ge ett dåligt utseende. Finnar gör dig inte ful, eftersom finnar bara är på din hy. Titta på en tjej som du tycker är snygg bara lite snabbt och tänk dig henne med finnar i hela ansiktet - blir hon fulare? Nej. Hon är lika fin ändå, och det är DU också. 
• Kändisar har råd med ansiktsbehandlingar, operationer och dyra produkter vilket gör att de ser "bättre ut." Vanliga människor ser inte ut som kändisar, vilket bara ger människor fel intryck av hur en person ska se ut. Tänk på Cameron Diaz annars - hon har dålig hy trots allt hon har råd med. Inte ens kändisar är perfekta naturligt.
• Istället för att fokusera på det du inte tycker om - fokusera på det du tycker om med dig själv istället. Din ögonfärg? Dina läppar? Ditt leende? Det finns ALLTID något som du tycker om - framhäv det! 
• Utseendet är inte det viktigaste. Det gör verkligen gör en människa vacker är personligheten. Fokusera på personlighetsdrag som du tycker om med dig själv, små saker eller stora. Är du snäll mot djur? Är du trevlig mot kassörskan i affären? Jag brukar tillexempel alltid tycka att jag är så "käck" mot okända människor, som kassörskor eller liknande. Det gör mig glad att se att det uppskattas, för det gör det! Det blir mycket roligare för en kassörska att jobba om kunden är trevlig - en liten sak som blir stor för dig - och för andra!
• Le. Ofta. Mer. Alltid.

När jag för några dagar sen mådde så dåligt och skrev den där texten på instagram, så grät jag i Daniels famn. Det fick mig att skämmas, för att det inte verkar normalt i en killes ögon att reagera på det sättet. Det skrämde honom och han förstod inte. Det hemska är att det är normalt för tjejer. Vi tjejer tävlar ofta med varandra, på ett sätt eller ett annat. Daniel brukar ofta fråga mig om jag sminkar mig/fixar mig/bloggar/lägger ut bilder och så vidare för andra killars skull - och det är verkligen helt fel. Jag bryr mig inte om vad andra killar tycker. Om en kille tycker att jag är ful - so what? Jag har min man och han tycker att jag är fin och han är den enda mannen jag vill ska tycka att jag är fin - men det gäller inte tjejer. Jag vill att tjejer ska se på mig och tänka "fan va fin hon är, jag vill se ut som henne" eller "fan va smart hon är, jag inspireras utav henne." Den här osäkerheten som de flesta tjejer känner inom sig är så tragisk och jag önskar att jag skulle kunna säga att jag inte är en utav dem men jag är verkligen the poster-girl för en sådan tankebana och för ett sådant beteende. Det behöver dock inte alltid betyda att det är ohälsosamt för mig. Jag VILL hjälpa andra tjejer och jag vill hjälpa andra människor, jag vill att andra människor ska inspireras utav mig och vad jag skriver och må bra utav det - inte tvärtom. Det ger mig självförtroende och självkänsla att veta att jag kan hjälpa andra, för jag vet att jag kan det och att jag HAR det. Det är därför jag bloggar och det är därför jag skriver. För min och för andras skull - åt det positiva hållet. Det är därför det är så viktigt för mig att försöka förklara det här i mitt förhållande, utan att det ska bli fel, för det kan låta så fel om man inte är likadan själv.

Första "min vardag" inlägget!

Jag har tidigare inte haft någon helt ärlig vardagsblogg där jag kunnat skriva om mitt liv och min vardag utan att jag ska klämma in med något negativt. Och hur hemskt det än låter så är det sant - det finns mycket negativt i mitt liv och om inte i mitt liv i mitt mående och inuti mig själv. Jag har alltid tänkt att "no light without the darkness" liknande och ja.. jo det stämmer verkligen men man måste kunna se det på det ANDRA hållet också. Det här helt personligen men jag kan tänka mig att det finns folk som känner igen sig. Nu vänder vi på mitt livsmotto som är "det kan aldrig vara bra om det aldrig är dåligt"; Om det är dåligt hela tiden... så måste det ju vara bra någon gång? Hur ska du annars veta att något är dåligt? Plötsligt får det en helt ny annan mening! En helt vänd mening och man tänker "hmm... true true" och ja, så är det OCKSÅ! Hur ska du kunna må bra om det aldrig är dåligt men hur ska du kunna må dåligt om det aldrig är bra? Det är ju just de som gör att vi kan känna känslor som sorg eller lycka - för vi känner båda två någon gång. No darkness without the light, no light without the darkness.

En kär vän till mig kom med idén att jag skulle göra en "gladbok" att ha samtidigt som min dagbok där jag i princip bara skriver ner alla mina negativa tankar och när jag är ledsen - men det är ju det jag behöver få ur mig? Men jag behöver också bli påmind om att jag inte alltid är ledsen för det är jag faktiskt inte även om det känns så. Om än det bara är... 15 minuter om dagen ibland så är det alltid något och det är DE 15 minuterna jag måste fokusera på ibland, DE 15 minuterna jag måste försöka leva på. Det slog mig som en blixt att det här är PRECIS vad jag behöver. Jag gjorde en gång en gladbok till min bästa vän Malin när hon mådde dåligt, ett projekt som började redan 2008 som nu 2013 blev klart! Och nu tänkte jag då såhär... att precis som ingen får läsa min dagbok så får ingen läsa den här boken heller. För, tro det eller ej, men jag är mer privat av mig än vad folk tror. Så jag samlade ihop EN JÄVLA MASSA bilder på pandor, vargar, sjöjungfrur, John Bauer tavlor, kattdjur och en hel del utav de fina sakerna  folk har sagt till mig. För jag får så mycket beröm och så mycket pepp av de omkring mig egentligen men det är ibland så svårt att ta det till dig på direkten men jag vill ändå visa att JO jag bryr mig verkligen och JO jag uppskattar det VERKLIGEN! För det gör jag! Så mycket. Utan det fina sakerna i mitt liv så skulle jag ju inte finnas. Och som jag alltid har sagt innan, redan 2007 - det finns alltid någonting att leva för, någonting man tycker om såvida det är en familjemedlem/vän, ett husdjur eller McDonalds så är det alltid någonting! Tänk också jättegärna på det här - om du kan må dåligt så måste du ju också kunna må bra, hur ska du annars veta att du mår dåligt? Tänk verkligen på det.

Iallafall, vardagen var det jag. Dagen:
Igår hade jag en bra dag. Jag vaknade halv 7 på morgonen efter en lång sömn som jag gjorde idag också fast... inte sovit lika länge! x) Satt uppe och degade framför datorn och läste till och med igenom massa skolarbeten (jag valde alltså frivilligt att plugga!) och försökte göra ett men blev distraherad så fick avsluta. Men nu vet jag vad första filosofi 2 uppgiften handlar om :) Sen gick jag ut. Ja, jag gick ut. Jag med social ångest och så sociala svårigheter gick ut. Jag var i stan med mamma och vi gick till TGR, Apoteket (min medicin fanns inte den här gången heller) och Lagerhaus där vi köpte min gladbok, världens BÄSTA kap nämligen en av mina absoluta favoritfilmer Dorian Gray på dvd för 20 jävla spänn (!!!!!!!) och tavelramar och fick även choklad av mamma! Det kändes bra, verkligen bra. Jag mådde inte dåligt en enda gång, jag skämdes inte ens när mamma välte ner massa askar med sin väska så vi fick plocka upp. Hade jag haft en dålig dag hade något sånt fått mig o vilja dö på riktigt, uppmärksamhet är inte min grej vid såna tillfällen varken bra eller dålig. För det var ju ganska roligt? Haha! På kvällen lagade jag en riktig måltid och gjorde egna biffar "from scratch" med kokad potatis till. Bara det är så stort, att faktiskt gå upp och laga någonting. Men senare när jag skulle sova så började jag få kaos i huvudet och mådde dåligt men jag gick o la mig och kunde somna nästan direkt.

Til' next time; Fair winds!