Identitet.

Vem är du? Vet du säkert? Kan du skriva upp punkter och peka exakt på vad som är du och inte? Du kanske inte vet exakt men du har iallafall en aning. Jag trodde att jag hade en aning. Jag trodde att jag hade hittat mig själv för två år sen, men jag hade fel. Alltså... okej, det är bara naturligt att man ändras genom livet för man kan ju inte stanna samma hela livet (eller?) och genom åren utvecklas man och mognar, speciellt i sina första 30 år.

För det första så är jag väldigt lättpåverkad av andras åsikter. Jag tänker ständigt på vad andra tycker och tänker om mig och gör i princip allt för att få andras "approval." Det här gäller speciellt människor jag tycker om väldigt mycket eller ser upp till, och med fokus på min pojkvän. Ingen utav mina pojkvänner har försökt att ändra på mig särskilt mycket egentligen men inte alla har haft samma smak/stil som jag och haft andra åsikter än jag gällande mitt utseende. I förhållanden är det viktigt att vara ärlig mot varandra, oavsett vad det gäller, men jag vänder och vrider så mycket på det på grund utav min psykiska ohälsa att jag omedvetet påverkas alldeles för mycket utav min partners åsikter. Det skulle inte spela någon roll om min partner sa "gör vad du vill" för jag skulle ändå, omedvetet, försöka passa in hos partnern. Det är för min självbild är så splittrad, men samtidigt känner jag mig själv så väl. Jag känner mig själv väldigt väl eftersom det är det man är tvungen till när man är så nerkörd som jag är men gällande utseendemässigt... så har jag ingen aning. Mina åsikter gällande t.ex. moral och etik utvecklas och förändras i takt med att jag får mer erfarenheter och jag är inte en trångsynt människa som vägrar ändra på mina åsikter vad som än händer. Jag utvecklas och jag gillar att lära mig saker och få erfarenhet.
Under de senaste åren har jag ändrat på mig, väldigt ofta, mer ofta än innan och då har det inte bara gällt utseendet utan även andra saker har ändrats som jag inte har känt igen mig i. Under 2009/2010 hade jag väldigt förvridna åsikter gällande Sverige och Sveriges regering och jag försökte helt enkelt hitta min plats inom politiken - vilket gick åt helvete. Jag väljer idag att avstå från ALL sorts politik, oavsett vad det gäller, dels för jag inte förstår någonting men också för att jag inte håller med någonting speciellt. Jag vill inte berätta vilka åsikter jag hade för det var inte "jag" att tycka så som jag gjorde.
I samma tidsperiod vågade jag inte klä mig så som jag egentligen ville klä mig vilket ledde till att jag hade stora bylsiga tröjor och joggingbyxor (också för att jag absolut hatade min kropp och vägrade visa den) och jag tror att identitetsmässigt så var det den värsta perioden i mitt liv. Jag försökte att ändra på mitt utseende genom piercing, hår, smink men ingenting hjälpte - jag hatade mig själv lika mycket och kände inte igen mig i någonting av vad jag ändrade på.

Under 2011 var min identitetskänsla mycket bättre och jag började sakta men säkert hitta mig själv. Jag kände att "det här är jag" men det fanns samtidigt mycket brister i den personen jag var. Efter ett tag började jag själv märka det att "det här är inte allt vad jag är... och det här är inte jag egentligen" så jag försökte ändra på mig igen. Under den här perioden försökte jag passa in hos andra vilket ledde till att vad jag än gjorde så var det för att jag blev påverkad utav andra och försökte se ut som andra. Den största källan var tumblr. Jag såg så många på tumblr som var så snygga och jag blev direkt påverkas utav pastel-stilen som finns på tumblr och tyckte att "shit... det här är jag" men det blev fel. Jag tyckte själv inte att den stilen passade mitt utseende eller min kroppsform och egentligen, oavsett vilken stil man hittar på tumblr så måste man egentligen vara pinnsmal för att kunna ha den. Jag kände, på ett sätt, att det var jag men det passade inte mig ändå, vilket ledde till en större identitetskris än någonsin. Jag försökte grunge, jag försökte pastel igen och jag försökte det och det och det men ingenting fick mig att känna mig bekväm. Nu i efterhand förstår jag ju... att det inte handlade om vem jag är utan snarare mer om mitt självhat. Under hösten 2012 fanns det så mycket med mig själv som jag absolut avskydde vilket ledde till ett enormt självhat, något som fortfarande håller i sig till en viss del, för ett sådant hat mot sig själv är svårt att bli av med. Det här gällde inte bara mitt utseende, egentligen mitt utseende minst utav allt, utan jag hatade mig själv i helhet - allt som var jag var fruktansvärt och fel. Oavsett vad jag gjorde så var jag fortfarande mig själv på ett sätt och kunde inte fly även om jag försökte likna andra. Min pojkvän under tiden försökte peppa mig och sa vid varje vaket tillfälle att jag var fin eller att han älskade mig men det hjälpte inte utan allt var så mörkt, och det fanns ingen väg ut.
Under våren 2013 var allt sämre än sämst men det fanns någonting inuti mig som jag inte haft tidigare - en aning om vem jag var. Under sommaren var jag inne på samma spår - pastel - men det kändes inte som jag alls. Jag kände mig inte längre sockersöt och pastel-aktig. Med tiden började jag hitta mig själv och min "nisch". Jag har aldrig varit känt mig som mig själv innan, men det gör jag nu. Det finns fortfarande mycket utav mitt forna självhat kvar vilket gör det svårt att vara mig själv för jag hatar mig själv så mycket - men ändå... det här är så svårt att förklara och så flummigt men jag kan inte säga det på ett annat sätt. 

Jag har sen i juni inte varit någon annan än mig själv. Jag har inte blivit påverkad av någon annan än mig själv. Jag har inte försökt vara någon annan än mig själv och jag har känt att jag har lyckats. Jag känner att för första gången sen... jag kan inte ens komma ihåg sist, så gör jag precis vad jag vill gällande mitt utseende och jag påverkas inte utav någonting mer än mig själv. Det är så otroligt skönt. Min inspiration kommer ifrån musiken som jag avgudar och älskar och naturen som jag också älskar. Även om inspirationen ligger hos annat - så är det ändå saker som Jag älskar, som Jag avgudar och som Jag känner igen mig i. Det är inte någon annans musik eller någon annans åsikter. Jag känner inte att det finns många omkring mig som ens är i närheten utav vad "jag är" men det kanske bara är så jag ser det själv, eftersom jag inte påverkas utav dem längre. Tidigare har jag försökt se ut som andra men misslyckats - för jag är ju ingen annan än mig själv - och vad som passar andras drag och utseenden kanske inte passar mitt. Jag baserar t.ex. min sminkning bara på mina egna ansiktsdrag och inte försöker likna andras.
Under 2014 kommer jag, förhoppningsvis, fortsätta gå igenom den här processen: bli mig själv och jag har planerat en ny garderob som innebär att slänga gammalt, fortsätta hålla mitt hår mörkt som jag känner mig så oerhört bekväm i, fortsätta lyssna på musiken som jag lyssnar på nu och fortsätta hitta ny musik i samma genre som jag känner är "min" musiksmak. Jag ser verkligen fram emot det.
Det största problemet just nu är att jag måste våga visa mig själv som jag egentligen är för andra. Jag vågar inte fullt ut visa mig själv längre vilket är ett stort hinder... och bottnar i mitt självhat och min ångest, men jag orkar inte skriva om mitt psykiska mående dels för att jag inte vågar och för att det är för mentalt utmattande. (min paranoia är värre än någonsin vilket är den största anledningen, det är väl allt jag kan säga)

Jag vet inte vad jag ville med detta inlägget mer än typ... var dig själv. Skit i vad andra säger och tycker. Det är vad du känner och tycker som räknas och känn ingen press - det är svårt att hitta sig själv och alla genomgår någon gång (säkert flera gånger) en identitetskris.