"Dunkelheit" viskar han, samtidigt som hans långa klor river mig över halsen. Han drar ner klorna över bröstet och där stannar han, börjar istället och hugga med de vassa taggarna rakt in i mitt hjärta. Han, med sina långa klor, sina svarta ögon och raspiga röst är den perfekta avbilden av allt som jag någonsin älskat och förlorat, allt som jag någonsin varit rädd för, allt som jag kunde ha fått men aldrig förtjänade och han är den värsta påminnelsen om hur livet vridit sönder mig. "Du kan gömma dig hur mycket du vill, försök om du kan, men jag hittar dig alltid" viskar han. Han ligger bakom mig i sängen och ibland ligger han där utan att röra mig, men jag vet att han är där. Hans närvaro och hans existens sänder ut signaler och det stackars rädda lilla djuret inom mig vaknar till liv. Alla människor förvandlas någon gång till små rädda kaniner - bara det att jag har räven i hasorna. Han är räven, han är Satan, han är mörkret, han är rädslan, han är ångesten, han är kylan och han är alla minnen jag har försökt att förtränga.
Jag vänder mig om i sängen, stirrar in i avgrunden som är hans ögon och viskar tillbaka "kom då" sedan sätter jag upp mitt försvar, det lilla och trasiga försvar som jag har. Jag kämpar och han kämpar, vi kämpar mot varandra och jag har accepterat att kampen aldrig kommer att ta slut för han kommer aldrig att försvinna oavsett hur mycket jag försöker gömma mig. Han har rätt, jag kan försöka och gömma mig och han kommer att hitta mig - men det betyder inte att han har vunnit. Krigsärr, jo, visst är det ärr efter krig, både på insidan och på utsidan.
Vissa människor kommer aldrig att få fred med sig själva. Jag är en utav dem, och det gör inget. Så länge jag aldrig ger upp så gör det inget. Min rustning blir hårdare för varje dag, mer och mer härdad... starkare... och tjockare. Alltid en krigare. Alltid en soldat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar