Triangeln.

Det är en triangel. Tre olika människor. Tre olika situationer. Tre olika känslor... men smärtan... smärtan är densamma, för varje hörn. 


I det ena hörnet finns det en mur. En mur som jag har försökt att klättra över, försökt att slå sönder och jag hittade till slut porten men den var låst. Jag fick 3 olika nycklar och alla nycklar passade i nyckelhålet men ingen gick att vrida om. Jag ville så gärna komma in för det som fanns bakom muren var det vackraste jag hade sett och stött på på länge. Det fanns så mycket intelligens, så mycket som jag fann intressant och så mycket som jag kände igen mig i men framförallt fanns det så mycket trygghet. Trots muren kände jag mig så trygg och så glad. Jag kände inte den tryggheten med någon annan än personen som tillhör det här hörnet och inte heller den glädjen. Den sista nyckeln var den som passade bäst... men den vreds aldrig om och muren byggs på, högre och högre för varje dag. Jag har vänt mig om från det här hörnet, släppt taget och jag bearbetar det så gott jag kan. Ibland kommer det tillbaka... lika starkt som tidigare, lika smärtsamt... 

I det andra hörnet finns en väg, ett järnvägsspår. Jag har flera gånger trott att den har varit avstängd men ett tåg har kommit och kört över mig flera gånger. Det har stått på terminalen att tågen har slutat gå så jag har vågat gå på spåren men plötsligt, snabb som en vind, kommer tåget. Det finns så mycket längtan i det här hörnet... och så mycket hopp. Det är därför jag fortsätter att gå på spåret. Det är någonting som gör att jag fortsätter att gå och trots att jag stannat upp, vänt mig omkring, funderat på att ta en annan väg eller vända om så fortsätter jag. Jag ser inte slutstationen någonstans och jag tvivlar på om det ens finns någon... men jag vill inte sluta gå. Jag vet inte om samma tåg kommer att komma igen, eller ett nytt... Problemen som finns i det här hörnet är även mina och framförallt mina. Det finns en chans, en helt otrolig chans, men det kommer att ta tid... tid som kanske inte finns.

I det tredje hörnet står personen som tillhör under ett regnmoln. Jag har ett paraply någonstans, som jag inte vet kommer räcka till eller hålla för oss båda men jag känner mig villig att försöka. Det här hörnet är det nyaste av de tre och det finns så mycket likheter i det här hörnet och så mycket omtanke. Jag kan inte låta bli att dansa i regnet och jag känner mig så glad när jag gör det... Regnet känns ibland som piskrapp mot kroppen och då gömmer jag mig men personen som tillhör hörnet står kvar, som förstenad, som om personen inte vill komma undan från det. Det finns också mycket osäkerhet i det här hörnet och så mycket nyfikenhet. Eftersom det här hörnet är så nytt så är det det som gör minst ont men det är också det som är mest oförutsägbart. Jag kan inte kontrollera det. 

Det är bara såhär jag kan förklara det och det är bara jag som kan tolka det så som det egentligen betyder.