Nu är klockan 04.59 och jag har fortfarande inte somnat. Jag har varit vaken sen ungefär 10 imorse och tog till och med en sömntablett innan jag gick och la mig... Mina ögon är trötta och det är svårt att hålla dem öppna, min kropp är trött och utmattad trots the occasional "myrkryp"... men min hjärna är inte trött. Den är på högvarv. Jag kan inte slappna av, inte ens litegrann. Jag hatar att stress tär så mycket på mig. Det känns som om jag inte kommer kunna klara av någonting när jag är så stresskänslig. Jag tål ju knappt någon stress alls... och vilken stress finns egentligen i mitt liv just nu? Det är väl att jag/vi ska flytta eller om jag kommer in på högskolan eller inte och om jag kommer klara av dem kurserna... Ett hem är så viktigt för mig, ett hem som jag vet inte är tillfälligt eller kan försvinna när som utan ett hem som jag vet är permanent. Men sen gissar jag ju iof på annat också...
Som många kanske redan vet så har jag misstänkt länge att jag lider utav något som kallas för PMDS.
SYMTOM:
- nedstämdhet
- irritabilitet
- humörsvängningar/affektlabilitet
- ångest/oro
- minskat intresse för dagliga aktiviteter
- koncentrationssvårigheter
- trötthet/minskad energi
- aptitförändring/sötsug
- sömnstörning
- känsla av kontrollförlust
- bröstspänning/-svullnad
Jag måste säga att jag känner av alla symtomen, absolut alla. Tidigare idag slog det till som värst, det som jag skrev om i mitt förra inlägg. Dessa små incidenter kallar jag för "psykoser" fast det är säkert helt fel term. När detta händer, vilket är så otroligt sällsynt nu för tiden, så är jag inte mig själv, därav "psykos." Det börjar med att jag får upp paranoida tankar i huvudet som kan handla om allt möjligt, men oftast handlar det om att Daniel är otrogen eller att någon utav mina vänner/familj/släkt hatar mig. När dessa tankarna väl är igång kommer ångesten och paniken, sen bruset. Jag blir någon annan. Jag gör eller säger saker jag annars aldrig skulle få för mig att göra eller säga, och jag kan inte kontrollera det. Lusten att skada mig själv är enorm, ibland blir jag till och med självmordsbenägen, men jag har inte skadat mig själv på 7 månader. Ibland är jag vid medvetande och ibland känner jag mig halvt vid medvetande, som om jag inte riktigt är där, som om jag är en åskådare. Jag gråter aldrig, vilket nästan är värre, för känslorna kommer inte ut på något sätt. Det kan sitta i flera minuter, ibland flera timmar. Det är även under sådana här "psykoser" som jag kan köpa mängder utav onödiga saker, utan att veta vad jag egentligen håller på med och det är vid såna tillfällen jag shoppat upp alla mina pengar. Det kan även bli att jag äter alldeles för stora mängder mat eller godis vilket gör att jag mår illa och nästan behöver kräkas. Mina impulser blir så himla starka och hastiga. Tiden försvinner för mig under "psykosen" och jag får ofta minnesluckor. Efteråt känner jag mig dum och skäms, och då kommer en annan sorts ångest. Jag känner mig värdelös igen... och jag vill bara fly från allt. Det är då jag måste återhämta mig, som alltid efter stressiga dagar eller en ångestattack. Det innebär total isolering och ett film eller seriemaraton som gör att jag tänker på annat. Men... detta händer så sällan nu för tiden. Jag kan bara komma på att det hänt kanske två gånger det här året, det brukade ske varje vecka och gick i perioder under min mörkaste sjukdomstid. Det gör mig så rädd för jag tror att jag håller på att få ett återfall, och det kanske det är på ett sätt men ändå inte. Det håller inte i sig och jag hamnar inte i sjukdomen igen, jag är fortfarande frisk men det kommer perioder... Jag tror att det var p.g.a. detta som de feldiagnosticerade mig med bipolär sjukdom, det låter ju rätt likt.
Det var väldigt skönt att få skriva ut det här. Nu vill jag inte att folk ska oroa sig för mig eller tro att jag är sjuk igen, för det är jag som sagt inte. Det är bara väldigt svårt för mig under dessa perioderna och jag hoppas att människorna omkring mig kan förstå och hjälpa mig hantera det. Förhoppningsvis orkar jag söka hjälp snart så det kan bli bättre, men just nu känner jag inte ens för att gå ur sängen. Känner ingen motivation till något och orkar inte ens laga mat trots att hungern skriker i magen. Nu ska jag försöka sova igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar