Känslor.

Jag kände det redan igår, hur stormen kom... hur ovädret drogs in. Vinden ilade i träden, luften blev plötsligt tjock och kvav. Förnimmelser av regn, med bara små små droppar. Jag försökte förbereda mig, byggde vindskydd och tak men skyddet slogs sönder av havet som drog in över land, taket ramlade ihop över mig och kvävde mig och min, vad jag trodde var, säkra plats. Allt föll ihop, och jag med det.

Bruset kom. Det där statiska bruset. Plötsligt fanns "jag" inte längre. Jag blev den där personen jag alltid har varit rädd för, den som jag alltid har avskytt. Tiden fanns inte, den gick för fort och jag bara agerade, bara gjorde, bara lät "den andra" ta över. Planer på hämnd kom upp i mitt huvud, om jag hittade någonting att hämnas för. Andra planer kom till, om hur jag skulle skära sönder mina armar och ben ännu en gång, om hur jag skulle ta alla piller jag hittade, om hur jag skulle slå mig själv i ansiktet och hur jag skulle klösa ut mina ögon för jag vill inte se, jag vill inte känna... Det kändes så bekant, alldeles för bekant. "Den andra" skrattade åt mig och min rädsla när den släppt sitt grepp och lämnade efter en äcklig eftersmak. Lik, ruttet, unket... eftersmaken var över hela mig. Skakningarna kom... och bara fanns där.

Nu har huvudvärken kommit. Spänningarna i musklerna har också kommit... det är över, men ändå inte.
Det kallas väl återfall, antar jag. Jag överlevde. Jag gick helskinnad ut ur kaoset... men trots det är jag rädd. Jag känner mig inte stark... inte just nu...
Jag är ju inte sån här... inte längre... jag är ju frisk, på sätt och vis. Jag vet inte varför det kommer ibland, men det gör det. Det kommer och jag kan inte hindra det.