Frisk.

Är på bättre humör idag, det känns skönt. Det är nog för det är så bra väder ute. Jag gillar solen och jag gillar att sola, det gjorde jag inte för några år sen. Jag har alltid avskytt sommaren och allt som tillkommer; svetten, värmen, det kvava, solen, bränna sig, alla småkryp, alla människor... Men den här sommaren trivs jag med sommarvädret. Det är synd att det varit så dåligt väder det senaste, jag tror det har påverkat mitt mående rätt mycket också. Det är svårt att hitta motivation till någonting när det är regnigt och grått ute.

Det är ganska svårt att ha en blogg som fortsätter rinna på, har jag märkt många gånger. Jag har tidigare försökt skriva om min vardag på ett sätt som låter intressant men jag tycker inte det finns något intressant med att läsa om människors vardagar. Min syster sa "man vill inte läsa om deras vardag, utan om deras liv" och det är så väldigt sant. Liv och vardag är två helt olika saker. Varje inlägg jag skriver nu behöver inte ha ett speciellt ämne, utan det går att bara skriva allmänt också. Att skriva om sin vardag i handlingar är inte roligt men om någon skriver om sin vardag samtidigt som de lägger till hur de tänkt, känt, upplevt och reflekterat över saker i vardagen samtidigt så blir det så kul att läsa. Jag älskar att se hur människor upplever saker, eftersom jag känner att jag alltid upplever allt så annorlunda. Jag ska försöka att hålla den här bloggen relativt intressant, men sen tycker jag ju inte att jag är en särskilt intressant människa heller...

Jag måste börja skriva mer positivt, trots min PMDS-tid. Det är så viktigt att folk förstår hur mycket bättre jag mår och hur mycket jag har förändrats. På instagram fick jag nyligen kontakt med två gamla vänner som var två utav mina närmaste under min mörkaste period i livet. De frågade mig om jag ville ses och jag blev så glad, för jag har saknat dem väldigt mycket. Nu kunde jag inte eftersom jag hade andra planer men jag var också livrädd för när vi väl ska träffas igen. Jag är rädd att de ska tro att jag är samma person som innan, att de fortfarande sitter bredvid "Emo-Jonna". Det känns som om jag vill be om ursäkt till alla som fanns i min närhet, speciellt under 2008, men jag tror att de förstår. Jag vet ju att alla mina underbara vänner som stöttade mig under den tiden var smarta nog att förstå att det bara var sjukdomen som gjorde mig "så som jag var." Mina positiva sidor är ju detsamma, fast det tillkommit en hel del nya också. Jag är ju mig själv igen. Det är ganska svårt att övertyga människor som följt mig så länge att jag verkligen mår bättre nu och jag tror att de är precis lika rädda som mig när jag får ångest eller känner mig nedstämd. Men att ha ångest och känna sig nedstämd är något som alla känner, även friska och "normala" människor. Alla kan inte ligga på topp, men när man varit sjuk så blir man så rädd när dessa svackor väl kommer. Det känns som om vi med sjukdomshistoria har ett mycket längre fall än friska människor, eller kanske bara lite ostadigare mark. Däremot reser man sig ju igen precis som friska människor, oavsett hur långt ner man hamnade under svackan. Det är det som är skillnaden, som man inte får glömma bort. Förmågan att resa sig igen efter att man har fallit. Jag känner i hela mig att jag inte är sjuk längre, vilket är en helt otrolig känsla. Jag känner att jag är redo för ett liv nu, ett riktigt liv.