True.

23.14

As the night darken the streets

I walk slowly underneath the trees

Knowing you are miles away

But so close to me inside my heart

Listening to songs that reminds me of you

Mimicking as I hear the words being sung

Words that I want you to hear

But it’s too late for them being said

You absence feels sharp as a blade

Killing me every minute that you’re not here

I don’t know what feels worse

That you don’t know of my sorrow

Or that you know but don’t care

As the sky lightens up by the sun

I find my way back home

Wondering if you slept alright tonight

Alone or with someone by your side

And if so I wonder if she feels the same as I do about you

If she makes you happy

There’s no point in asking me the same

Because happy is what I would have been with you…

Tack.

Snart är det här året slut, och jag kan inte vara mer glad för det. Det här året har varit ett utav de värsta åren i mitt liv och jag har stött på motgångar jag aldrig tidigare stött på och jag har kämpat mer än vad någon någonsin kan ana för att överleva. Jag har varit nere på botten, verkligen varit nere på botten och jag har varit fast där alldeles för länge. Jag kan inte säga att jag har kommit upp eller att jag är på god väg upp - men det är inte lika hopplöst hela tiden längre. Jag kan lova att jag kommer fortsätta kämpa så som jag har gjort och jag vägrar att ge upp.
Jag förstår att jag har varit väldigt svår att ha o göra med, speciellt när jag haft så svårt att öppna upp mig. Jag har haft svårt att ta emot hjälp och dessutom be om den när jag har behövt den vilket har varit en påfrestning inte bara för mig utan också för de som bryr sig om mig.

Jag la ut en bild på min instagram på två människor som jag ville ge lite extra cred; Jenni och Malin - men det finns så många fler. Det skulle ta lång tid att skriva upp alla person för person men jag hoppas att du som läser det här känner dig träffad.
Tack för att ni stått ut med mig ytterligare ett år, tack för att ni stöttat mig ytterligare ett år, tack för att ni har gett mig en anledning till att kämpa ytterligare ett år och tack för att ni bara existerar för eran existens är anledning nog för mig att fortsätta kämpa. 
Jag älskar er, så otroligt mycket.

Placebo.

Ett band som betyder och har betytt otroligt mycket för mig genom åren är Placebo. Ibland... när jag har svårt att uttrycka mig... så gör jag det på andra sätt. Det kan vara genom låttexter, bilder, dikter, gifs... ja allt möjligt. Jag vill uttrycka mig genom Placebo idag, för de vet precis hur jag känner idag och med deras låtar och låttexter får jag fram allt som jag känner inom mig idag.

Broken promise
I'll wait my turn,
To tear inside you,
Watch you burn,
I'll wait my turn.

Peeping Tom
I'm careful not to fall,
I have to climb your wall.
I'm weightless... I'm bare.
I'm faithless... I'm scared.

You don't care about us
You're too complicated, we should separate it.
Think I'll leave it all behind, save this bleeding heart of mine.

Because I want you
Fall into you, is all I seem to do..
When I hit the bottle, coz I'm afraid to be alone.
Tear us in two, is all it seems to do..

Blind  
If I could tear you from the ceiling,
I know the best have tried,
I'd fill your every breath with meaning,
And find a place we both could hide.
Don't go and leave me,
And please don't drive me blind,
You don't believe me, but you do this every time,
Please don't drive me blind.

Drag
I just gotta get off my chest,
That I think you're divine,
You're always ahead of the rest,
While I drag behind..


Protect me from what I want
Maybe we're victims of fate.
Remember when we'd celebrate?
We'd drink and get high until late.
And now we're all alone.

Song to say goodbye
I'm well aware of how it aches ,
And you still won't let me in.

Exit wounds
Want you so bad I can taste it,
but you're nowhere to be found.
I'll take a drug to replace it,
or put me in the ground. 

Teenage angst
Since I was born I started to decay.
Now nothing ever ever goes my way.

Every me every you 
Like the naked leads the blind.
I know I'm selfish, I'm unkind.
Sucker love I always find,
Someone to bruise and leave behind.

I do
I wanna take a bath with you
And wash the chaos from my skin
I wanna fall in love with you
So how do we begin?
I wanna paint the town with you
And tickle you until you scream
I wanna fall in love with you
The question is do you?


 

Andra: Running up that hill, Black-eyed, Protège moi, Pure morning.

Dunkelheit.

Jag känner det, hur det kommer, närmare och närmare. Jag börjar gå. Jag går på gator jag inte känner igen och jag bara går, går så snabbt jag kan. Jag har ingen speciell destination men jag går som om jag vore på väg någonstans och jag fortsätter att gå, snabbare och snabbare. Jag vill bara bort från allt, all osäkerhet, all press och alla känslor som jag inte klarar av att känna. Jag försöker att gå ifrån det, men jag känner flåsandet i nacken trots att jag har luva på mig och jag känner hur det kryper upp på mig och försöker ta över mig helt. Jag går snabbare, så snabbt att det gör ont i benen och så fötterna bränns. Mitt hjärta slår dubbla slag och jag andas stötvis med öppen mun men det är inte på grund utav ansträngningen. Jag röker cigarett efter cigarett, stannar bara för att tända en ny och jag försöker att tänka klart men tankarna virvlar omkring som kraftiga stormar i mitt huvud. Jag får panik och jag fortsätter att gå. Jag vill inte känna såhär mer och jag kämpar med allt jag har för att tränga bort det men det går inte. Jag har försökt så länge, längre och så mycket mer än vad du kan tro. Mörkret viskar och ångesten skrattar, biter, river, sliter och tuggar. Nu, när jag går så snabbt så benen knappt orkar med, så känns det inte som om jag någonsin kommer bli kvitt från allt det här och jag fortsätter att gå för kanske om jag går tillräckligt långt eller tillräckligt snabbt så kommer jag att komma bort. Jag kanske kommer gå ifrån allt och hamna någonstans där allt är bättre. Det uppenbarar sig för mig att det inte är omgivningen eller platserna som det är fel på utan det är jag. Jag är alldeles för svag, alldeles för patetisk, alldeles för känslig, alldeles för osäker och alldeles för dum. Tankarna kastas fram och tillbaka och misstänksamheten kommer upp och fraser som "ingen tycker om dig egentligen", "du är inget speciellt för någon", "trodde du verkligen att han skulle känna samma för dig?", "du är så lättlurad", "alla tycker att du är tråkig", "du kommer aldrig klara av ett normalt liv", "du är alldeles för trasig" och "vi kommer aldrig att försvinna, vi kommer finnas här för alltid" spelas upp som ett mantra i huvudet på mig. Jag håller inne tårarna men det känns som om jag kvävs. Jag kan inte gråta här mitt på gatan i mörkret och jag kan inte visa mig svag här där människor kan se mig. Jag kommer närmare min port och jag saktar ner takten. Jag kom ingenvart, jag bara gick runt i cirklar och sedan gick jag hem igen. Jag har gått runt i nästan en timme och hela kroppen gör ont. Nu sitter jag här och skriver, hoppas att det kanske får min ångest att lugna ner sig, men jag tror inte att det fungerar.

Och... Ångesten kommer inte ifrån Dig, mörkret kommer inte ifrån Dig men det är så svårt när mörkret och ångesten skrattar åt mig för att jag ibland mår bra på grund utav Dig. Jag har försökt att tänka negativt om Dig, jag har försökt att tänka positivt om Dig, jag har försökt att inte tänka för mycket på Dig, jag har försökt att fokusera på annat, jag har försökt att vänta och jag har försökt att hitta kontroll över det jag känner men det kommer alltid tillbaka. Du är egentligen inte dålig för mig men jag vet inte om det är värre eftersom jag alltid vill vara nära Dig, oavsett vad du säger, oavsett om du säger något eller inte, oavsett om du stöter bort mig och oavsett om du hatar mig eller inte, så händer det ingenting. Jag skriver ytterligare ett par sidor om Dig i min dagbok och jag försöker att få tillbaka kontrollen över mina känslor för Dig. Som jag har skrivit innan så hoppas jag att du aldrig läser det här men samtidigt skriver jag ju det här av en anledning, för jag vill inte lägga det minsta press på Dig men också för att jag är rädd att du ska försvinna, rädd att du ska säga något om det här, rädd att du ska misstolka, rädd för att det här är så ärligt för jag är så blyg och vågar inte, eller så kanske du inte ens förstår att det handlar om Dig... Jag önskar att jag inte kände såhär för Dig, för jag vet att du inte vill att jag ska göra det, men jag kan inte hjälpa det. Det bara... kommer och jag bara känner... Så om du nu förstår, snälla säg inte att det inte är någon idé, säg inte att du inte vill ha mig, att du inte känner något för mig, att du inte bryr dig om dig, för jag vet redan och jag orkar inte få mitt hjärta krossat ännu en gång så jag lever hellre i ovetskap för tillfället för det är alldeles för svårt just nu.  

Amour, amour.

Det frågas ganska ofta... hur vet man att man är kär? Jag undrar det också egentligen, inte för att jag inte har varit kär för det har jag, men för man inte egentligen genomgått några checklistor utan bara satt stämpeln "kär" helt plötsligt. Ja men hur vet man? Så tänkte att fan... kanske borde skriva en checklista, för min egen skull såväl som andras.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.

För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;

Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen? 
 - Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen? 
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta? 
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.

Kärlek är inte bara längtan, saknad, glädje och sex... och ingen dans på rosor. Och ja... kärlek är verkligen skrämmande. Det som är mest skrämmande är att bli bortstött eller lämnad och obesvarad kärlek. Det är även skrämmande med förbindelser och ansvaret. Visst krävs det ett litet ansvar i att ha ett förhållande men det är inte meningen att ett förhållande ska vara jobbigt. Kärlek, just nu, skrämmer mig mer än någonsin. Det som skrämmer mig då är min svartsjuka och osäkerhet - att bli lämnad eller sårad igen. Det är också skrämmande att binda mig till en person igen och känna mig "kvävd." Tidigare har jag gått in i förhållanden nästan direkt - jag har alltså inte dejtat särskilt länge innan jag väl gått in i det här "seriösa förhållandet" vilket är ett misstag (jag ångrar det inte dock, orkar inte ångra saker.) Man ska inte stressa kärlek eller förhållanden.

Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.

Din lista - metaphor.

Det finns en spellista på spotify som heter "Din lista - Metaphor" som består utav känsliga låtar, mestadels metal. Jag tänkte på det och... vad finns det för riktigt bra metal-ballader eller metal-låtar som handlar om kärlek? Nu menar jag inte det där uppenbara som t.ex. Scorpions eller HIM utan de där små godbitarna som finns. Jag har hittat en del som får mig att blöda lite inombords, kanske för jag har sån stark personlig koppling till dem. Tänkte dela med mig utav dem.

Raubtier - Dobermann
Det här är faktiskt en utav de finaste kärlekslåtar jag någonsin har hört. Det är väl för den är så brutal och beskriver hur brutal kärlek faktiskt kan vara men också för att kärleken som beskrivs är så stark. Det var en utav de första låtarna jag hörde med Raubtier och har varit en av mina favoriter sen dess.
In Flames - Metaphor
Det här är en utav mina gråt-låtar som beskriver så mycket utav det man känner när man är kär och det är sådär... hopplöst på något sätt. 
Sonata Arctica - Shy
En helt otroligt vacker och sorgsen låt. Det finns en del utav låten som alltid får mig att tänka på Peter Pan från 2003 och som jag kan relatera väldigt mycket till; "I see, can't have you, can't leave you there cause I must sometimes see you and I don't understand how you can keep me in chains" och det är en sådan sann känsla, och en känsla som jag kan relatera till väldigt mycket.
Helloween - Hold me in your arms
Den här är bara så fin, och jag kan inte säga mycket mer än att den verkligen är sååååå fin.
Ozzy Osbourne - I just want you
Så många nätter som jag har lyssnat på den här på repeat och bara gråtit. Ozzy gör verkligen bra känsliga låtar också och hans röst har en speciell känsla i den här låten som gör mig helt knäsvag.
Tyr - Evening star
Den här får mig, såklart, att tänka på Aragorn och Arwen och deras kärlek. Jag älskar verkligen sångarens röst, och ännu mer i den här låten.
Sturm Und Drang - Molly the murderer/That's the way I am
Jag har alltid älskat Sturm Und Drang, redan så långt tillbaka som 2007 ungefär och de har två speciella låtar som är så fina. Den andra låten är speciellt fint i akustisk version. Det är som är så jäkla häftigt med just det här bandet är hur unga de är, och sångaren har verkligen en röst som låter mycket äldre och är så underbart fantastisk - och ännu mer så när man tänker på hur ung han är.

Relatera.

Identitet.

Vem är du? Vet du säkert? Kan du skriva upp punkter och peka exakt på vad som är du och inte? Du kanske inte vet exakt men du har iallafall en aning. Jag trodde att jag hade en aning. Jag trodde att jag hade hittat mig själv för två år sen, men jag hade fel. Alltså... okej, det är bara naturligt att man ändras genom livet för man kan ju inte stanna samma hela livet (eller?) och genom åren utvecklas man och mognar, speciellt i sina första 30 år.

För det första så är jag väldigt lättpåverkad av andras åsikter. Jag tänker ständigt på vad andra tycker och tänker om mig och gör i princip allt för att få andras "approval." Det här gäller speciellt människor jag tycker om väldigt mycket eller ser upp till, och med fokus på min pojkvän. Ingen utav mina pojkvänner har försökt att ändra på mig särskilt mycket egentligen men inte alla har haft samma smak/stil som jag och haft andra åsikter än jag gällande mitt utseende. I förhållanden är det viktigt att vara ärlig mot varandra, oavsett vad det gäller, men jag vänder och vrider så mycket på det på grund utav min psykiska ohälsa att jag omedvetet påverkas alldeles för mycket utav min partners åsikter. Det skulle inte spela någon roll om min partner sa "gör vad du vill" för jag skulle ändå, omedvetet, försöka passa in hos partnern. Det är för min självbild är så splittrad, men samtidigt känner jag mig själv så väl. Jag känner mig själv väldigt väl eftersom det är det man är tvungen till när man är så nerkörd som jag är men gällande utseendemässigt... så har jag ingen aning. Mina åsikter gällande t.ex. moral och etik utvecklas och förändras i takt med att jag får mer erfarenheter och jag är inte en trångsynt människa som vägrar ändra på mina åsikter vad som än händer. Jag utvecklas och jag gillar att lära mig saker och få erfarenhet.
Under de senaste åren har jag ändrat på mig, väldigt ofta, mer ofta än innan och då har det inte bara gällt utseendet utan även andra saker har ändrats som jag inte har känt igen mig i. Under 2009/2010 hade jag väldigt förvridna åsikter gällande Sverige och Sveriges regering och jag försökte helt enkelt hitta min plats inom politiken - vilket gick åt helvete. Jag väljer idag att avstå från ALL sorts politik, oavsett vad det gäller, dels för jag inte förstår någonting men också för att jag inte håller med någonting speciellt. Jag vill inte berätta vilka åsikter jag hade för det var inte "jag" att tycka så som jag gjorde.
I samma tidsperiod vågade jag inte klä mig så som jag egentligen ville klä mig vilket ledde till att jag hade stora bylsiga tröjor och joggingbyxor (också för att jag absolut hatade min kropp och vägrade visa den) och jag tror att identitetsmässigt så var det den värsta perioden i mitt liv. Jag försökte att ändra på mitt utseende genom piercing, hår, smink men ingenting hjälpte - jag hatade mig själv lika mycket och kände inte igen mig i någonting av vad jag ändrade på.

Under 2011 var min identitetskänsla mycket bättre och jag började sakta men säkert hitta mig själv. Jag kände att "det här är jag" men det fanns samtidigt mycket brister i den personen jag var. Efter ett tag började jag själv märka det att "det här är inte allt vad jag är... och det här är inte jag egentligen" så jag försökte ändra på mig igen. Under den här perioden försökte jag passa in hos andra vilket ledde till att vad jag än gjorde så var det för att jag blev påverkad utav andra och försökte se ut som andra. Den största källan var tumblr. Jag såg så många på tumblr som var så snygga och jag blev direkt påverkas utav pastel-stilen som finns på tumblr och tyckte att "shit... det här är jag" men det blev fel. Jag tyckte själv inte att den stilen passade mitt utseende eller min kroppsform och egentligen, oavsett vilken stil man hittar på tumblr så måste man egentligen vara pinnsmal för att kunna ha den. Jag kände, på ett sätt, att det var jag men det passade inte mig ändå, vilket ledde till en större identitetskris än någonsin. Jag försökte grunge, jag försökte pastel igen och jag försökte det och det och det men ingenting fick mig att känna mig bekväm. Nu i efterhand förstår jag ju... att det inte handlade om vem jag är utan snarare mer om mitt självhat. Under hösten 2012 fanns det så mycket med mig själv som jag absolut avskydde vilket ledde till ett enormt självhat, något som fortfarande håller i sig till en viss del, för ett sådant hat mot sig själv är svårt att bli av med. Det här gällde inte bara mitt utseende, egentligen mitt utseende minst utav allt, utan jag hatade mig själv i helhet - allt som var jag var fruktansvärt och fel. Oavsett vad jag gjorde så var jag fortfarande mig själv på ett sätt och kunde inte fly även om jag försökte likna andra. Min pojkvän under tiden försökte peppa mig och sa vid varje vaket tillfälle att jag var fin eller att han älskade mig men det hjälpte inte utan allt var så mörkt, och det fanns ingen väg ut.
Under våren 2013 var allt sämre än sämst men det fanns någonting inuti mig som jag inte haft tidigare - en aning om vem jag var. Under sommaren var jag inne på samma spår - pastel - men det kändes inte som jag alls. Jag kände mig inte längre sockersöt och pastel-aktig. Med tiden började jag hitta mig själv och min "nisch". Jag har aldrig varit känt mig som mig själv innan, men det gör jag nu. Det finns fortfarande mycket utav mitt forna självhat kvar vilket gör det svårt att vara mig själv för jag hatar mig själv så mycket - men ändå... det här är så svårt att förklara och så flummigt men jag kan inte säga det på ett annat sätt. 

Jag har sen i juni inte varit någon annan än mig själv. Jag har inte blivit påverkad av någon annan än mig själv. Jag har inte försökt vara någon annan än mig själv och jag har känt att jag har lyckats. Jag känner att för första gången sen... jag kan inte ens komma ihåg sist, så gör jag precis vad jag vill gällande mitt utseende och jag påverkas inte utav någonting mer än mig själv. Det är så otroligt skönt. Min inspiration kommer ifrån musiken som jag avgudar och älskar och naturen som jag också älskar. Även om inspirationen ligger hos annat - så är det ändå saker som Jag älskar, som Jag avgudar och som Jag känner igen mig i. Det är inte någon annans musik eller någon annans åsikter. Jag känner inte att det finns många omkring mig som ens är i närheten utav vad "jag är" men det kanske bara är så jag ser det själv, eftersom jag inte påverkas utav dem längre. Tidigare har jag försökt se ut som andra men misslyckats - för jag är ju ingen annan än mig själv - och vad som passar andras drag och utseenden kanske inte passar mitt. Jag baserar t.ex. min sminkning bara på mina egna ansiktsdrag och inte försöker likna andras.
Under 2014 kommer jag, förhoppningsvis, fortsätta gå igenom den här processen: bli mig själv och jag har planerat en ny garderob som innebär att slänga gammalt, fortsätta hålla mitt hår mörkt som jag känner mig så oerhört bekväm i, fortsätta lyssna på musiken som jag lyssnar på nu och fortsätta hitta ny musik i samma genre som jag känner är "min" musiksmak. Jag ser verkligen fram emot det.
Det största problemet just nu är att jag måste våga visa mig själv som jag egentligen är för andra. Jag vågar inte fullt ut visa mig själv längre vilket är ett stort hinder... och bottnar i mitt självhat och min ångest, men jag orkar inte skriva om mitt psykiska mående dels för att jag inte vågar och för att det är för mentalt utmattande. (min paranoia är värre än någonsin vilket är den största anledningen, det är väl allt jag kan säga)

Jag vet inte vad jag ville med detta inlägget mer än typ... var dig själv. Skit i vad andra säger och tycker. Det är vad du känner och tycker som räknas och känn ingen press - det är svårt att hitta sig själv och alla genomgår någon gång (säkert flera gånger) en identitetskris.

Välj att leva.

Jag lever för mina spotify-listor, att gunga i mörkret, ljudböcker, god mat och bra serier. 
Jag lever för hur ljuset letar sig in bland mina persienner och ger rummet ett dunkelt intryck, jag lever för hur Sansa kisar med ögonen när jag klappar henne på huvudet och känslan av mitt stora täcke på min nakna hud. 
Jag lever för hur jag nickar med huvudet, vickar lite extra på höfterna och mimar när jag går promenader och lyssnar på "fairies wear boots" eller "vulgaris magistralis." 
Jag lever för ljudet av kolsyra som knastrar när jag häller upp cola, smaken utav vitlök och doften av hårfärg. 
Jag lever för mandlar doppade i yoghurt, sourz blandat med cola, introt till Game of thrones och hur mjukt mitt hår känns när jag borstar det efter jag sprayat balsam på det. 
Jag vet att det inte låter som så mycket men dessa småsaker är allt jag har. 
När man blivit van vid att alltid känna som att livet är otillräckligt och att man själv är otillräcklig så lär man sig att de småsaker är det som spelar någon roll. 
När man är trött på att sträva efter något man aldrig får eller något man inte känner att man någonsin kommer att uppnå så finns småsakerna där som en tröst. 
När jag öppnar upp mina sinnen så märker jag hur dessa småsaker kan bli så stora för mig, eftersom jag inte har något annat... 

Problem i Facebook-världen.

När jag skapade min facebook-sida så anade jag aldrig att det skulle bli så stort som det är idag. Facebook liknar inget socialt nätverk jag någonsin sett tidigare och det har blivit så stort - så in i helvetes stort. Det har blivit lite som en egen värld. En helt nyyyyy vääääärld... och det finns ingen värld utan problem. Problemen i Facebook-världen är många, invecklade, smygande och kan ha helt förödande konsekvenser för vissa. Det finns ingen aktiv facebook-medlem som inte stött på någon utav dessa problem. Det är inte bara problem som finns på facebook utan problem och konflikter som skapas i verkliga livet - med facebook som bas. Jag har länge funderat på detta och läst otaliga blogginlägg om samma ämne - det man stör sig på gällande facebook etc. men jag vill ändå göra en egen lista för det jag har läst är bara en liten bråkdel utav de problem som finns på facebook eller är kopplat till facebook - och alla upprepar sig om samma sak. Jag behöver inte dra upp dessa "typiska facebook-användare" som vi alla har stött på så som "den som uppdaterar alldeles för ärlig, den som uppdaterar alldeles för ofta, den som bara skriver citat, den som bara gillar men aldrig kommenterar" etc. De har man läst om flera gånger tidigare... Nej här är lite nya problem som jag faktiskt inte riktigt läst om tidigare, men som jag vet att jag inte är ensam om att ha;

Problem i Facebook-världen.

1. Tagga vänner i "selfies"
En sak jag inte förstår är varför man ska tagga 20+ vänner i sin nya profilbild eller en bild på sig själv utan någon som helst text/förklaring till varför de är taggade. Det är många på min vänlista som gör så och jag förstår inte varför, däremot så har jag inte frågat heller...vilket jag kanske borde. Men det känns som ett såoppas vanligt fenomen på facebook att jag känner att jag borde förstå det, men det gör jag inte.

2. Hintarna till någon man är arg/ledsen på
Något som blivit otroligt vanligt är att man, istället för att konfrontera vännen/personen, ska "hinta" i en status om honom/henne. Jag erkänner - jag har gjort det här också, flera gånger till och med, och det var något man gjorde redan på bilddagbokens glory-tid. Det är alltså inte ovanligt att se en status som lyder "hatar människor som ljuger för mig. Jag är inte någon du kan ljuga på för jag vet minsann vad du har gjort, försök inte med mig!" ungefär och det är ibland uppenbart och ibland inte uppenbart vem personen menar. Jag blir alltid supernojig när någon gör en hint i en facebook-status ÄVEN om jag vet att jag inte kan känna igen mig i vad personen har skrivit - men jag blir ändå nervös. Är det mig hon/han menar? Är han/hon arg på mig? Jag försöker att inte hinta längre - och jag förstår varför man gör det - man är feg och vill uttrycka sina känslor men vågar inte ta argumentationen face-to-face. Det är dock så mycket lättare att bara ta det privat.

3. När man taggar vänner i bilder/statusar
Ett problem som ofta dyker upp på facebook är problemet att det är så socialt och så publikt. Man måste numera vara lite försiktig i vem man taggar vad i och inte. Man kanske lägger ut en bild på någon som man själv tycker är helt okej medan personen absolut avskyr den bilden på sig själv och tar bort taggen. Problemet som uppstår då är att man inte vet varför vännen tar bort sin tagg. Är det för att vännen skäms över att ha blivit taggad i dina bilder? Vill inte vännen bli kopplad ihop med dig? Den paranoida sidan vaknar...speciellt för mig, och jag har diskuterat det här problemet med andra och vet att jag inte är ensam om detta. Det gäller samma när man taggat en vän i en status att man träffar personen/ute och äter med personen/en fin text om personen/citat utav personen... Detta gäller speciellt sitt love-interest eller pojkvän/flickvän. När är det okej att tagga personen? När är det okej att skriva öppet om personen? En hel del frågor och problem som inte hade funnits såvida inte facebook fanns.
Ihopkopplat problem: Vänner som lägger ut bilder dom vet är fula på andra. Ja alltså... vissa bjuder helt enkelt mer på sig själva än andra och vissa har större självförtroende än andra - men det är ett problem när vänner lägger ut bilder som är fruktansvärt fula/pinsamma. Jag vill inte att någon lägger ut en bild på mig när jag sitter och kissar t.ex. som personen tagit "på skoj" eller bara en bild ur en dålig vinkel.
Ihopkopplat problem: Vänner som taggar om, trots att man tagit bort taggen. Har man tagit bort sin tagg en gång så ska det inte gå att tagga om, men det gör det ibland. Varför tagga igen om man tagit bort sin tagg? Fråga istället vännen varför taggen är borttagen (om du nu tror att det är ett misstag att taggen är borta) istället för att tagga om.
Edit: Du kan acceptera taggar och fortsätta vara taggad i inlägg/bilder men det syns inte på din wall eller din sida, se Inställningar. På så sätt kan du fortsätta vara taggad och inte behöver ta bort taggen (eftersom det kan såra personen eller göra personen paranoid) och du kan även undvika fula bilder som råkar visas på din sida genom att ställa in så du måste godkänna taggar innan du kan bli taggad, också det under Inställningar.

4. När människor lägger sig i gällande vad andra lägger ut 

Något som jag ofta råkar ut för är sådana som kommenterar/påpekar om andras innehåll på facebook. Det är ofta jag läser något i stil med "ska du verkligen skriva det där på din facebook?" "du har uppdaterat 6 gånger idag redan" "gnäll inte på facebook utan gör något åt det istället" ochsåvidare... När ska folk SLUTA lägga SIG I? Jag förstår gossip - det gör jag verkligen - och jag förstår när man pratar om andra människor men vad jag inte förstår är när man ska säga det TILL personen. När man sedan argumenterar tillbaka får man svaret "jag är bara ärlig" och det svaret är det värsta svaret man kan ge. Sådan ärlighet är bara en ursäkt för att vara elak och trycka ner andra människor. Vad någon uppdaterar om eller lägger ut på sin facebook-sida är helt och hållet upp till den personen och det finns 2 väldigt simpla lösningar på problemet: 1. ta bort som vän. 2. vill du inte vara så drastisk så dölj personens uppdateringar från ditt nyhetsflöde. Jag ska till och med lägga ut en bild på det så du kan få lite extra hjälp på traven, för vissa verkar inte förstå hur man gör. Se till vänster här i spalten om hur du gör, antingen nr 1 eller nr 2. Det finns aldrig någon ursäkt för att kommentera och påpeka andras facebook-innehåll negativt eller "ärligt."

5. Folk som klagar på facebook på facebook
Alltså... vi har alla någon gång skrivit någon uppdatering om att man är missnöjd med facebook på något sätt, det är ju helt okej, men det finns dem få som inte gör annat än att skriva om hur mycket de hatar facebook. De skriver ofta och ibland långa uppdateringar om hur de hatar hela facebook-världen, facebooks inflytande på världen, sina facebook-vänner, facebooks nya design, facebook i allmänhet etc... och ÄNDÅ tar de inte bort sin facebook utan fortsätter att uppdatera och klaga. Om du nu avskyr facebook så mycket - varför har du då ett konto där? Varför uppdaterar du om det? Jag förstår det inte, faktiskt. Det är som om jag skulle skriva blogginlägg varje dag om hur jag hatar bloggare och bloggar.

6. Hur man ska skriva med/till varandra - tonläget i chatten
Det här är inte bara ett facebook-problem utan ett allmänt internet/sms/chatt problem som ändå borde tas upp. Det går att ha en speciell ton i sitt skrivande - det är faktiskt nästan lättare att idag uttrycka sina känslor i skrift med smilys och liknande än i röstens tonfall och kroppsspråk. Introduktionen till smilys var också introduktionen till nya problem - vilken smily ska man använda och hur ska man använda den? Den simpla ":)" smilyn kan lätt betyda helt tvärtom ett leende när man använder den i "fel tonfall" eller "fel text." Det är så viktigt att lära känna varandras "sätt att skriva" för att undvika konflikter och missuppfattningar. På internet har alla asperger, för det är så satans svårt med det sociala.
Exempel på synder i chatten:
- Att inte svara "<3" tillbaka.
- Att bara svara med en bokstav. "a" "m" och "k" och tro inte att två av samma bokstav är mer okej för det är inte. "aa" "mm" och "kk" är inte heller okej.
- Att bara svara med en smily på en fråga/lång text.
- Att inte använda smilys alls. Det låter väldigt stelt/kallt och otrevligt när man inte använder några som helst smilys. Det går självklart att skriva trevligt och roligt ändå, som det här blogginlägget t.ex. men just i korta konversationer med korta svar kan det lätt bli fel.
- Att inte fråga tillbaka. MEN det här är ett svårt ämne. Man ska inte fråga "själv?" eller "du då?" om man inte bryr sig och det behöver inte alltid betyda att man inte bryr sig om man inte frågar tillbaka men det beror på vem du pratar med. T.ex. vad gör du? svar: kollar på film. svar tillbaka: okej = fel. Istället: vad gör du? svar: kollar på film. svar tillbaka: vilken film? - och det KAN bli en konversation. Det är inget förhör och istället för att skriva "själv då?" eller "du då?" så skriv hela frågan igen efter ditt svar vilket låter mycket trevligare.
- Att skriva alldeles för lite. På en fråga "hur mår du?" så är följande svar INTE okej: bra. dåligt. sådär. med följden: sj då? Skriv hellre redan varför du mår dåligt eller sådär i så fall, vänta inte på ytterligare en fråga. Om du mår bra och inte har något speciellt mer att tillägga så skriv hellre det i en mening som "jag mår bra idag" istället för bara "bra."
- Att ljuga men ändå vara uppenbar med hur du mår. Warning: complicated explaination. Om du är arg på någon eller inte mår bra - och någon frågar dig hur du mår - och den här personen känner dig nära eller vet exakt hur du skriver när du chattar - var inte uppenbar och ljug inte om sanningen. Svara alltså inte "bra" när du brukar svara "jag mår bra för blablala :D" och använder tusen smilys för personen kommer direkt förstå att du ljuger. Var hellre ärlig och fortsätt inte med att ljuga när det är så uppenbart. Ljug hellre bra för i chat och skrift är det inte alls svårt att ljuga.
- Att titta på ett meddelande i facebook-chatten och inte svara/påpeka att personen sett ditt meddelande men inte svarat SÅVIDA du inte känner personen särskilt väl. Då kan du skriva lite hur som helst egentligen...
- Att inte kommentera/gilla ett inlägg du blivit taggad i. Detta gäller inte alla inlägg eller alla situationer men om någon t.ex. skriver "jag saknar dig" och taggar dig i en bild - då MÅSTE du kommentera den bilden eller det inlägget - speciellt om du känner samma. Det spelar ingen roll hur aktiv/inaktiv du är på facebook - blir du taggad så måste du på något sätt visa personen att du sett det och godkänner taggen.

Jag antar att det räcker nu. Känner du igen någon utav problemen? Du är inte ensam... långt ifrån ensam. Det finns säkert tusen som du, säkert flera miljoner eller kanske till och med miljarder.
Live long and prosper, ta facebook med en nypa salt, uppför dig och använd smilys.

13.09

Stress.

Stress. Jag tror aldrig att jag upplevt stress tidigare när jag upplever den nu. Stress som i stress som håller i sig, som är där varje dag, inte bara panikstressen-innan-ett-viktigt-uppdrag som kvällen före ett prov och man inte har pluggat. Nej den här stressen är här varje dag.
Jag kan inte sova längre, knappt alls. Sover drygt 4-5 timmar varje natt och sover jag längre vaknar jag minst 3 gånger på 10-15 minuter. Jag blir aldrig riktigt utvilad. Jag går runt och är konstant trött och utmattad men kan ändå inte sova, kan inte ens sova powernaps längre.
Jag kan knappt äta längre. Sällan jag känner mig hungrig men jag äter ändå "bara för att man måste" och då äter jag inte bra mat (när har jag någonsin ätit bra mat?) och jag orkar inte laga någonting. Energin och lusten att göra någonsin är helt död. Bara en sån liten grej är liksom uteslutet på något sätt.
Jag kan inte koncentrera mig. Kan inte ens se på film eller serier längre, isåfall bara ett avsnitt i taget. Jag tröttnar och vandrar iväg, kanske för att jag är så trött hela tiden, och det tar ungefär 4-5 timmar för mig att se en hel film eftersom jag pausar och gör annat emellanåt.
Jag kan verkligen inte plugga, vilket är det sämsta, och roten till all stress. Plugg och pengar. Blir så sugen på att bara skita i allt... köpa ett tält för mina sista kronor och bara fly iväg. Jag orkar liksom inte ha det såhär mycket länge till .

Något som jag absolut hatar och avskyr är när folk får förutfattade meningar om mig. Iof - jag får det om andra också, det är svårt att inte låta bli och det är ju helt mänskligt, men ändå. Min noja är 100000 % starkare. Jag menar - "folk" tror att jag har ett chill liv, ett lugnt liv, ett awesome och avslappnat liv som bara är hemma, pluggar distans, äter pommes frites och ligger i sängen. Nej. Det är inte chill. Det är inte lugnt. Det är inte awesome eller avslappnat, inte ens i närheten. Det är stressat, som fan. Även om jag ligger helt still en dag så är inte min hjärna eller tankar stilla - de är fortfarande lika stressade. Bara för att kroppen slappnar av så gör inte hjärnan det. Och min känns att vara på högvarv hela tiden.

Blö.

Länkar om HSP.

Nu är det såhär, ladies and gentlemen, att jag under en längre tid misstänkt och upptäckt att jag är vad som kallas för en "HSP" alltså Highly Sensitive Person. Det här är ingen diagnos utan mer ett slags personlighetsdrag och om ni tycker att man kan "självdiagnostisera sig själv" eller inte spelar ingen roll för era åsikter är inte vad som spelar någon roll. Det här är jag till punkt och pricka och jag känner igen mig i varenda jävla ord som skrivs om detta. Det förklarar så otroligt mycket för mig och jag vågar nu gå ut med att berätta att "det här är jag" och deal with it, haters gonna hate och allt det där...

För... er som kanske vill ha lite mer klarhet och så... ;

http://socialpsykologi.twice.se/paranoid_personlighet.html
"En mildare form brukar benämnas med namnet sensitiv, dvs. känslig personlighet. De är mycket lätta att såra och vid minsta misstanke möter de sin egen känsla av impotens, sårbarhet eller oförmåga. De här personerna tycker inte om sig själva, och kan känna sig mycket sårbara i andras närvaro. Den sensitiva personligheten är mycket vanligare än den aggressivare formen av paranoida personligheten. De sensitiva är lätta att såra och de tål ingen form av kritik.

Vi är alla paranoida ibland. I situationer som är nya, obekväma och ovanliga har vi en tendens att bli misstänksamma och något paranoida. Dessutom kan paranoia vara bra att ha om man arbetar inom rättsväsendet, om man skall försvara sina egna rättigheter eller om man har att göra med manipulativa och snikna personer, just på grund av paranoians inflexibilitet."

http://www.hsperson.se/
"I ett nötskal kan man säga att 15-20 procent av den globala befolkningen föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet. Sådana så kallade högkänsliga personer kan inte filtrera alla intryck och stimuli, som de också bearbetar på ett djupare plan. De reflekterar också längre och mer över saker och ting än icke högkänsliga människor. Detta leder till att de lätt blir överstimulerade och emellanåt behöver dra sig undan för att få vara ifred. Ett djupt tänkande alstrar också ett brett spektrum av känslor som kan kännas svårt att hantera samtidigt som det bidrar till ett mycket rikt inre liv. Den ena högkänsliga människan är inte den andra lik, men de har en gemensam nämnare, som är deras känsliga nervsystem, vilket gör dem till mer eller mindre kreativa, intuitiva, begåvade, samvetsgranna och djupsinniga människor med stor inlevelseförmåga."

http://www.sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/
"Högkänsliga personer har ett rikt inre liv. Några få intryck kan starta en hel film på den sensitivas inre bildskärm. Då du som högsensitiv tar in fler intryck än andra och när dessa intryck samtidigt sätter igång fler prosesser i ditt inre, blir du snabbare uppfylld än de flesta andra – och du får behov av att dra dig tillbaks och hitta ett lugnt ställe där du kan sortera intrycken. Du är troligen bra på att få idéer och se nya möjligheter och du har en förmåga att kunna förutse vad som kan gå fel." 

http://mabra.com/kanslig-och-lattsarad-du-kan-vara-en-hsp/



 "Det som ser ut att vara en enkel sak för de flesta andra, blir ibland för mycket för mig.
Jag har ett större behov av att dra mig undan och vara ensam, än de flesta andra.
Jag njuter mycket av att vara ute i naturen.
Jag vet att det finns mer mellan himmel och jord än man kan höra och se.
Musik eller konstverk kan ibland fylla mig med stor glädje."

Those who were lost at sea...

 

 

Alla helgona idag och jag försöker på mitt egna sätt hedra vänner/bekanta som tyvärr miste livet alldeles för tidigt. Det är så lätt för någon som mig, som är och har varit deprimerad så länge, att underskatta döden och snarare se döden som en utväg - med tanke på att jag till och från varit självmordsbenägen och till och med försökt ta mitt eget liv två gånger. I stunder som dem så tänker man inte på vad döden egentligen innebär och speciellt inte på vad döden innebär för de anhöriga. Jag försöker idag att tänka efter lite när mina mörkaste tankar kommer fram. Döden är oundviklig och något helt naturligt - och jag tror definitivt på att när man väl avlider så är det ödet som bestämt det oavsett om det är olycka, sjukdom eller naturlig död.

Det här året har varit extra tungt då fyra personer i min närhet mist livet. Med tanke på allt annat som har hänt så har det varit mer än svårt för mig att inse och acceptera vad som har hänt. Jag har nog fortfarande inte riktigt gjort det... 

Dock måste jag säga att jag inte ältar för det löser ingenting. Vad får man ut utav att tänka på allt man borde ha sagt eller allt man borde ha gjort? Att ångra? Att tänka "tänk om"? Det ger mig ingenting och jag försöker också att tänka att om det vore jag själv som avlidit så hade jag inte velat se mina anhöriga lida genom att tänka för mycket och älta. Jag kommer självklart aldrig att sluta sakna eller att glömma bort de jag förlorat - men jag går vidare, för det hade de säkerligen velat. 

Så. Arielle, Hannah, Fredrik, Tommy, Alexander och Hanna - Vila i frid. Ni var underbara och fantastiska människor på olika sätt och idag tänker jag på er lite extra. <3

Orkar inte just nu.

Varför jag inte gillar o festa.

Don't get me wrong - rätt fest med rätt folk är så satans jävla roligt så mina skor hamnar i taket men det är inte ofta detta sker. Människor omkring mig ser mig ibland som värsta tråkmånsen som aldrig festar men det finns verkligen anledningar till det. Tänkte dela med mig.

• Jag kan inte "bara dricka" och sen ha kul. Om jag dricker när jag har tråkigt får jag ont i huvudet/mår illa/blir seg och i värsta fall får ångest-snefylla. Många kan dricka sig redlöst fulla och sen ha hur kul som helst och visst alkohol har den effekten men inte på mig för det handlar om så mycket mer än så. Jag får inget roligt rus om jag inte har roligt eller är på bra humör. 
• Jag hatar den typiska festmusiken. Jag absolut HATAR radiomusik och populär musik som går på radion förutom småsmåsmååå undantag utan musiken jag vill lyssna på på fester är först och främst Nostalgi-musiken som alla kan. Allsång till "What is love?" eller Spice Girls, N'sync eller Drängarna! Låter det inte underbart? Jag hade dessutom lätt kunnat festa till de där fjantlåtarna på youtube som "The Duck Song", Dunderpatrullens låtar, Charlie Sheen-låten "Winning", "HEYYEYAAEYAAAEYAEYAA" osv. Musiken ska inte vara för hög utan man ska kunna höra vad man säger till varandra. Sen självklart kan jag festa till musik "jag gillar" men ja... det är aldrig någon som sagt ja till att hoppa omkring till "Only for the weak" eller Aesthetic Perfection :/ 
• JAG VILL DANSA! Alltså... jag gillar inte o sitta still när jag har druckit utan jag vill gärna upp o hoppa, helst dansa. Det är aldrig någon annan än jag som vill dansa - och jag hajjar inte grejen?!?!
• Om man nu bara ska sitta o prata - då ska man prata om något roligt/vettigt. Alltså man ska ha diskussioner om t.ex. film, sprit, sex, spöken - vad som! Men det ska vara en pågående diskussion och det ska inte vara tyst och awkward - iallafall inte efter ett par groggar! Det är inte alltid så lätt o släppa loss såklart men man kan ju iallafall försöka på något sätt. Att bara sitta och titta på varandra är liksom... "jättekul." Och det ultimata brottet är att prata om internskämt när någon ny är i närheten för hur fan ska personen kunna öppna upp sig då? 
• Man behöver inte vara 10+ personer. Jag tycker man kan ha en riktigt nice kväll bara 2-3 stycken även om jag också tycker om att festa flera stycken. Men på en hemma-fest är det oftast så att folk bangar för att det är "för få som kommer." 3 roliga personer kan ha grymt mycket roligare än 10 tråkiga. Kvalité före kvantitet. 
• Varför ska man nödvändigtvis gå ut på krogen efter för?! Alltså... jag gillar fan inte krogen. Musiken är dålig, musiken är för hög och man kan inte prata med varandra då, folk står bara tryckta i hörnen och glor, oftast är det för dyrt i baren och det är alltid roligare utanför krogen där alla står o röker än inne (vilket inte går när det är vinter och svinkallt) och oftast trots att det är en klubb så dansar ingen. Om man väl dansar så är det antingen någon som försöker stjäla något/får någonting stulet eller äckliga killar som tafsar på dansgolvet. Dessutom har krogarna oftast öppet till 2, senast 3 och det är alldeles för tidigt. Det kommer inte dit något folk förrän vid 12 och sen är det 2-3 timmar som bara flyger iväg om man faktiskt har roligt och det är aldrig någon som har efterfest. Jag hade lätt kunnat festa till 5 på morgonen. 
• Jag vill vara galen. Jag vill någon gång gå på den där typiska amerikanska highschool-festen där alla är galna, skriker och gormar, skrattar och lyfter omkring varandra, dansar till badass techno, klär ut varandra och fjantar osvosvosv... Folk bjuder aldrig på sig själva längre och jag om någon förstår blyga människor men när man är med folk man känner - varför inte? Det är så sjukt tråkigt att klä upp sig för krogen och se "perfekt ut" med fina naglar, hår, smink, parfym, kläder osv. och liksom... få panik om det förstörs. Jag tycker det är tråkigt med folk som bryr sig för mycket om att få ligga eller gratis drinkar och klä upp sig... (kanske för jag själv vet att jag alltid ser förjävlig ut efter ett tag så kan lika gärna göra något roligt åt det.)
• Jag tycker inte om smaken utav alkohol. Ja... alltså... jag gillar inte för starka drinkar eller groggar och dricker verkligen inte rent såvida det inte gäller jäger-shots. Jag är så himla kräsen och dricker därför väldigt svagt (men jag kan dricka fort om jag vill)
• Kör roliga drinking-games för fan. Och alltså "jag har aldrig" och "sanning eller konsekvens" är faktiskt sjukt underskattade och istället kör man kortspel och sånt som visst... kan vara roligt men det handlar i slutändan bara om att dricka. Jag tycker det finns sjukt roliga drinking-games man kan hitta online men inte ofta folk är villiga att testa nya saker utan alltid ska köra samma jävla saker hela tiden. 
• Jag har fan inte råd. Jag köper hellre saker på ebay än o spendera 500 kr på en helg tbh... jag lever på 2000 kr i månaden och det är fan inte lätt, eftersom jag gärna köper saker till mig själv då och då. 
• Jag blir sjukt bakis och jag undviker gärna det. Jag är den som dessutom blir bakis gärna i 2-3 dagar och inte bara några timmar. Det är ALLTID en hel dag som bara försvinner för mig när jag har druckit för jag är så sjukt bakis dagen efter. Och till slut:
• Det handlar inte bara om att dricka för mig. 

Och alltså... ja... så är det. Jag menar nu inte att mina vänner är tråkiga eller tråkiga att festa med - behöver jag ens skriva det förresten? Men det är ändå... svårt för mig. Jag blir så jävla kräsen och nervös inför festsammanhang. Jag tror inte direkt att det är någon hemlighet att jag under åren haft problem med missbruk - både droger och alkohol - och därför är det ganska känsligt för mig att festa. Det kan lätt slå över för mig och jag kan dricka för mycket eller få snefylla (har dock aldrig fått snefylla framför folk vad jag kan komma ihåg... eller kanske en gång... på Raubtier-spelningen... men ändå) och jag kan gå ifrån ha jätteroligt till ångest och bara vilja gå hem såhär snabbt *knäpper med fingrarna* 

Dessutom - jag är ingen festmänniska hela tiden. Jag tycker inte det är roligt för andra anledningar också - helt enkelt för jag inte är sån. Jag trivs med att sitta hemma på helgerna och se serier/film eller lyssna på musik och jag trivs med att vara ensam. Jag träffar gärna folk men jag har väldigt svårt med sociala grejer - oftast. Jag är alltid nervös när någon kommer hem till mig ifall personen trivs eller ej, om personen är hungrig eller törstig, om personen inte gillar maten eller drickan, om personen vill hem eller ej, om personen tycker att jag är tråkig eller ej eller om jag är hemma hos någon om jag gör något fel, säger något fel, om folk vill att jag ska åka hem eller ej, om jag är tråkig eller ej, om jag inte gillar maten eller drickan jag blir erbjuden osv. och därför blir det så otroligt psykiskt påfrestande för mig att umgås med folk hela tiden. Jag har svårt att prata med människor jag inte känner om jag inte känner mig säker på mig själv och självklart; den konstanta rädslan att bli dömd för mina ärr, att någon ska känna igen mig från tidigare fester då jag varit stenhög eller aspackad och jag inte kommer ihåg det eller liknande. Halmstad är dessutom ganska litet och alla känner alla på ett eller annat sätt. Också därför tycker jag att det är lättare att vara ensam, inte bara för att jag faktiskt trivs med det ibland och gillar o göra saker ensam, men också för att det är lättare så. 

-------------------------------------------------------------------------------------------

Vill säga att jag INTE pekar ut någon eller några i det här inlägget utan det här handlar om "allmänna människor" och mina tankar, funderingar och åsikter. 

Känner du dig träffad så är det ditt problem som känner att du behandlat mig fel - inte mitt för jag tycker förmodligen inte att du har det.