Alla helgona idag och jag försöker på mitt egna sätt hedra vänner/bekanta som tyvärr miste livet alldeles för tidigt. Det är så lätt för någon som mig, som är och har varit deprimerad så länge, att underskatta döden och snarare se döden som en utväg - med tanke på att jag till och från varit självmordsbenägen och till och med försökt ta mitt eget liv två gånger. I stunder som dem så tänker man inte på vad döden egentligen innebär och speciellt inte på vad döden innebär för de anhöriga. Jag försöker idag att tänka efter lite när mina mörkaste tankar kommer fram. Döden är oundviklig och något helt naturligt - och jag tror definitivt på att när man väl avlider så är det ödet som bestämt det oavsett om det är olycka, sjukdom eller naturlig död.
Det här året har varit extra tungt då fyra personer i min närhet mist livet. Med tanke på allt annat som har hänt så har det varit mer än svårt för mig att inse och acceptera vad som har hänt. Jag har nog fortfarande inte riktigt gjort det...
Dock måste jag säga att jag inte ältar för det löser ingenting. Vad får man ut utav att tänka på allt man borde ha sagt eller allt man borde ha gjort? Att ångra? Att tänka "tänk om"? Det ger mig ingenting och jag försöker också att tänka att om det vore jag själv som avlidit så hade jag inte velat se mina anhöriga lida genom att tänka för mycket och älta. Jag kommer självklart aldrig att sluta sakna eller att glömma bort de jag förlorat - men jag går vidare, för det hade de säkerligen velat.
Så. Arielle, Hannah, Fredrik, Tommy, Alexander och Hanna - Vila i frid. Ni var underbara och fantastiska människor på olika sätt och idag tänker jag på er lite extra. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar