True.

23.14

As the night darken the streets

I walk slowly underneath the trees

Knowing you are miles away

But so close to me inside my heart

Listening to songs that reminds me of you

Mimicking as I hear the words being sung

Words that I want you to hear

But it’s too late for them being said

You absence feels sharp as a blade

Killing me every minute that you’re not here

I don’t know what feels worse

That you don’t know of my sorrow

Or that you know but don’t care

As the sky lightens up by the sun

I find my way back home

Wondering if you slept alright tonight

Alone or with someone by your side

And if so I wonder if she feels the same as I do about you

If she makes you happy

There’s no point in asking me the same

Because happy is what I would have been with you…

Tack.

Snart är det här året slut, och jag kan inte vara mer glad för det. Det här året har varit ett utav de värsta åren i mitt liv och jag har stött på motgångar jag aldrig tidigare stött på och jag har kämpat mer än vad någon någonsin kan ana för att överleva. Jag har varit nere på botten, verkligen varit nere på botten och jag har varit fast där alldeles för länge. Jag kan inte säga att jag har kommit upp eller att jag är på god väg upp - men det är inte lika hopplöst hela tiden längre. Jag kan lova att jag kommer fortsätta kämpa så som jag har gjort och jag vägrar att ge upp.
Jag förstår att jag har varit väldigt svår att ha o göra med, speciellt när jag haft så svårt att öppna upp mig. Jag har haft svårt att ta emot hjälp och dessutom be om den när jag har behövt den vilket har varit en påfrestning inte bara för mig utan också för de som bryr sig om mig.

Jag la ut en bild på min instagram på två människor som jag ville ge lite extra cred; Jenni och Malin - men det finns så många fler. Det skulle ta lång tid att skriva upp alla person för person men jag hoppas att du som läser det här känner dig träffad.
Tack för att ni stått ut med mig ytterligare ett år, tack för att ni stöttat mig ytterligare ett år, tack för att ni har gett mig en anledning till att kämpa ytterligare ett år och tack för att ni bara existerar för eran existens är anledning nog för mig att fortsätta kämpa. 
Jag älskar er, så otroligt mycket.

Placebo.

Ett band som betyder och har betytt otroligt mycket för mig genom åren är Placebo. Ibland... när jag har svårt att uttrycka mig... så gör jag det på andra sätt. Det kan vara genom låttexter, bilder, dikter, gifs... ja allt möjligt. Jag vill uttrycka mig genom Placebo idag, för de vet precis hur jag känner idag och med deras låtar och låttexter får jag fram allt som jag känner inom mig idag.

Broken promise
I'll wait my turn,
To tear inside you,
Watch you burn,
I'll wait my turn.

Peeping Tom
I'm careful not to fall,
I have to climb your wall.
I'm weightless... I'm bare.
I'm faithless... I'm scared.

You don't care about us
You're too complicated, we should separate it.
Think I'll leave it all behind, save this bleeding heart of mine.

Because I want you
Fall into you, is all I seem to do..
When I hit the bottle, coz I'm afraid to be alone.
Tear us in two, is all it seems to do..

Blind  
If I could tear you from the ceiling,
I know the best have tried,
I'd fill your every breath with meaning,
And find a place we both could hide.
Don't go and leave me,
And please don't drive me blind,
You don't believe me, but you do this every time,
Please don't drive me blind.

Drag
I just gotta get off my chest,
That I think you're divine,
You're always ahead of the rest,
While I drag behind..


Protect me from what I want
Maybe we're victims of fate.
Remember when we'd celebrate?
We'd drink and get high until late.
And now we're all alone.

Song to say goodbye
I'm well aware of how it aches ,
And you still won't let me in.

Exit wounds
Want you so bad I can taste it,
but you're nowhere to be found.
I'll take a drug to replace it,
or put me in the ground. 

Teenage angst
Since I was born I started to decay.
Now nothing ever ever goes my way.

Every me every you 
Like the naked leads the blind.
I know I'm selfish, I'm unkind.
Sucker love I always find,
Someone to bruise and leave behind.

I do
I wanna take a bath with you
And wash the chaos from my skin
I wanna fall in love with you
So how do we begin?
I wanna paint the town with you
And tickle you until you scream
I wanna fall in love with you
The question is do you?


 

Andra: Running up that hill, Black-eyed, Protège moi, Pure morning.

Dunkelheit.

Jag känner det, hur det kommer, närmare och närmare. Jag börjar gå. Jag går på gator jag inte känner igen och jag bara går, går så snabbt jag kan. Jag har ingen speciell destination men jag går som om jag vore på väg någonstans och jag fortsätter att gå, snabbare och snabbare. Jag vill bara bort från allt, all osäkerhet, all press och alla känslor som jag inte klarar av att känna. Jag försöker att gå ifrån det, men jag känner flåsandet i nacken trots att jag har luva på mig och jag känner hur det kryper upp på mig och försöker ta över mig helt. Jag går snabbare, så snabbt att det gör ont i benen och så fötterna bränns. Mitt hjärta slår dubbla slag och jag andas stötvis med öppen mun men det är inte på grund utav ansträngningen. Jag röker cigarett efter cigarett, stannar bara för att tända en ny och jag försöker att tänka klart men tankarna virvlar omkring som kraftiga stormar i mitt huvud. Jag får panik och jag fortsätter att gå. Jag vill inte känna såhär mer och jag kämpar med allt jag har för att tränga bort det men det går inte. Jag har försökt så länge, längre och så mycket mer än vad du kan tro. Mörkret viskar och ångesten skrattar, biter, river, sliter och tuggar. Nu, när jag går så snabbt så benen knappt orkar med, så känns det inte som om jag någonsin kommer bli kvitt från allt det här och jag fortsätter att gå för kanske om jag går tillräckligt långt eller tillräckligt snabbt så kommer jag att komma bort. Jag kanske kommer gå ifrån allt och hamna någonstans där allt är bättre. Det uppenbarar sig för mig att det inte är omgivningen eller platserna som det är fel på utan det är jag. Jag är alldeles för svag, alldeles för patetisk, alldeles för känslig, alldeles för osäker och alldeles för dum. Tankarna kastas fram och tillbaka och misstänksamheten kommer upp och fraser som "ingen tycker om dig egentligen", "du är inget speciellt för någon", "trodde du verkligen att han skulle känna samma för dig?", "du är så lättlurad", "alla tycker att du är tråkig", "du kommer aldrig klara av ett normalt liv", "du är alldeles för trasig" och "vi kommer aldrig att försvinna, vi kommer finnas här för alltid" spelas upp som ett mantra i huvudet på mig. Jag håller inne tårarna men det känns som om jag kvävs. Jag kan inte gråta här mitt på gatan i mörkret och jag kan inte visa mig svag här där människor kan se mig. Jag kommer närmare min port och jag saktar ner takten. Jag kom ingenvart, jag bara gick runt i cirklar och sedan gick jag hem igen. Jag har gått runt i nästan en timme och hela kroppen gör ont. Nu sitter jag här och skriver, hoppas att det kanske får min ångest att lugna ner sig, men jag tror inte att det fungerar.

Och... Ångesten kommer inte ifrån Dig, mörkret kommer inte ifrån Dig men det är så svårt när mörkret och ångesten skrattar åt mig för att jag ibland mår bra på grund utav Dig. Jag har försökt att tänka negativt om Dig, jag har försökt att tänka positivt om Dig, jag har försökt att inte tänka för mycket på Dig, jag har försökt att fokusera på annat, jag har försökt att vänta och jag har försökt att hitta kontroll över det jag känner men det kommer alltid tillbaka. Du är egentligen inte dålig för mig men jag vet inte om det är värre eftersom jag alltid vill vara nära Dig, oavsett vad du säger, oavsett om du säger något eller inte, oavsett om du stöter bort mig och oavsett om du hatar mig eller inte, så händer det ingenting. Jag skriver ytterligare ett par sidor om Dig i min dagbok och jag försöker att få tillbaka kontrollen över mina känslor för Dig. Som jag har skrivit innan så hoppas jag att du aldrig läser det här men samtidigt skriver jag ju det här av en anledning, för jag vill inte lägga det minsta press på Dig men också för att jag är rädd att du ska försvinna, rädd att du ska säga något om det här, rädd att du ska misstolka, rädd för att det här är så ärligt för jag är så blyg och vågar inte, eller så kanske du inte ens förstår att det handlar om Dig... Jag önskar att jag inte kände såhär för Dig, för jag vet att du inte vill att jag ska göra det, men jag kan inte hjälpa det. Det bara... kommer och jag bara känner... Så om du nu förstår, snälla säg inte att det inte är någon idé, säg inte att du inte vill ha mig, att du inte känner något för mig, att du inte bryr dig om dig, för jag vet redan och jag orkar inte få mitt hjärta krossat ännu en gång så jag lever hellre i ovetskap för tillfället för det är alldeles för svårt just nu.  

Amour, amour.

Det frågas ganska ofta... hur vet man att man är kär? Jag undrar det också egentligen, inte för att jag inte har varit kär för det har jag, men för man inte egentligen genomgått några checklistor utan bara satt stämpeln "kär" helt plötsligt. Ja men hur vet man? Så tänkte att fan... kanske borde skriva en checklista, för min egen skull såväl som andras.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.

För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;

Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen? 
 - Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen? 
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta? 
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.

Kärlek är inte bara längtan, saknad, glädje och sex... och ingen dans på rosor. Och ja... kärlek är verkligen skrämmande. Det som är mest skrämmande är att bli bortstött eller lämnad och obesvarad kärlek. Det är även skrämmande med förbindelser och ansvaret. Visst krävs det ett litet ansvar i att ha ett förhållande men det är inte meningen att ett förhållande ska vara jobbigt. Kärlek, just nu, skrämmer mig mer än någonsin. Det som skrämmer mig då är min svartsjuka och osäkerhet - att bli lämnad eller sårad igen. Det är också skrämmande att binda mig till en person igen och känna mig "kvävd." Tidigare har jag gått in i förhållanden nästan direkt - jag har alltså inte dejtat särskilt länge innan jag väl gått in i det här "seriösa förhållandet" vilket är ett misstag (jag ångrar det inte dock, orkar inte ångra saker.) Man ska inte stressa kärlek eller förhållanden.

Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.

Din lista - metaphor.

Det finns en spellista på spotify som heter "Din lista - Metaphor" som består utav känsliga låtar, mestadels metal. Jag tänkte på det och... vad finns det för riktigt bra metal-ballader eller metal-låtar som handlar om kärlek? Nu menar jag inte det där uppenbara som t.ex. Scorpions eller HIM utan de där små godbitarna som finns. Jag har hittat en del som får mig att blöda lite inombords, kanske för jag har sån stark personlig koppling till dem. Tänkte dela med mig utav dem.

Raubtier - Dobermann
Det här är faktiskt en utav de finaste kärlekslåtar jag någonsin har hört. Det är väl för den är så brutal och beskriver hur brutal kärlek faktiskt kan vara men också för att kärleken som beskrivs är så stark. Det var en utav de första låtarna jag hörde med Raubtier och har varit en av mina favoriter sen dess.
In Flames - Metaphor
Det här är en utav mina gråt-låtar som beskriver så mycket utav det man känner när man är kär och det är sådär... hopplöst på något sätt. 
Sonata Arctica - Shy
En helt otroligt vacker och sorgsen låt. Det finns en del utav låten som alltid får mig att tänka på Peter Pan från 2003 och som jag kan relatera väldigt mycket till; "I see, can't have you, can't leave you there cause I must sometimes see you and I don't understand how you can keep me in chains" och det är en sådan sann känsla, och en känsla som jag kan relatera till väldigt mycket.
Helloween - Hold me in your arms
Den här är bara så fin, och jag kan inte säga mycket mer än att den verkligen är sååååå fin.
Ozzy Osbourne - I just want you
Så många nätter som jag har lyssnat på den här på repeat och bara gråtit. Ozzy gör verkligen bra känsliga låtar också och hans röst har en speciell känsla i den här låten som gör mig helt knäsvag.
Tyr - Evening star
Den här får mig, såklart, att tänka på Aragorn och Arwen och deras kärlek. Jag älskar verkligen sångarens röst, och ännu mer i den här låten.
Sturm Und Drang - Molly the murderer/That's the way I am
Jag har alltid älskat Sturm Und Drang, redan så långt tillbaka som 2007 ungefär och de har två speciella låtar som är så fina. Den andra låten är speciellt fint i akustisk version. Det är som är så jäkla häftigt med just det här bandet är hur unga de är, och sångaren har verkligen en röst som låter mycket äldre och är så underbart fantastisk - och ännu mer så när man tänker på hur ung han är.

Relatera.

Identitet.

Vem är du? Vet du säkert? Kan du skriva upp punkter och peka exakt på vad som är du och inte? Du kanske inte vet exakt men du har iallafall en aning. Jag trodde att jag hade en aning. Jag trodde att jag hade hittat mig själv för två år sen, men jag hade fel. Alltså... okej, det är bara naturligt att man ändras genom livet för man kan ju inte stanna samma hela livet (eller?) och genom åren utvecklas man och mognar, speciellt i sina första 30 år.

För det första så är jag väldigt lättpåverkad av andras åsikter. Jag tänker ständigt på vad andra tycker och tänker om mig och gör i princip allt för att få andras "approval." Det här gäller speciellt människor jag tycker om väldigt mycket eller ser upp till, och med fokus på min pojkvän. Ingen utav mina pojkvänner har försökt att ändra på mig särskilt mycket egentligen men inte alla har haft samma smak/stil som jag och haft andra åsikter än jag gällande mitt utseende. I förhållanden är det viktigt att vara ärlig mot varandra, oavsett vad det gäller, men jag vänder och vrider så mycket på det på grund utav min psykiska ohälsa att jag omedvetet påverkas alldeles för mycket utav min partners åsikter. Det skulle inte spela någon roll om min partner sa "gör vad du vill" för jag skulle ändå, omedvetet, försöka passa in hos partnern. Det är för min självbild är så splittrad, men samtidigt känner jag mig själv så väl. Jag känner mig själv väldigt väl eftersom det är det man är tvungen till när man är så nerkörd som jag är men gällande utseendemässigt... så har jag ingen aning. Mina åsikter gällande t.ex. moral och etik utvecklas och förändras i takt med att jag får mer erfarenheter och jag är inte en trångsynt människa som vägrar ändra på mina åsikter vad som än händer. Jag utvecklas och jag gillar att lära mig saker och få erfarenhet.
Under de senaste åren har jag ändrat på mig, väldigt ofta, mer ofta än innan och då har det inte bara gällt utseendet utan även andra saker har ändrats som jag inte har känt igen mig i. Under 2009/2010 hade jag väldigt förvridna åsikter gällande Sverige och Sveriges regering och jag försökte helt enkelt hitta min plats inom politiken - vilket gick åt helvete. Jag väljer idag att avstå från ALL sorts politik, oavsett vad det gäller, dels för jag inte förstår någonting men också för att jag inte håller med någonting speciellt. Jag vill inte berätta vilka åsikter jag hade för det var inte "jag" att tycka så som jag gjorde.
I samma tidsperiod vågade jag inte klä mig så som jag egentligen ville klä mig vilket ledde till att jag hade stora bylsiga tröjor och joggingbyxor (också för att jag absolut hatade min kropp och vägrade visa den) och jag tror att identitetsmässigt så var det den värsta perioden i mitt liv. Jag försökte att ändra på mitt utseende genom piercing, hår, smink men ingenting hjälpte - jag hatade mig själv lika mycket och kände inte igen mig i någonting av vad jag ändrade på.

Under 2011 var min identitetskänsla mycket bättre och jag började sakta men säkert hitta mig själv. Jag kände att "det här är jag" men det fanns samtidigt mycket brister i den personen jag var. Efter ett tag började jag själv märka det att "det här är inte allt vad jag är... och det här är inte jag egentligen" så jag försökte ändra på mig igen. Under den här perioden försökte jag passa in hos andra vilket ledde till att vad jag än gjorde så var det för att jag blev påverkad utav andra och försökte se ut som andra. Den största källan var tumblr. Jag såg så många på tumblr som var så snygga och jag blev direkt påverkas utav pastel-stilen som finns på tumblr och tyckte att "shit... det här är jag" men det blev fel. Jag tyckte själv inte att den stilen passade mitt utseende eller min kroppsform och egentligen, oavsett vilken stil man hittar på tumblr så måste man egentligen vara pinnsmal för att kunna ha den. Jag kände, på ett sätt, att det var jag men det passade inte mig ändå, vilket ledde till en större identitetskris än någonsin. Jag försökte grunge, jag försökte pastel igen och jag försökte det och det och det men ingenting fick mig att känna mig bekväm. Nu i efterhand förstår jag ju... att det inte handlade om vem jag är utan snarare mer om mitt självhat. Under hösten 2012 fanns det så mycket med mig själv som jag absolut avskydde vilket ledde till ett enormt självhat, något som fortfarande håller i sig till en viss del, för ett sådant hat mot sig själv är svårt att bli av med. Det här gällde inte bara mitt utseende, egentligen mitt utseende minst utav allt, utan jag hatade mig själv i helhet - allt som var jag var fruktansvärt och fel. Oavsett vad jag gjorde så var jag fortfarande mig själv på ett sätt och kunde inte fly även om jag försökte likna andra. Min pojkvän under tiden försökte peppa mig och sa vid varje vaket tillfälle att jag var fin eller att han älskade mig men det hjälpte inte utan allt var så mörkt, och det fanns ingen väg ut.
Under våren 2013 var allt sämre än sämst men det fanns någonting inuti mig som jag inte haft tidigare - en aning om vem jag var. Under sommaren var jag inne på samma spår - pastel - men det kändes inte som jag alls. Jag kände mig inte längre sockersöt och pastel-aktig. Med tiden började jag hitta mig själv och min "nisch". Jag har aldrig varit känt mig som mig själv innan, men det gör jag nu. Det finns fortfarande mycket utav mitt forna självhat kvar vilket gör det svårt att vara mig själv för jag hatar mig själv så mycket - men ändå... det här är så svårt att förklara och så flummigt men jag kan inte säga det på ett annat sätt. 

Jag har sen i juni inte varit någon annan än mig själv. Jag har inte blivit påverkad av någon annan än mig själv. Jag har inte försökt vara någon annan än mig själv och jag har känt att jag har lyckats. Jag känner att för första gången sen... jag kan inte ens komma ihåg sist, så gör jag precis vad jag vill gällande mitt utseende och jag påverkas inte utav någonting mer än mig själv. Det är så otroligt skönt. Min inspiration kommer ifrån musiken som jag avgudar och älskar och naturen som jag också älskar. Även om inspirationen ligger hos annat - så är det ändå saker som Jag älskar, som Jag avgudar och som Jag känner igen mig i. Det är inte någon annans musik eller någon annans åsikter. Jag känner inte att det finns många omkring mig som ens är i närheten utav vad "jag är" men det kanske bara är så jag ser det själv, eftersom jag inte påverkas utav dem längre. Tidigare har jag försökt se ut som andra men misslyckats - för jag är ju ingen annan än mig själv - och vad som passar andras drag och utseenden kanske inte passar mitt. Jag baserar t.ex. min sminkning bara på mina egna ansiktsdrag och inte försöker likna andras.
Under 2014 kommer jag, förhoppningsvis, fortsätta gå igenom den här processen: bli mig själv och jag har planerat en ny garderob som innebär att slänga gammalt, fortsätta hålla mitt hår mörkt som jag känner mig så oerhört bekväm i, fortsätta lyssna på musiken som jag lyssnar på nu och fortsätta hitta ny musik i samma genre som jag känner är "min" musiksmak. Jag ser verkligen fram emot det.
Det största problemet just nu är att jag måste våga visa mig själv som jag egentligen är för andra. Jag vågar inte fullt ut visa mig själv längre vilket är ett stort hinder... och bottnar i mitt självhat och min ångest, men jag orkar inte skriva om mitt psykiska mående dels för att jag inte vågar och för att det är för mentalt utmattande. (min paranoia är värre än någonsin vilket är den största anledningen, det är väl allt jag kan säga)

Jag vet inte vad jag ville med detta inlägget mer än typ... var dig själv. Skit i vad andra säger och tycker. Det är vad du känner och tycker som räknas och känn ingen press - det är svårt att hitta sig själv och alla genomgår någon gång (säkert flera gånger) en identitetskris.

Välj att leva.

Jag lever för mina spotify-listor, att gunga i mörkret, ljudböcker, god mat och bra serier. 
Jag lever för hur ljuset letar sig in bland mina persienner och ger rummet ett dunkelt intryck, jag lever för hur Sansa kisar med ögonen när jag klappar henne på huvudet och känslan av mitt stora täcke på min nakna hud. 
Jag lever för hur jag nickar med huvudet, vickar lite extra på höfterna och mimar när jag går promenader och lyssnar på "fairies wear boots" eller "vulgaris magistralis." 
Jag lever för ljudet av kolsyra som knastrar när jag häller upp cola, smaken utav vitlök och doften av hårfärg. 
Jag lever för mandlar doppade i yoghurt, sourz blandat med cola, introt till Game of thrones och hur mjukt mitt hår känns när jag borstar det efter jag sprayat balsam på det. 
Jag vet att det inte låter som så mycket men dessa småsaker är allt jag har. 
När man blivit van vid att alltid känna som att livet är otillräckligt och att man själv är otillräcklig så lär man sig att de småsaker är det som spelar någon roll. 
När man är trött på att sträva efter något man aldrig får eller något man inte känner att man någonsin kommer att uppnå så finns småsakerna där som en tröst. 
När jag öppnar upp mina sinnen så märker jag hur dessa småsaker kan bli så stora för mig, eftersom jag inte har något annat...