Utseende-hets på instagram.

För ett par dagar sen fick jag ett slags ryck... som jag skäms otroligt mycket över, som alla andra gånger jag får sådana "ryck" eller "psykoser" som det är lättare kallat. Stunder då känslor helt enkelt tar över och jag bara agerar utefter dem. Den här gången handlade det om mitt utseende. Jag skrev såhär på min instagram "Har svårt att acceptera att jag inte är naturligt vacker som alla dessa tjejer jag följer på instagram... jag kanske inte ska följa sinnessjukt snygga människor för det är likt tortyr att veta att man är så långt ifrån deras utseenden som möjligt. Jag försöker alltid se ut som någon annan, jag försöker alltid kopiera människor jag vill se ut som. Att hata sig själv så mycket som jag gör är svårt och vissa kommer aldrig få uppleva hur det känns och jag önskar att ingen får uppleva hur det känns för det är nästan outhärdligt."
Okej, jag måste påpeka att jag inte alltid känner så som jag beskrev, även om det händer. Det finns stunder då jag kan se på mig själv i spegeln och tänka "fy fan så snygg jag är" men det finns alltid ett litet "om" i huvudet. OM jag hade större ögon, OM jag hade större läppar, OM jag hade mer markerade kindben, OM jag hade bättre hy, OM mina ögonbryn var jämna, OM jag inte hade dubbelhaka och så vidare... alltid detta OM. Jag vet att många tjejer kan relatera till det, och det gör mig så ledsen. Jag pratade nyss med en kompis om den här utseende-hetsen och jag bara måste skriva om det.

Jag följde innan mitt "ryck" 280 personer på instagram. När jag rensade följde jag 220. Jag följde alltså så många som 60 tjejer som bara gav mig ångest. Det finns lika snygga tjejer i min närhet, som jag har en personlig koppling till som jag inte avföljde men de ger mig inte ångest eftersom de är människor. Tjejer som bara lägger ut bilder på sig själva utan personliga inlägg, personliga svar på kommentarer eller liknande är inte hälsosamt för oss tjejer med dåligt självförtroende att följa. De är bara som ikoner, som dockor. Jag vill verkligen råda alla som läser detta att verkligen tänka efter - är det hälsosamt för mig att följa dessa snygga människor? Vad ger det mig? Jag tänkte efter och kom fram till, som ni också kommer, att det inte ger mig NÅGONTING att följa människor bara för att jag tycker att dom är snygga. I början trodde jag att jag följde dessa tjejer för inspiration, för det gör ju tjejer, men det blev till slut bara som ett sätt att skada mig själv att sitta och bläddra igenom deras bilder medan jag själv låg osminkad och ofixad i sängen och det slutade ofta med att jag grät åt mig själv i spegeln, för varför ser jag inte ut som dem?
Det som folk glömmer är: photoshop, vinklar, ljus, smink och dyra produkter. En annan sak som folk glömmer: det som är fint i en människas ögon är fult i en annans, och tvärtom.  Alla har olika smak, och det finns människor som jag tycker är snygga som du tycker är fula och människor som jag tycker är fula som du tycker är snygga. Man kan inte säga vad skönhet är, eftersom (det låter så jävla klyschigt) skönhet verkligen ligger i betraktarens ögon.
Det finns undantag, som jag tänker ta upp. Ni behöver inte hålla med mig om att dessa människor är snygga, alla har ju olika smak, men t.ex. Sindy Niklasson på instagram - hon är för mig helt galet snygg MEN hon ger mig inte ångest. Varför? För att hon skriver personligt, hon skriver blogg om personliga saker och delar med sig utav sitt liv och hon svarar ibland på kommentarer från random människor och träffar gärna sina följare. Hon är en människa, inte bara en snygg person.

Tips för er med dåligt självförtroende;

• Avfölj ALLA som inte ger dig någonting på instagram/facebook/tumblr osv. 
• Försök inte att sminka dig eller likna någon annan. Du har inte samma ansiktsdrag som andra utan du är unik och t.ex. ett par ögonbryn som passar någon annans drag kanske inte passar dina och det är INGET negativt.
• Tänk på att även de vackraste kvinnorna kan ha dåligt självförtroende, du kanske är en utav dem? Som inte inser hur vacker du är? Jag VET att du är en utav dem. Du inser inte hur vacker du är. 
• Använd inte redigeringsprogram åt dina bilder på dig själv, för det ger folk fel intryck utav dig. Du är fin som du är och ger du människor en annan bild utav dig på dina bilder blir det som en chock för dem när de träffar dig IRL. Du har väl själv träffat såna människor? Som faktiskt är väldigt fina naturligt men som redigerar sina bilder galet mycket vilket gör att deras naturliga skönhet liksom försvinner IRL, eller iaf blir annorlunda? 
• En dålig hy kan inte ge ett dåligt utseende. Finnar gör dig inte ful, eftersom finnar bara är på din hy. Titta på en tjej som du tycker är snygg bara lite snabbt och tänk dig henne med finnar i hela ansiktet - blir hon fulare? Nej. Hon är lika fin ändå, och det är DU också. 
• Kändisar har råd med ansiktsbehandlingar, operationer och dyra produkter vilket gör att de ser "bättre ut." Vanliga människor ser inte ut som kändisar, vilket bara ger människor fel intryck av hur en person ska se ut. Tänk på Cameron Diaz annars - hon har dålig hy trots allt hon har råd med. Inte ens kändisar är perfekta naturligt.
• Istället för att fokusera på det du inte tycker om - fokusera på det du tycker om med dig själv istället. Din ögonfärg? Dina läppar? Ditt leende? Det finns ALLTID något som du tycker om - framhäv det! 
• Utseendet är inte det viktigaste. Det gör verkligen gör en människa vacker är personligheten. Fokusera på personlighetsdrag som du tycker om med dig själv, små saker eller stora. Är du snäll mot djur? Är du trevlig mot kassörskan i affären? Jag brukar tillexempel alltid tycka att jag är så "käck" mot okända människor, som kassörskor eller liknande. Det gör mig glad att se att det uppskattas, för det gör det! Det blir mycket roligare för en kassörska att jobba om kunden är trevlig - en liten sak som blir stor för dig - och för andra!
• Le. Ofta. Mer. Alltid.

När jag för några dagar sen mådde så dåligt och skrev den där texten på instagram, så grät jag i Daniels famn. Det fick mig att skämmas, för att det inte verkar normalt i en killes ögon att reagera på det sättet. Det skrämde honom och han förstod inte. Det hemska är att det är normalt för tjejer. Vi tjejer tävlar ofta med varandra, på ett sätt eller ett annat. Daniel brukar ofta fråga mig om jag sminkar mig/fixar mig/bloggar/lägger ut bilder och så vidare för andra killars skull - och det är verkligen helt fel. Jag bryr mig inte om vad andra killar tycker. Om en kille tycker att jag är ful - so what? Jag har min man och han tycker att jag är fin och han är den enda mannen jag vill ska tycka att jag är fin - men det gäller inte tjejer. Jag vill att tjejer ska se på mig och tänka "fan va fin hon är, jag vill se ut som henne" eller "fan va smart hon är, jag inspireras utav henne." Den här osäkerheten som de flesta tjejer känner inom sig är så tragisk och jag önskar att jag skulle kunna säga att jag inte är en utav dem men jag är verkligen the poster-girl för en sådan tankebana och för ett sådant beteende. Det behöver dock inte alltid betyda att det är ohälsosamt för mig. Jag VILL hjälpa andra tjejer och jag vill hjälpa andra människor, jag vill att andra människor ska inspireras utav mig och vad jag skriver och må bra utav det - inte tvärtom. Det ger mig självförtroende och självkänsla att veta att jag kan hjälpa andra, för jag vet att jag kan det och att jag HAR det. Det är därför jag bloggar och det är därför jag skriver. För min och för andras skull - åt det positiva hållet. Det är därför det är så viktigt för mig att försöka förklara det här i mitt förhållande, utan att det ska bli fel, för det kan låta så fel om man inte är likadan själv.

Den långa vägen mot att bli blond... DEL 3

Från svart till blond - del 3
Tips; ha aldrig blekmedel tillgängligt hemma mellan dina blekningar... frestelsen kan bli för stor och det var det som blev mitt hårs undergång. Jag sa att jag skulle vänta en lång tid innan nästa blekning, det blev bara några dagar... eftersom jag hade 2 paket blekmedel kvar hemma. För en vecka sen tänkte jag "fuck it, jag testar!" och eftersom håret var i relativt bra skick så testade jag.

Session 4;
Startfärg: Ljust orange med blonda fläckar
Antal blekningar: 2 (och sedan en lila toning från Directions utblandat med balsam)
Slutfärg: Lila hårbotten och gräddkola-blond resten utav håret
Slitage: EXTREM!!!!!!!!!!
Håravfall: Extremt, hårets bröts av och bryts fortfarande av och lämnade efter sig en svinto-liknande känsla. 

Vad gjorde jag för att fixa detta? Jag la i en poly color "mörkblond" toning och håret är nu ljusbrunt. Den toningen är inte skadlig för håret, utan är bara ett toningsschampoo som håller i ca 28 tvättar. Jag rekommenderar verkligen poly color till alla. Mitt hår måste återhämta sig, ordentligt. Bleker jag det en gång till är det verkligen.... förstört xD Mina toppar är galet torra, det går inte ens att ha det nersläppt så torrt det är utan jag måste alltid ha uppsatt för annars syns det torra och spröda. Nu ska jag dock försöka att inte duscha håret eller tvätta håret på ett tag, eftersom de naturliga oljorna reparerar skadat hår bättre än produkter (det låter däremot svinäckligt, men vad gör man inte?) Det är synd att mitt hår är mycket kortare nu än när jag började, men jag hade ju räknat med det också... Mitt självförtroende är så långt ner på botten som det bara går, och förhoppningsvis blir det bättre så fort jag fått mitt löshår och kan ha löshåret i.  Det är underligt egentligen hur hela min självkänsla ligger i mitt hår xD haha!

Egentid.

Jag lyssnar just nu på P4-dokumentären "den moderna grottkvinnan" som handlar om Maninna Råland som bland annat varit med i Outsiders-programmet "de vilda." Hon lever 6 månader om året i en grotta på Gotland, isolerad från allting som en riktig grottmänniska. Jag kan verkligen relatera till det hon säger i dokumentären om ensamheten, och hur något sådant kan vara bra för en människas hälsa.

Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt om att vara ensam, och med ensam menar jag inte den där värkande ensamheten som man kan känna ibland utan en självvald ensamhet. Det är egentligen inte så att jag ogillar andra människors umgänge, även om jag är relativt kräsen med vilka jag umgås med och inte. Jag har svårt att umgås med människor en längre tid utan att känna mig illa till mods eller bli stressad. Det handlar delvis om att jag är så osäker på mig själv men den osäkerheten är bara en bråkdel av anledningarna till varför jag hellre gör saker ensam än med andra. Jag brukar kalla det för att jag återhämtar mig eftersom det är precis det jag gör och har gjort i flera år. Varje gång jag har umgåtts med människor eller socialiserat mig en längre tid så har jag behövt några dagars ensamhet och egen tid för att kunna bearbeta stressen och ja, återhämta mig. Det gäller även människor som jag verkligen trivs med. Det är inget fel på andra människor eller på de människor jag umgås med, men jag behöver ändå den där egna tiden. Jag skulle inte direkt påstå att jag är som Maninna, för jag skulle nog inte riktigt klara av att leva utan moderniteter men trots tillexempel internet så gör jag mina egna grejer. När jag gör dessa "egna saker" så behöver jag inte bry mig om vad någon annan ska tycka, om jag är konstig eller tråkig och så vidare... Exempel på saker jag gör under min återhämtningstid;

• Kollar på youtube-videor, t.ex. makeup-tutorials eller compilation videos. 
• Tittar på filmer eller serier jag sett förut, gärna om och om igen, jag har egna maraton alltså.
• Fixar med mitt hår eller smink, tar bilder på mig själv eller på annat och redigerar bilderna. Det kan pågå i timmar. 
• Sitter vid tumblr och rebloggar bilder eller redigerar bilder till tumblr, detta kan också pågå i timmar.
• Hittar ny musik på Spotify. 
• Skriver noveller eller blogginlägg. 
• Läser noveller eller blogginlägg. 
• Går promenader eller gungar. 

Det viktigaste utav allt är att jag kan skifta mellan saker, utan att behöva bry mig om någon annan. Jag kan tillexempel se ett avsnitt på en serie, byta serie eller avsnitt i mitten utav allt eller stänga av och kolla en youtube-video istället och så vidare... Under dessa dagarna pratar jag knappt, eller inte alls, med andra människor. Jag känner inte för det helt enkelt.
Det är så viktigt att jag inte blir ifrågasatt utan bara får göra precis som jag vill. Det är därför jag är så nervös för att bo ihop med Daniel, även om jag ser fram emot det väldigt mycket. Om jag inte får den här egna tiden eller blir ifrågasatt under min egna tid så kommer jag att gå under. Det kan vara svårt att förstå varför jag gör som jag gör eller varför jag tycker om det jag tycker om, men det är helt enkelt så. Jag trivs med att göra dessa sakerna och jag måste få göra det, för att kunna fungera normalt. Nu är det ju tur att Daniel spelar och tycker om att göra det så mycket, för då kan jag få min egen tid under hans speltid.

Min älskade.

Det är stunder som dessa, dagar som idag, som jag verkligen inser vilken fantastisk pojkvän jag har. Jag är en dramaqueen, en nojig kork och de saker jag överreagerar på tar Daniel med en axelryckning, samtidigt som jag inte känner att jag inte blir tagen på allvar. Det lugnar ner mig något enormt och han hetsar inte mina dramaqueen-sidor. "Det är väl inte någon big deal" säger han och radar upp lösningar och påminner mig då ännu en gång om att vi är ett team, vi är ett par, vi är partners. Jag behöver inte känna att jag är ensam i allt längre, för jag har någon som stöttar mig, på alla möjliga sätt. Det är det jag har behövt och letat efter så länge - någon som man verkligen känner att man är ett med. Varje gång jag känner att världen faller samman omkring mig tänker jag "men jag har ju Daniel" och det har jag verkligen, jag VET att jag har honom och jag VET att han stöttar mig. Han är min klippa, min styrka, min man, min pojkvän, min älskade, min varg, min Khal, min Ragnar - MIN MIN MIN MIN! Mitt allt.
Tack för att du står ut med mig. Du är bäst.

12.30

Har kastat boll med Sansa i vad som känns flera timmar. Hon är så lätt att underhålla, och mer utav en hund än en katt. Precis innan jag kastar jamar hon "mäh mäh mäh" precis som om hon är som en hund som skäller, fast katt... Det är så roligt men sällan jag får det fångat på film eftersom det lilla monstret förstår när jag försöker filma och demonstrativt håller käften och står still under hela tiden kameran är framme. Sansa är så mammig... när jag går ut i köket för att laga mat följer hon efter och lägger sig på golvet, oavsett om hon sov en djup sömn innan. När jag går på toaletten ligger hon utanför och väntar. När jag solar på balkongen följer hon med ut och ligger bredvid. Och så vidare och så vidare och så vidare... Men förhoppningsvis kommer hon tycka det är lite lättare att vara ensam när vi får Saphira. Saphira är en blandraskatt, halv bondkatt och halv siames. Hon har blåa ögon, därav namnet, och är så himla fin. Både jag och Daniel tycker det ska bli jätteroligt. Vi är som en mamma och pappa som ska få en ny bebis, men så är det ju med djur.

Nu tänkte jag lägga mig på balkongen för att sola. Projekt "sola bort ärr" är igång den här sommaren, och jag tänkte skriva ett eget inlägg om det sen någon gång.

Den långa vägen mot att bli blond... DEL 2

Från svart till blond - del 2
Nu har det gått drygt 8 dagar sen senaste blekningen och jag är redo för en ny. Planen var ju att jag skulle hålla mig minst 14 dagar... men tålamod gällande hår är inte riktigt min grej. Den här gången använde jag två förpackningar Schwarzkopf L1++, varav den sista flaskan räckte till två gånger. Jag hade i blekningarna 40 minuter var, eftersom jag inte vågar ha i dom längre pga slitage. Jag blekte bara topparna den tredje gången.

Direkt efter den tredje blekningen tvättade jag håret med shampo och la i Redken Extreme Cat proteinspray. Jag lät det sitta i 5 minuter sen tog efterbehandlingarna som följde till blekningarna och lät den sitta i 5 minuter.

Session 3;
Startfärg: Orange med lite rött i topparna
Antal blekningar: 3
Slutfärg: Ljust orange med blonda fläckar
Slitage: Högt
Håravfall: Medel, var tvungen att toppa 2-3 cm och håret bröts av en liten bit vid luggen där jag inte toppade

Nu är det dags att verkligen låta håret återhämta sig ordentligt!  Det gör jag genom att använda mycket inpackning och även använda värmeskydd ute i solen :) 

D.

Att vara såhär jävla kär... jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv ens vågat hoppats på att jag skulle hitta någon som passade mig. För... det är rätt svårt att passa in med mig, eller så kanske är det jag som har svårt att passa in med andra. Det kan ibland låta smärtsamt i huvudet på mig när jag tänker på hur mycket jag älskar, hur mycket jag känner och hur galet kär jag är. Hade det inte varit besvarat, om han inte hade behandlat mig väl, om det inte fungerat... så hade det varit något oerhört smärtsamt. Jag kan inte sluta tänka honom, det är som om han nålats fast i huvudet på mig. Jag försöker att inte tänka på honom ibland, bara för att ge mig själv (och honom) lite lugn, men det går inte. Alltid alltid alltid  i tankarna. Det är en sådan kärlek som brukar beskrivas på film, så himla dramatisk på något sätt... men det är väl för jag är dramatisk. Jag vill ta tag i hans huvud och ruska om det samtidigt som jag skriker "jag skulle kunna döda och dö för dig, förstår du det?!" i en regnig gränd någonstans i NY, som det är på film ni vet... Jag kan inte få nog utav honom. Varje dag säger han något nytt som jag fascineras utav eller imponeras utav, och varje gång vi träffas inser jag hur otroligt vacker han är. Att känna såhär mycket kärlek till någon kan vara farligt, men jag är alldeles för kär för att tänka efter, för jag litar på honom. Jag litar på vår kärlek. Nu sitter jag och väntar på hans sms, som alltid kommer på morgonen... och trots att jag litar på honom och trots att jag litar på vår kärlek så sitter jag och är orolig för varför det inte kommer ett sms... Kommer jag någonsin sluta noja? Det kanske bara är mänskligt? Däremot tror jag att det kommer att lätta när vi flyttar ihop. Det handlar inte om att jag vill ha kontroll på honom utan att jag kommer kunna ha kontroll på mig själv, för jag vet hur jobbig jag kan vara.
Jag har aldrig varit så ärlig med någon som är jag med honom, jag har aldrig vågat öppna upp mig på samma sätt... jag har aldrig trivts så bra med någon innan, aldrig känt att en annan människas närhet kan vara avslappnande utan alltid tvärtom.
Jag önskar att alla får känna samma kärlek som jag känner, att alla ska få ha ett lika bra förhållande som jag är i nu. Vissa människor letar förgäves efter en hona eller en hane, vissa känner inte att de behöver det... men jag är en sådan som behöver det. Och jag har hittat min.