Det är inte värt det.

Jag måste sluta klandra mig själv. Kanske var det naivt av mig o tro att det var söta apelsiner och inte sura citroner som livet gav mig men vem hade inte trott det i min situation? "Det kommer aldrig sluta göra ont, inte helt" och det är också någonting som faktiskt är helt okej och som jag måste acceptera. Det som jag alltid glömmer bort är att det är okej att vara ledsen och sårad - när man blivit sviken på de sätt som jag har blivit.
Det har varit som en slags dominoeffekt hela sommaren - grej på grej på grej som fallit. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit någon mening som indikerat på att det egentligen är mitt fel osv. egentligen men jag måste sluta med det - jag måste svälja hatet mot mig själv och faktiskt acceptera att det är ANDRA som har sårat MIG - inte jag som sårat mig själv. Alla människor är inte goda, snälla eller fina och det finns dom som kommer såra dig och mentalt halvt förstöra dig. I såna tillfällen kan man inte hata sig själv, det är i såna tillfällen man måste räta på ryggen och tänka "jag är fortfarande mig själv, jag har fortfarande min stolthet och jag kommer över detta för jag är JAG." Någon gång kommer jag väl att kunna tänka så... ibland går det ju, men oftast inte. Jag måste bli stark i mig själv och inte förlita mig på andra gällande mitt välmående - det är inte andra som kommer att laga mig utan jag själv. Det är inte andra som kommer göra mig lycklig utan det är jag själv. Det är inte andra som kommer visa mig meningen med livet utan det är jag själv.

Jag har knappt någon självrespekt eller stolthet kvar i min kropp och det är därför jag försöker isolera mig så mycket som jag bara kan - för jag vet att plötsligt kan jag tappa kontrollen och skada mig själv eller någon annan omkring mig. Som tur är har jag det senaste bara valt att umgås med människor jag absolut litar på - kontrollerade situationer där jag vet vad som händer och vad jag gör och där jag känner att jag är trygg. Det är ingen idé att försöka bjuda med mig på fest t.ex... för jag kan inte just nu. Det är för riskabelt.

Jag förstår bara inte vad jag gör för fel eller varför jag ska bli sårad hela tiden. (och det där lät jävligt emo och som en jävligt vanlig fras att läsa i emo-inlägg men det är verkligen så jag känner) And I tried to be so good so you didn't have to hate me. För jag försökte verkligen, jag försökte verkligen att vara perfekt och vara den som ni ville ha men det räckte inte, jag räckte inte. "Testa vara dig själv nästa gång" - Om jag bara visste vem jag egentligen är. 

Du är vad du älskar, inte vad som älskar dig. 

Ah så att eh... jag skrev lite, igen.

12/9 - 2013

Jag känner varma vindpustar träffa min nacke från det öppna fönstret,
inatt kan jag låtsas att det är dina andetag.
Jag undrar var du är,
och om det finns någon plats för mig där.

Jag vill inte fråga, för jag vill inte veta,
men inatt föreställer jag mig dina svar.
Jag undrar var du är,
och om du hade velat ha mig där.

Jag virar täcket omkring mig, hårdare och stramare,
inatt kan jag låtsas att det är dina armar.
Jag undrar var du är,
och om det är någon annan där. 

Jag blundar och jag önskar,
jag önskar till alla Gudar som kanske inte finns,
att du... ska komma hit. 

Picturing you naked in my head...

Känslohandikapp.

(varning: det här inlägget är så jävla dåligt skrivet så jag skäms men ändå)

Alltså... en del av mig vill bara skriva av mig allting som har hänt/som händer och smutskasta människor som behandlat mig illa, nästan riskera att bli anmäld för så arg och förnedrad känner jag mig... men jag är en bättre människa än så. Det räcker med att jag pratar skit om dom privat... iallafall till min syster. Hon är som min soptunna, på något sätt. Det låter jävligt illa men det är faktiskt en väldigt positiv grej. Hon hatar alla som jag hatar - det är bra. Min puls går upp i varv och mitt hjärta slår snabbare när jag skriver det här - för jag har inte skrivit eller öppnat upp mig offentligt/publikt whatever på väldigt länge för den enkla anledningen att jag inte har velat ta itu med det. Det vill jag fortfarande inte - och jag kommer inte öppna upp mig nu heller men... åh så dålig jag blivit på att formulera mig.

Jag tror att det är det absolut sämsta med det som sker just nu - mitt känslo-handikapp. Så fort någon visar några som helst "fina" känslor mot mig så blir det som en slags kortslutning i hjärnan på mig - jag vet inte hur jag ska bete mig. Det spelar ingen roll om det är min mamma som skriver "puss hjärtat <3" eller någon som säger att jag är fin/söt/vacker - jag blir helt ställd. Jag är så rädd att folk ska tro att jag inte tar emot det eller att jag är otrevlig men jag bara fryser till och jag vet inte hur eller vad jag ska göra. Jag kan inte uttrycka samma känslor tillbaka längre heller, inte på samma sätt. Att ge och ta emot komplimanger har alltid varit så himla lätt för mig men nu är det något utav det svåraste. Men t.ex. - det finns en person som jag tycker är grymt awesome, fin, underbar, rolig och allt det där - ni vet jag tycker om den personen (bara att skriva det tog tag för jag formulerar mig helt stört) men jag kan inte på något sätt framföra det så som jag vill. Jag vill få den här personen att förstå att jag tycker om den här personen - jag vill prata med den här personen - jag vill träffa den här personen - jag menar inte o pressa på förhållande etc. för det behövs inte utan bara den här "kontakten" för personen är ju så jävla awesome - förstår... ni? Men eftersom jag som alltid är rädd för att vara jobbig/efterhängsen/irriterande/skrämma bort så säger jag typ ingenting utan bara låter det gå för jag är så jävla rädd - som en jävla pubertal 11-åring utan något som helst nys om hur man ska bete sig i såna här situationer. Som sagt... känslohandikappad.
Rädslan kommer ju också från all den där förnedringen som omringat mig detta året. Ni som jag pratat med - ni vet - ni andra kan ju bara gissa eller något (ni kommer nog ha fel men ändå.) Om jag ska kunna beskriva det på ett sätt så ni kanske förstår så har jag förnedrat mig själv och allt vad jag står för och den som jag är, min självkänsla, mitt självförtroende, mitt kvinnliga väsen, min ande, min själ och mitt hjärta. Jag har gjort mig själv till den minst betydelsefulla personen i mitt liv och satt mig själv i sista hand hela tiden och bara förstört allting genom att öppna upp mig för mycket och känna för mycket. Ibland tror man att man gör rätt men egentligen gör man bara fel. Jag tänker aldrig någonsin igen förnedra mig själv på det sättet - aldrig någonsin. Men det är svårt när man är den jag är - för jag blir så jäkla intensiv på allt. Jag är sämst på att chilla och ta det lugnt förutom när det kommer till att bara ligga hemma och glo film men alltså på känslostadiet...
Och alltså... om jag är dålig på att svara eller prata med folk som läser det här - om ni känner er träffade - det är inte erat "fel" utan mitt för det är jag som bara inte vet hur jag ska göra. Jag kanske till och med sitter framför eran chattruta i 10-15 minuter och tänker på vad jag ska skriva, skriver och raderar eller bara får panik och läser inte ens för jag kommer inte kunna hitta ett bra svar ändå - och det är alltså inte erat fel utan mitt. Det är jag som är handikappad, för tillfället.

Från tumblr:

 can’t rest, I can’t sleep… my heart is pounding and I’m pissed off.

These last few months have been so fucking… exhausting.

I’ve been humiliated beyond words and my pride has been hurt as fuck.

Just wanted to point out that it’s fucking over now…

I’m so fucking done with this shit.

I will NEVER EVER try to be “everything” for someone again,

I will NEVER EVER accept a fucking “maybe” if a guy wants me or not,

I will NEVER EVER wait like a fucking dog for something that never comes,

I am NOT a second fucking choice,

no you can NOT yell at me for nothing and expect me to shut up and accept it,

no you can NOT ignore me and not be there for me when I’m there for you,

no you can NOT lie to me because I ALWAYS FIND OUT -

and you’re all cunts. Fucking cunts.

And you should be fucking kissing my feet just to fucking stand near me, it’s a fucking HONOUR to touch me and to be my friend because I’m THAT FUCKING GOOD and you should fucking worship me like the fucking GODDESS THAT I AM.

FUCK YOU.

För övrigt så vill jag verkligen sätta i gång med pluggandet igen.

Cheers.

Personligen så skulle jag påstå att jag har ett väldigt socialt liv just nu. 

Jag har inga problem med att vara ensam, så länge jag har något o göra. 

- 5 kg so far, det är på väg åt rätt håll och det känns bra. 

Jag fokuserar just nu mest på mig själv. Jag har i så många år satt mig själv sist i ledet, alltid fokuserat på andra förutom mig själv. Grejen är att när man bryr sig mer om andra människor så vänjer sig människor vid det vilket gör minsta lilla självisk handling automatiskt OTROLIGT självisk och egocentrisk och man är ett jävla svin för att man faktiskt för en jävla gångs skull sätter sig själv först. Det blir nämligen så med mig... så fort någon kommer för nära inpå så släpper jag allt och jag ger allt vad jag har och allt vad jag är för den människan och tycker att "bara du inte lämnar mig" är betalning nog. Det är det inte. Bara för att man kan köra med mig så betyder det inte att man ska göra det. Bara för att jag förlåter dig för allt så¨betyder det inte att jag ska behöva göra det.

Jag har under de senaste månaderna stått inför det svåraste valen någonsin nämligen "såra mig själv - eller såra någon annan?" och i slutändan så har jag valt rätt - såra någon annan. Hur mycket jag än avskyr mig själv för att jag sårar andra människor ibland så är det oundvikligt. Man kan inte alltid passa upp på andra människor - det blir så jävla tröttsamt. Med detta betyder det inte att jag skiter i andra människor - känns viktigt för er idioter att peka ut detta - utan jag bara har mer respekt för mig själv, otroligt mycket mer respekt för mig själv. Jag har insett att jag tamejfan inte är något jävla andrahandsval, jag är inte någon jävla madrass eller skräptunna, jag är inte någon som "halvt duger", jag är ingen man kan falla tillbaka på, jag är ingen som "accepterar allt, är för mesig, går med på allt" och jag är fan ingens jävla husdjur.

Det hela handlar egentligen inte om andra människor heller utan mig själv. Jag nedvärderar mig själv för mycket, och när jag gör det så gör andra det också. Förhoppningsvis blir det samma effekt nu när jag försöker uppskatta mig själv...

Förresten så älskar jag Jenni för hon är en utav de bästa jävla människorna på hela planeten och jag är så tacksam för att hon lyssnar på mitt ältande och mitt gnäll och ger så bra råd som jag tar till mig.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Vill säga att jag INTE pekar ut någon eller några i det här inlägget utan det här handlar om "allmänna människor" och mina tankar, funderingar och åsikter. 

Känner du dig träffad så är det ditt problem som känner att du behandlat mig fel - inte mitt för jag tycker förmodligen inte att du har det.

Drink with responsibility.

Det här med viktnedgång... eller att bli hälsosam i ren allmänhet är en jävla plåga, inte undra på att så många människor blir tjocka... Grejen är dessutom att det inte är svårt egentligen att INTE BLI FET men när man väl BLIVIT FET är det så otroligt svårt att bli "smal" eller "normal" igen. Fast alltså, okej, jag kanske ska ta det hela från början innan jag skriver ett helt skumt inlägg som ingen riktigt förstår förutom jag själv.

(Jag har varit överviktig så länge som jag kan komma ihåg, men problemen började 2008-2009 när jag blev drogfri och började tröstäta/BED etc)
Bestämde mig för inte så längesen att det tamejfan får vara nog nu. Jag lever ganska ohälsosamt och jag mår inte bra utav det, både psykiskt och fysiskt. När jag sedan märkte att fan jag har nästan gått upp alla kilon jag gick ner förr-förra sommaren så kändes det ganska pissigt, inte bara ganska utan så jävla pissigt dessutom - för mitt självförtroende var i toppen under den tiden och förstående if I may say so för jag var snygg då, faktiskt. Så jag bestämde mig efter nyår någon gång att försöka gå ner i vikt igen och det gick sådär... jag var kanske inte riktigt lika peppad som jag trodde och kände inte riktigt motivationen. För att jag ska kunna göra någonting "storslaget" så måste jag få en slags knäpp, ett uppvaknande. Jag började mäta i centimeter istället för kilon efter ett tag och det gick ganska sakta, men åt rätt håll. Från 5 mars till 17 maj hade jag gått ner totalt 16 centimeter runt magen, till exempel. Det gick trots det alldeles för sakta för mig på något sätt och i takt med alla jävla personliga problem gick jag upp igen och blev ännu mer ohälsosam. Jag orkade inte laga mat så jag åt skräpmat hela tiden, eller inte alls, vilket gjorde min kropp till kaos, passande ihop med mitt psyke. Så... För lite mer än en vecka sedan så laddade jag ner appen shape-up som räknar kalorier, hur smidig som helst och jag har sedan dess faktiskt haft ett helt okej hälsosamt liv. Jag slutade också dricka coca cola då.
Jag har druckit ungefär 2 liter coca cola per dag, mer eller mindre, i flera år. Jag skulle vilja säga att det började 2006 ungefär... det var väl då det blev ett dagligt intag. Jag har sen dess mått jävligt dåligt, det går inte att beskriva med ord hur dåligt jag mår och jag VET att det är på grund utav den där JÄVLA coca colan. Jag får inte längre det där dagliga sockerintaget som jag är så van vid och det har gett min kropp en sån total chock så jag vet inte vad jag ska göra. Jag har tillochmed försökt med att dricka 50 cl varje dag eller en burk bara för att trappa ner men det fungerar inte heller.
Jag känner;
- extrem yrsel
- huvudvärk som liknar migrän
- ångest
- skakningar
- överdriven trötthet
- sömnsvårigheter
- koncentrationssvårigheter
- "sega" tankar och svårigheter att formulera mig
- svettningar
Alltså... alla dessa symptom är ju inte BARA på grund av kroppens chock utan även min psykiska ohälsa. Det är som om mina psykiska problem dubblas gånger tusen tillsammans med massa nya problem som nu är mer fysiska. Men... resultat kommer ju och jag vet att det är värt det i slutändan, men det är ändå så otroligt svårt.
- 4 kg redan, och det känns så jävla gött!

Så... seriöst, var rädda om er själva gällande läsken. Den påverkar mer än vad man tror och detta känns nästan värre än när jag försökte bli drogfri från "riktiga" droger och inte bara SOCKER. Abstinensen är fruktansvärd.

Liten hemsk uppdatering...

Det är som i en film. En sorglig låt, någon som flyttar sig från en position till en annan i sängen, som om timmar går förbi och personen gör ingenting annat än o förflytta sig i sitt rum. Jag antar att om man skulle göra en film om mig så är det precis så filmen skulle se ut. Musik – och jag som klipps från en plats i mitt rum till en annan. Ledsna ansiktsuttryck, ibland trycker jag naglarna mot väggen och då kanske kameran zoomar in, fokuserar på mina naglar och sen min blick… Jag vet precis vilken låt som skulle spelas i bakgrunden. Nitesky med John LaMonica och Robot Koch. ”No-one knows what it’s like…” Kanske säger sådana scener mer än tusen ord. Ibland skulle det plinga till i datorn och jag reser mig upp med ett ryck och sen med besviken min sjunker ihop igen med axlarna, tittar åt sidan och kameran zoomar in på mitt ansikte och alla känslor… alla förbannad jävla känslor blottas i mina ögon framför kameran som fångar allt. ”I get lost, all the time…” Det kanske till och med hade funnits en scen där man filmat en klocka och sedan speedat upp tiden så det ser ut som om timmar och minuter går förbi på bara några sekunder, och jag som ligger där i samma position i sängen… ”No-one sees what it’s like… You and me, you and I…”

Jag vill berätta lite om anledningen till varför jag egentligen lever idag, den största anledningen. Hoppet. Det kanske låter jättebra just nu och säga ”jag lever för jag har hopp” men det är egentligen inte så. Jag har inte hoppet, hoppet har mig. Jag har naglat mig fast i hoppets skinn, mina fingrar liknar klor för jag håller i så hårt, river, biter och håller mig fast. Hoppet försöker skaka av sig mig, säger ”hallå, det är ingen idé, ge upp” men jag håller mig fast och hoppet skriker. Ibland förlorar jag hoppet… men jag hittar alltid det igen, det kan inte gömma sig från mig. Jag är som ett virus för hoppet, som ett irriterande sår som aldrig läker, som en fästing omöjlig att dra bort, en jävla sjukdom. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna se mig själv som någon som har ljus i sig… utan alltid vara någon som ljuset har i sig, som en fläck.

Jag menar det när jag säger att jag kommer fan aldrig att ge upp. Det är egentligen ett friskhetstecken; jag tänker aldrig ta livet av mig.  Men spelar det verkligen någon roll? Vad är det för mening om det enda man lever för är för att inte ge upp? Leva för att leva, oavsett hur eller varför, bara leva? Livet tappar plötsligt sin mening då när det EGENTLIGEN inte finns någon mening med att leva förutom att leva. Jag går runt, jag andas och jag rör mig men jag lever inte, inte egentligen. De senaste dagarna har jag känt sådant äckel över mig själv och nästan över andra också, på ett sätt som är helt obegripligt för mig. Mänsklig kontakt äcklar mig och det räcker med att jag bara föreställer mig någon som tar i mig och jag får rysningar för jag vill inte. Jag vill inte smitta av mig, jag är äcklig, det är inte ni som är äckliga utan det är jag. Jag vill inte smitta av mig på er.

Jag har börjat grubbla på varför folk egentligen tycker om mig. Det är egentligen ett friskhetstecken; jag vet att folk tycker om mig. Men varför? Det finns enligt mig ingen ordentlig förklaring på varför folk tycker om mig, de bara gör det, men jag kan inte se eller förstå varför. Ju mer jag grubblar desto mer fel hittar jag, desto mer anledningar hittar jag till varför de INTE BORDE tycka om mig – inte tvärtom. 

Jag kan känna lycka ibland, och en känsla av att vara nöjd med min tillvaro. Ibland kommer de där tankarna upp ”fan vad skönt det känns just nu” eller att jag ler och skrattar bara för jag känner mig bubblig och glad. Det är ju egentligen ett friskhetstecken; jag kan känna lycka. Men jag är inte lycklig. Jag känner mig aldrig lycklig. Bara för jag känner mig glad så ÄR jag inte glad. Jag skulle nog vilja påstå att jag alltid, mer eller mindre, är olycklig. Jag är allmänt olycklig. Det har aldrig låtit så rätt innan, så sant… jag är olycklig.

Men… hoppet försvinner inte, det kan inte försvinna ifrån mig. Och de där känslorna jag känner ibland; lycka, glädje och att vara nöjd – de försvinner inte heller. De kommer kanske mer sällan ibland men de kommer alltid tillbaka. De omkring mig som älskar mig, som tycker om mig, de försvinner inte heller. De som försvinner ersätts med nya och jag har alltid flera stycken där som jag vet vill mig väl, som vill hjälpa mig. De vill trösta mig och de lyckas! Så… jag ger aldrig upp. Aldrig.

Edit: Jag skrev detta för ungefär... 1 vecka sen och läget har förbättrats sen dess på många sätt, om inte förbättrats så förändrats.