Alltså... en del av mig vill bara skriva av mig allting som har hänt/som händer och smutskasta människor som behandlat mig illa, nästan riskera att bli anmäld för så arg och förnedrad känner jag mig... men jag är en bättre människa än så. Det räcker med att jag pratar skit om dom privat... iallafall till min syster. Hon är som min soptunna, på något sätt. Det låter jävligt illa men det är faktiskt en väldigt positiv grej. Hon hatar alla som jag hatar - det är bra. Min puls går upp i varv och mitt hjärta slår snabbare när jag skriver det här - för jag har inte skrivit eller öppnat upp mig offentligt/publikt whatever på väldigt länge för den enkla anledningen att jag inte har velat ta itu med det. Det vill jag fortfarande inte - och jag kommer inte öppna upp mig nu heller men... åh så dålig jag blivit på att formulera mig.
Jag tror att det är det absolut sämsta med det som sker just nu - mitt känslo-handikapp. Så fort någon visar några som helst "fina" känslor mot mig så blir det som en slags kortslutning i hjärnan på mig - jag vet inte hur jag ska bete mig. Det spelar ingen roll om det är min mamma som skriver "puss hjärtat <3" eller någon som säger att jag är fin/söt/vacker - jag blir helt ställd. Jag är så rädd att folk ska tro att jag inte tar emot det eller att jag är otrevlig men jag bara fryser till och jag vet inte hur eller vad jag ska göra. Jag kan inte uttrycka samma känslor tillbaka längre heller, inte på samma sätt. Att ge och ta emot komplimanger har alltid varit så himla lätt för mig men nu är det något utav det svåraste. Men t.ex. - det finns en person som jag tycker är grymt awesome, fin, underbar, rolig och allt det där - ni vet jag tycker om den personen (bara att skriva det tog tag för jag formulerar mig helt stört) men jag kan inte på något sätt framföra det så som jag vill. Jag vill få den här personen att förstå att jag tycker om den här personen - jag vill prata med den här personen - jag vill träffa den här personen - jag menar inte o pressa på förhållande etc. för det behövs inte utan bara den här "kontakten" för personen är ju så jävla awesome - förstår... ni? Men eftersom jag som alltid är rädd för att vara jobbig/efterhängsen/irriterande/skrämma bort så säger jag typ ingenting utan bara låter det gå för jag är så jävla rädd - som en jävla pubertal 11-åring utan något som helst nys om hur man ska bete sig i såna här situationer. Som sagt... känslohandikappad.
Rädslan kommer ju också från all den där förnedringen som omringat mig detta året. Ni som jag pratat med - ni vet - ni andra kan ju bara gissa eller något (ni kommer nog ha fel men ändå.) Om jag ska kunna beskriva det på ett sätt så ni kanske förstår så har jag förnedrat mig själv och allt vad jag står för och den som jag är, min självkänsla, mitt självförtroende, mitt kvinnliga väsen, min ande, min själ och mitt hjärta. Jag har gjort mig själv till den minst betydelsefulla personen i mitt liv och satt mig själv i sista hand hela tiden och bara förstört allting genom att öppna upp mig för mycket och känna för mycket. Ibland tror man att man gör rätt men egentligen gör man bara fel. Jag tänker aldrig någonsin igen förnedra mig själv på det sättet - aldrig någonsin. Men det är svårt när man är den jag är - för jag blir så jäkla intensiv på allt. Jag är sämst på att chilla och ta det lugnt förutom när det kommer till att bara ligga hemma och glo film men alltså på känslostadiet...
Och alltså... om jag är dålig på att svara eller prata med folk som läser det här - om ni känner er träffade - det är inte erat "fel" utan mitt för det är jag som bara inte vet hur jag ska göra. Jag kanske till och med sitter framför eran chattruta i 10-15 minuter och tänker på vad jag ska skriva, skriver och raderar eller bara får panik och läser inte ens för jag kommer inte kunna hitta ett bra svar ändå - och det är alltså inte erat fel utan mitt. Det är jag som är handikappad, för tillfället.
Från tumblr:
can’t rest, I can’t sleep… my heart is pounding and I’m pissed off.
These last few months have been so fucking… exhausting.
I’ve been humiliated beyond words and my pride has been hurt as fuck.
Just wanted to point out that it’s fucking over now…
I’m so fucking done with this shit.
I will NEVER EVER try to be “everything” for someone again,
I will NEVER EVER accept a fucking “maybe” if a guy wants me or not,
I will NEVER EVER wait like a fucking dog for something that never comes,
I am NOT a second fucking choice,
no you can NOT yell at me for nothing and expect me to shut up and accept it,
no you can NOT ignore me and not be there for me when I’m there for you,
no you can NOT lie to me because I ALWAYS FIND OUT -
and you’re all cunts. Fucking cunts.
And you should be fucking kissing my feet just to fucking stand near me, it’s a fucking HONOUR to touch me and to be my friend because I’m THAT FUCKING GOOD and you should fucking worship me like the fucking GODDESS THAT I AM.
FUCK YOU.
För övrigt så vill jag verkligen sätta i gång med pluggandet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar