Säger en hel del.

De flest använda fraserna hemma hos syskonen Bengtsson;
- jag vill dö
- SANSA NEJ!
- när ska vi handla?

Folk-musik.

Jag ser människor som skriver "jag älskar musik" eller att de har "musik" som intresse och liknande, men dessa människor ser jag sällan lyssna på musik eller skriva om musik eller prata om musik, oftast mindre än vanliga människor. Det gör mig alltid så fundersam, döljer dem att de älskar musik eller är det liksom bara att "de älskar musik men lägger inte ner tid på det för det"?
Så när jag skriver att jag älskar musik så menar jag att jag verkligen älskar musik, ungefär som jag älskar Daniel eller Sansa fast på olika sätt.
Jag har tänkt skriva mer om musik i min blogg, eftersom det är en så stor del utav mitt liv och min vardag och tänkte börja med något som jag faktiskt inte har lyssnat på tidigare utan bara lyssnat på det senaste året eller åren. Jag är sämst på genrer och skulle helt enkelt kalla det för: folk. Men alltså... folk-musik låter som något helt annat när någon nämner det så. Men när jag nämner folkmetal så förstår folk direkt vilken sorts musik det är och det är folkmetal minus det som är metal i låtarna (helt enkelt.)

När jag lyssnar på nordic folk eller celtic folk-musik så känner jag mig stark på ett sätt som jag annars inte brukar känna. Det är så sagolikt, bokstavligt talat. Det är bara att lägga sig ner, eller ännu bättre ta en skogspromenad och försvinna in i musiken...

Dessa två låtar "Fehu" och "Heimta thurs" är från det norska bandet Wardruna. Det som är så häftigt med Wardruna, iof finns det ju en hel del häftigt med dom, är att deras musik är baserad på gamla runor. Musiken är alltså bokstavligen uråldrig vilket bara gör den ännu mer magisk och trollbindande. Trots att jag inte förstår vad de sjunger så känner man äktheten i deras sång.

För er som tittar på TV-serien Vikings så känner ni säkerligen igen dessa eftersom Wardruna varit med och gjort soundtracket till säsong 2, men jag vill även minnas att en del Wardruna spelas även i första säsongen.

En utav sångarna i Wardruna är den kände blackmetalmusikern Gaahl, som bland annat är den tidigare sångaren i Gorgoroth.

Jag brukar ligga och lyssna på Wardruna när jag inte kan sova eller när jag är ute och går. De väcker alltid så mycket styrka i mig, kanske mer än något annat folk-band. Man skulle iof kunna kalla detta för dark folk mer än bara "folk."

Bandet Folkstone har hela 9 medlemmar, från Italien. Deras sound är mer celtic än viking, om man jämför med t.ex. Wardruna. Däremot gör Folkstone mestadels folkmetal, men den här låten jag länkade här är utan tvekan en av de bästa låtarna jag vet; "Omnia fert aetas". Låten sjungs på latin, vilket är awesome. Omnia fert aetas betyder "time cancels everything" och ja "tiden stoppar allt." De har gjort andra bra låtar också, så som "In taberna" eller "Anomalus".

Tyska Corvus Corax skapades redan 1989 och är stor inspiration till bland annat Folkstone och andra liknande folk-band. Även dessa har mer en celtisk vibe med säckpipor. Corvus corax är det latinska namnet för korp. Personligen är deras album från 2011 det bästa, låten som jag länkade, "Sverker" och "Havfru".

Självklart finns det svensk folk-musik också, så som bandet Fejd. Just den här låten är en utav mina favoriter men jag gillar även "Offerrök" och "Drängen och kråkan" en hel del. Just Fejd är väl en sån musik som man skulle tänka sig typisk för svensk folk, och man känner verkligen hur SVENSKT det är när man lyssnar på dem, men det kanske är för sångaren låter så... "himla svensk" om man kan säga så.

Och självklart - Nordman. Iof är Nordman mer kopplat till schlager och pop men deras musik är inte mindre folk är andra folk-grupper, bara med en liten extra twist. Säga vad man vill om schlager så är faktiskt Nordman helt fantastiska. Sångaren Håkan Hemlin har en speciell och raspig röst som passar perfekt in till musiken, och deras texter har oftast en djupare mening när man kollar in närmare på det. Hur sorglig är t.ex. egentligen inte deras mest kända låt "Vandraren"? Lyssna även på mina favoriter "Under norrskenet", "Förlist" och "Ensam varg".

Förändring woho!

Idag drog jag ner persiennerna, stängde och låste min dörr och gjorde något som gör att jag fnissar av skam bara jag tänker på det. Det kändes så spännande för det var något jag inte gjort sedan mina yngre dagar. Jag styrketränade, hemma med hantlar. Jag kände Sansas dömande blickar mot mig när jag gjorde hantelcurls, sidolyft och hantelrodds... och jag tänkte på att om någon som t.ex. Lina eller mamma hade sett mig hade de nog garvat ihjäl sig för det måste verkligen varit en rolig syn, ungefär som när jag försökte göra squats och Emma nästan låg på golvet av skratt. FYI jag KAN INTE göra squats, mina fötter kan inte stå på sulorna liksom om jag knäar... aeh går inte beskriva, men jag kan inte iaf. Anyway så ska det här bli någon slags rutin då. Har till och med skrivit upp ett fint schema. Det ska bli intressant hur många dagar eller veckor jag kan hålla det här... förra sommaren var jag ju redigt duktig, kanske kan bli det igen?

Träningsschema

Måndag – Styrketräning med hantlar - promenad

Tisdag – Pilates - promenad

Onsdag – Styrketräning med hantlar - promenad

Torsdag - Styrketräning med hantlar - crosstrainern

Fredag - Pilates - promenad

Lördag - Vila

Söndag – Vila

Distans suger.

Jag kan inte sova utan Daniel.
Jag känner ingen motivation utan Daniel.
Jag känner mig faktiskt rätt värdelös utan Daniel. 
Jag lägger ut hur mycket bilder jag vill på oss, upprepar bilderna också hur mycket jag vill.
Jag skriver hur mycket gulligt skit som helst om oss på sociala medier.
Jag älskar Daniel.
Jag tillhör Daniel.
Jag kan inte sluta tänka på Daniel.
Jag... vill... inte... bo... i en annan stad.... längre...

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Den långa vägen mot att bli blond... DEL 1

Från svart till blond - del 1
Jag blekte mitt hår 4 gånger första sessionen. Två stycken H&M's egna blekningar och två stycken MOOD ultrablond nr 105. Trots hela 4 blekningar blev mitt hår "bara" rött. Det fanns fortfarande svartbrunt kvar på vissa ställen också. Mitt hår brukar dra åt sig blekningar som bara den men det blev inte så den här gången.

Session 1;
Startfärg: Svart (2 veckor sen senaste färgningen)
Antal blekningar: 4
Slutfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar
Slitage: 7/10 - lite torrare men annars ingen större skillnad
Håravfall: Inget 










Några dagar senare tvättade jag håret utan balsam och blekte det två gånger igen. Den här gången använde jag 1 MOOD ultrablond nr 105 och en Schwarzkopf Blonde L++. Jag skulle egentligen inte rekommendera att bleka bara med några dagars mellanrum eftersom det sliter så otroligt mycket och håret behöver återhämta sig.
 

Session 2;
Startfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar (4 dagar sen senaste blekning)
Antal blekningar:2
Slutfärg: Orange med lite rött i topparna
Slitage: 8/10 - håret är nu torrare och mer slitet än tidigare
Håravfall:Lite, håret bröts av ytterst lite


 





Nu är det dags för håret att få återhämta sig ordentligt till nästa session. Hur? För det första sov jag med Barnängens balsam Pärlglans i topparna. Före det hade jag i Ricinolja i topparna i 10 minuter. Idag (dagen efter) sprayade jag även i Redken Extreme Cat som är en proteinspray för håret och verkligen HUR bra som helst. Man sprayar i lite, väntar 5 minuter sen sköljer ur. Innan jag fönade håret hade jag även i Tre Semmé's heat protection spray. Det är SÅ viktigt att skydda håret mot värme och det sliter mer än vad man kan tro med plattång, locktång och hårfön. 

Stay tuned for part 2 ;> 

Halmstad.

Jag är så trött på Halmstad. Jag är trött på centrum. Jag är trött på alla fulla människor som skriker på gatan, som kommer fram och pratar med mig när jag gungar, som vinglar bakom mig när jag är ute och går. Jag är så trött på mina grannar som festar, som pratar högljutt, och grillar på sin altan så det stinker tändvätska i mitt rum. Jag är så trött på att inte känna mig hel, att inte känna mig trygg. Jag måste dock påpeka att jag älskar Halmstad också, på ett sätt. Jag älskar alla parker, alla butiker. Jag älskar Nissan, Galgberget och Östra stranden. Jag älskar att min familj och mina vänner finns här. Men det räcker inte... vilket känns så hemskt att skriva, men det är sant. Jag har aldrig riktigt känt att jag vill bort från Halmstad i sig, utan bara området i Halmstad jag befunnit mig på, men nu känner jag verkligen hur Halmstad tröttar ut mig... men det kanske är tomheten staden har... för Daniel bor inte här. Jag har gått runt i hela mitt liv och känt mig halv, för jag inte har haft honom innan, och nu när jag har honom vill jag bara vara nära hela tiden. Jag har aldrig känt att jag vill vara med någon hela tiden, aldrig någonsin... Måste bli en förändring. I augusti får jag skjuts upp till Daniel, och då följer Sansa med mig. Hon ska stanna där (och förbereda för den nya katten Saphira), så jag kan spendera så mycket tid som möjligt hos dem, min familj, mina älsklingar. Det ska nog gå bra...