Förändring woho!

Idag drog jag ner persiennerna, stängde och låste min dörr och gjorde något som gör att jag fnissar av skam bara jag tänker på det. Det kändes så spännande för det var något jag inte gjort sedan mina yngre dagar. Jag styrketränade, hemma med hantlar. Jag kände Sansas dömande blickar mot mig när jag gjorde hantelcurls, sidolyft och hantelrodds... och jag tänkte på att om någon som t.ex. Lina eller mamma hade sett mig hade de nog garvat ihjäl sig för det måste verkligen varit en rolig syn, ungefär som när jag försökte göra squats och Emma nästan låg på golvet av skratt. FYI jag KAN INTE göra squats, mina fötter kan inte stå på sulorna liksom om jag knäar... aeh går inte beskriva, men jag kan inte iaf. Anyway så ska det här bli någon slags rutin då. Har till och med skrivit upp ett fint schema. Det ska bli intressant hur många dagar eller veckor jag kan hålla det här... förra sommaren var jag ju redigt duktig, kanske kan bli det igen?

Träningsschema

Måndag – Styrketräning med hantlar - promenad

Tisdag – Pilates - promenad

Onsdag – Styrketräning med hantlar - promenad

Torsdag - Styrketräning med hantlar - crosstrainern

Fredag - Pilates - promenad

Lördag - Vila

Söndag – Vila

Distans suger.

Jag kan inte sova utan Daniel.
Jag känner ingen motivation utan Daniel.
Jag känner mig faktiskt rätt värdelös utan Daniel. 
Jag lägger ut hur mycket bilder jag vill på oss, upprepar bilderna också hur mycket jag vill.
Jag skriver hur mycket gulligt skit som helst om oss på sociala medier.
Jag älskar Daniel.
Jag tillhör Daniel.
Jag kan inte sluta tänka på Daniel.
Jag... vill... inte... bo... i en annan stad.... längre...

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Den långa vägen mot att bli blond... DEL 1

Från svart till blond - del 1
Jag blekte mitt hår 4 gånger första sessionen. Två stycken H&M's egna blekningar och två stycken MOOD ultrablond nr 105. Trots hela 4 blekningar blev mitt hår "bara" rött. Det fanns fortfarande svartbrunt kvar på vissa ställen också. Mitt hår brukar dra åt sig blekningar som bara den men det blev inte så den här gången.

Session 1;
Startfärg: Svart (2 veckor sen senaste färgningen)
Antal blekningar: 4
Slutfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar
Slitage: 7/10 - lite torrare men annars ingen större skillnad
Håravfall: Inget 










Några dagar senare tvättade jag håret utan balsam och blekte det två gånger igen. Den här gången använde jag 1 MOOD ultrablond nr 105 och en Schwarzkopf Blonde L++. Jag skulle egentligen inte rekommendera att bleka bara med några dagars mellanrum eftersom det sliter så otroligt mycket och håret behöver återhämta sig.
 

Session 2;
Startfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar (4 dagar sen senaste blekning)
Antal blekningar:2
Slutfärg: Orange med lite rött i topparna
Slitage: 8/10 - håret är nu torrare och mer slitet än tidigare
Håravfall:Lite, håret bröts av ytterst lite


 





Nu är det dags för håret att få återhämta sig ordentligt till nästa session. Hur? För det första sov jag med Barnängens balsam Pärlglans i topparna. Före det hade jag i Ricinolja i topparna i 10 minuter. Idag (dagen efter) sprayade jag även i Redken Extreme Cat som är en proteinspray för håret och verkligen HUR bra som helst. Man sprayar i lite, väntar 5 minuter sen sköljer ur. Innan jag fönade håret hade jag även i Tre Semmé's heat protection spray. Det är SÅ viktigt att skydda håret mot värme och det sliter mer än vad man kan tro med plattång, locktång och hårfön. 

Stay tuned for part 2 ;> 

Halmstad.

Jag är så trött på Halmstad. Jag är trött på centrum. Jag är trött på alla fulla människor som skriker på gatan, som kommer fram och pratar med mig när jag gungar, som vinglar bakom mig när jag är ute och går. Jag är så trött på mina grannar som festar, som pratar högljutt, och grillar på sin altan så det stinker tändvätska i mitt rum. Jag är så trött på att inte känna mig hel, att inte känna mig trygg. Jag måste dock påpeka att jag älskar Halmstad också, på ett sätt. Jag älskar alla parker, alla butiker. Jag älskar Nissan, Galgberget och Östra stranden. Jag älskar att min familj och mina vänner finns här. Men det räcker inte... vilket känns så hemskt att skriva, men det är sant. Jag har aldrig riktigt känt att jag vill bort från Halmstad i sig, utan bara området i Halmstad jag befunnit mig på, men nu känner jag verkligen hur Halmstad tröttar ut mig... men det kanske är tomheten staden har... för Daniel bor inte här. Jag har gått runt i hela mitt liv och känt mig halv, för jag inte har haft honom innan, och nu när jag har honom vill jag bara vara nära hela tiden. Jag har aldrig känt att jag vill vara med någon hela tiden, aldrig någonsin... Måste bli en förändring. I augusti får jag skjuts upp till Daniel, och då följer Sansa med mig. Hon ska stanna där (och förbereda för den nya katten Saphira), så jag kan spendera så mycket tid som möjligt hos dem, min familj, mina älsklingar. Det ska nog gå bra...

Nu orkar jag inte mer, haha.

Alltså... Jag har försökt i flera veckor att undvika ett inlägg om politik eftersom jag inte är särskilt insatt och dessutom är livrädd för konflikter eller att folk ska hata mig eller ännu värre försöka "sätta mig på plats", ändra på mig eller tycka att jag är... dum i huvudet. Det kryllar av politik överallt just nu och det går ju inte undvika... Så jag orkar inte hålla det inom mig längre. Jag gör den här punktlistan och sen skriver jag inte mer om det för mitt huvud orkar inte, tyvärr.

• Jag tänker inte säga vilket politiskt parti jag röstar på (om jag nu röstar överhuvudtaget) eller vilket jag har röstat på tidigare...
• ... Men NEJ jag är inte Sverigedemokrat, väldigt långt ifrån faktiskt. Och nej jag röstar inte på Svenskarnas parti heller. (detta vet jag har debatterats om mig lol, därför jag skriver det) 
• Jag är feminist, inte extremfeminist. Om du verkligen vet vad en feminist är och vad feminism innebär så har du ingen anledning som man att vara rädd för mig eller känna dig kränkt utav min politiska ställning till feminismen. Om du inte känner dig träffad har du inget att frukta, om man säger så. Med detta menas alltså; jag hatar inte män; jag älskar män. Jag älskar de män som beter sig som människor och behandlar kvinnor som jämlika människor. Jag hatar män, och kvinnor, som behandlar andra könet utan respekt.(detta behöver dock inte betyda att jag kommer rösta på FI)
• Bara för att man är Sverigedemokrat så är man inte rasist och jag säger inte att SD inte är ett rasistiskt parti för det vet man väl inte helt säkert (?), det beror på hur man ser på deras politik osv, men det finns de som röstar på SD för andra anledningar t.ex. att de inte har någon aning om att SD är främlingsfientligt. Alltså tycker jag att det är grymt fel att mobba och frysa ut sådana som röstar på SD eller säger sig stötta SD eftersom de kanske inte är utbildade nog. Om du känner någon i din närhet som röstar på SD och du är grymt emot SD ska du väl försöka leda din vän till "the right path" istället för att idiotförklara denne? Det är inte så lätt att veta vilket parti man ska rösta på, vilket som ljuger eller inte och så vidare, speciellt inte om man är 18-20 år och inte har fått rösta tidigare. SD är dessutom ett nytt parti och fanns t.ex. inte med när jag lärde mig om politik i skolan så jag har ingen som helst utbildning om SD mer än det jag läst och sett på internet (som skrivits utav andra människor som jag inte vet har utbildning eller kunskap om ämnet dessutom) och från vad som står på deras hemsida och i media. Alltså inte en jättebra utbildning eller kunskap. 
• Jag tycker att alla som är våldsamma gällande politik är idioter. Våld är aldrig rätt och oavsett om du är vänster eller höger - du skall icke slå en annan människa bara för att denne har en annan politisk åsikt. 
• Nazism är aldrig rätt men ibland händer det att oskyldiga människor stryker med. Dessa människor skall inte behöva "offras for the greater good." 
• Jag tycker att vi måste SLUTA HATA VARANDRA för vi inte tycker likadant.Varför inte lära utav varandra och utbilda varandra eller så enkelt som bara acceptera varandra? Jag uppmuntrar olikheter inom politiken och jag uppmuntrar demonstrationer och motdemonstrationer, motargument, diskussioner etc men då ska man kunna diskutera, respektera och acceptera varandra.
• I princip allt jag skriver på min facebook om politik är på skoj och borde tas med en nypa salt. Jag är jätterolig och skämtsam, deal with it. 
• Ja jag tycker att Jimmie Åkesson är en rolig filur och har varit duktig i de debatter jag sett med honom, precis som jag tycker att Reinfeldt är hur jävla söt som helst. Det betyder inte att jag tycker om deras åsikter eller deras politik. 
• Förresten så hatar jag rasism och nazism. Det finns ingen som helst logik  i att man skulle vara lägre ställd på grund utav hudfärg eller "ras" och jag kan inte förstå det. Jag försöker ta avstånd från all sorts rasism och nazism, så gott som det går. Däremot kan jag förstå (men inte alltid hålla med) att man kan se ner på människor från olika länder på grund utav deras kultur. Jag själv håller inte med t.ex. att man ska gifta bort 9-åriga flickor för det tillhör deras kultur och kan därför omedvetet bli lite misstänksam mot sådana som kommer ifrån den kulturen I BÖRJAN men man märker ju ganska snabbt vem som är vettig och inte. Det är alltså en fördom jag har som jag är medveten om och försöker alltid att tänka "okej det här är bara din fördom... du kan ha fel" när jag träffar en ny person. Detta gäller ju även andra jag har fördomar mot som t.ex. "fjortisar." ALLA har fördomar, vi MÅSTE ha fördomar för hjärnan klarar inte av all information. Det går inte att vara fördomsfri, speciellt inte på första anblicken av en person. Det är inget fel med det. Det är skillnad på att vara fördomsfull och på att vara rasist.
• Jag tycker att Hitler är intressant och allt med andras världskriget är intressant. Jag tycker också om Hitler-skämt, väldigt mycket. I don't mean to offend anyone, it's just a joke. Jag har väldigt rå humor och kan skoja i princip om vad som helst egentligen. Så länge det uppenbart är ett skämt så är det okej, ungefär.

Jag tror att det var allt... Haha! Nu vill jag inte skriva mer om det :( 

Han.

Jag springer. Jag springer någonstans men jag vet inte var. Jag har sprungit i hela mitt liv, försökt fly från det jag inte klarat av att möta. Det har flåsat mig i nacken, rivit mig i ryggen och försökt sätta upp hinder men jag har fortsatt att springa. Livet är väl lite som ett slags maratonlopp...
Nu när jag springer ser jag mig inte om som jag gjorde innan. Nu vet jag att vad jag än springer ifrån snart kommer ifatt, men jag är beredd nu. Jag har saktat ner.
Jag har alltid sprungit ensam, ensam på det där förtvivlade sättet, på det där sättet som nästan varit outhärdligt. Efter ett tag gjorde jag ensamheten till min vän, till min rustning. Ensamheten blev min trygghet. Misslyckade förhållanden, känslor som inte passat in och knivar i ryggen... Jag blev så van.
Jag vill inte vara ensam mer, av den enda anledningen att jag har hittat någon jag vill vara med. Att vara med någon bara för att man vill vara med någon är inte hälsosamt, det är svagt. I sådana tillfällen är ensam stark. Jag är stark i hans sällskap, i hans blotta närvaro, i hans existens. Med honom kom så mycket annat. Visst är det underligt hur en person kan ta med sig så mycket, göra så mycket och väcka till liv så många känslor? Han får mig att vilja nå ut och framförallt; han får mig att vilja springa åt ett annat håll. Det finns fler vägar än en. Vi skapar en egen väg och jag har aldrig känt mig mer säker på att det är det här jag vill, att det här är rätt väg. Om han försvinner, om han lämnar mig, om han sviker... Så hade jag bara fel. Jag bryr mig inte om att jag kanske har fel. Det är en risk man måste ta. Och det finns en annan risk, eller snarare chans; jag kan ha rätt. En chans jag skulle kunna dö för. Han får mig att lita på människor, för jag litar på honom. Han får mig att våga älska andra människor, för att jag älskar honom. Han får mig att öppna upp mig för andra människor, för jag öppnade upp mig för honom och det ledde till kärlek och det ledde till lycka. Det KAN bli bra också.
Jag tänker på de jag har förlorat och känner att jag inte behöver dem. De som är menade att stanna stannar. Jag har lärt mig det nu.
Han har gjort mig till en bättre människa. Hans kärlek väckte mig... Och idag lever jag, springandes men inte längre flyende.