Jag springer. Jag springer någonstans men jag vet inte var. Jag har sprungit i hela mitt liv, försökt fly från det jag inte klarat av att möta. Det har flåsat mig i nacken, rivit mig i ryggen och försökt sätta upp hinder men jag har fortsatt att springa. Livet är väl lite som ett slags maratonlopp...
Nu när jag springer ser jag mig inte om som jag gjorde innan. Nu vet jag att vad jag än springer ifrån snart kommer ifatt, men jag är beredd nu. Jag har saktat ner.
Jag har alltid sprungit ensam, ensam på det där förtvivlade sättet, på det där sättet som nästan varit outhärdligt. Efter ett tag gjorde jag ensamheten till min vän, till min rustning. Ensamheten blev min trygghet. Misslyckade förhållanden, känslor som inte passat in och knivar i ryggen... Jag blev så van.
Jag vill inte vara ensam mer, av den enda anledningen att jag har hittat någon jag vill vara med. Att vara med någon bara för att man vill vara med någon är inte hälsosamt, det är svagt. I sådana tillfällen är ensam stark. Jag är stark i hans sällskap, i hans blotta närvaro, i hans existens. Med honom kom så mycket annat. Visst är det underligt hur en person kan ta med sig så mycket, göra så mycket och väcka till liv så många känslor? Han får mig att vilja nå ut och framförallt; han får mig att vilja springa åt ett annat håll. Det finns fler vägar än en. Vi skapar en egen väg och jag har aldrig känt mig mer säker på att det är det här jag vill, att det här är rätt väg. Om han försvinner, om han lämnar mig, om han sviker... Så hade jag bara fel. Jag bryr mig inte om att jag kanske har fel. Det är en risk man måste ta. Och det finns en annan risk, eller snarare chans; jag kan ha rätt. En chans jag skulle kunna dö för. Han får mig att lita på människor, för jag litar på honom. Han får mig att våga älska andra människor, för att jag älskar honom. Han får mig att öppna upp mig för andra människor, för jag öppnade upp mig för honom och det ledde till kärlek och det ledde till lycka. Det KAN bli bra också.
Jag tänker på de jag har förlorat och känner att jag inte behöver dem. De som är menade att stanna stannar. Jag har lärt mig det nu.
Han har gjort mig till en bättre människa. Hans kärlek väckte mig... Och idag lever jag, springandes men inte längre flyende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar