Jag springer. Jag springer någonstans men jag vet inte var. Jag har sprungit i hela mitt liv, försökt fly från det jag inte klarat av att möta. Det har flåsat mig i nacken, rivit mig i ryggen och försökt sätta upp hinder men jag har fortsatt att springa. Livet är väl lite som ett slags maratonlopp...
Nu när jag springer ser jag mig inte om som jag gjorde innan. Nu vet jag att vad jag än springer ifrån snart kommer ifatt, men jag är beredd nu. Jag har saktat ner.
Jag har alltid sprungit ensam, ensam på det där förtvivlade sättet, på det där sättet som nästan varit outhärdligt. Efter ett tag gjorde jag ensamheten till min vän, till min rustning. Ensamheten blev min trygghet. Misslyckade förhållanden, känslor som inte passat in och knivar i ryggen... Jag blev så van.
Jag vill inte vara ensam mer, av den enda anledningen att jag har hittat någon jag vill vara med. Att vara med någon bara för att man vill vara med någon är inte hälsosamt, det är svagt. I sådana tillfällen är ensam stark. Jag är stark i hans sällskap, i hans blotta närvaro, i hans existens. Med honom kom så mycket annat. Visst är det underligt hur en person kan ta med sig så mycket, göra så mycket och väcka till liv så många känslor? Han får mig att vilja nå ut och framförallt; han får mig att vilja springa åt ett annat håll. Det finns fler vägar än en. Vi skapar en egen väg och jag har aldrig känt mig mer säker på att det är det här jag vill, att det här är rätt väg. Om han försvinner, om han lämnar mig, om han sviker... Så hade jag bara fel. Jag bryr mig inte om att jag kanske har fel. Det är en risk man måste ta. Och det finns en annan risk, eller snarare chans; jag kan ha rätt. En chans jag skulle kunna dö för. Han får mig att lita på människor, för jag litar på honom. Han får mig att våga älska andra människor, för att jag älskar honom. Han får mig att öppna upp mig för andra människor, för jag öppnade upp mig för honom och det ledde till kärlek och det ledde till lycka. Det KAN bli bra också.
Jag tänker på de jag har förlorat och känner att jag inte behöver dem. De som är menade att stanna stannar. Jag har lärt mig det nu.
Han har gjort mig till en bättre människa. Hans kärlek väckte mig... Och idag lever jag, springandes men inte längre flyende.
23 apr. 2014
22 apr. 2014
Trolljägarna.
Har följt det här programmet #Trolljägarna med Robert Aschberg nu sen det sändes och herre gud...
Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför folk är så elaka mot varandra utan anledning och NEJ det finns INGEN anledning för att vara elak, varken på nätet eller i verkligheten.
Folk kommer upp med dessa ursäkter och anledningar till varför de skrivit som de skrivit och jag kan förstå att folk blir provocerade och kan skriva saker i impulsivt raseri men vissa går inte att förklara. Varför skriver man till exempel till någon att denne ska ta livet utav sig? Varför skriver man att någon är ful/tjock/äcklig/hora? Jag förstår det inte. Jag har också skrivit och sagt saker som jag ångrat i min ungdom men då var jag 15 år eller yngre och i Trolljägarna är majoriteten vuxna människor som de konfronterar.
Hade velat skriva mer om det här ämnet men är alldeles för upprörd. Här är några saker jag fått till mig under årens gång:
Read it and weep, I know I did.
Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför folk är så elaka mot varandra utan anledning och NEJ det finns INGEN anledning för att vara elak, varken på nätet eller i verkligheten.
Folk kommer upp med dessa ursäkter och anledningar till varför de skrivit som de skrivit och jag kan förstå att folk blir provocerade och kan skriva saker i impulsivt raseri men vissa går inte att förklara. Varför skriver man till exempel till någon att denne ska ta livet utav sig? Varför skriver man att någon är ful/tjock/äcklig/hora? Jag förstår det inte. Jag har också skrivit och sagt saker som jag ångrat i min ungdom men då var jag 15 år eller yngre och i Trolljägarna är majoriteten vuxna människor som de konfronterar.
Hade velat skriva mer om det här ämnet men är alldeles för upprörd. Här är några saker jag fått till mig under årens gång:
Read it and weep, I know I did.
20 apr. 2014
Alkoholfri i 110 dagar.
Jag har absolut ingenting emot människor som dricker alkohol eller som festar men jag personligen vill bara dricka kanske 2-3 gånger per år för jag finner ingen sorts glädje eller underhållning i alkohol (förutom de där 2-3 gångerna per år.) Själva grejen handlar inte om att jag försöker hålla mig undan från alkohol för att jag har haft problem med det eller för att jag försöker bevisa något eller vara märkvärdig eller något nyårslöfte osv utan för att jag helt enkelt bara dricker när JAG vill och när JAG känner för det. Jag vill inte dricka. Jag känner inte för att dricka.
Ni har säkert sett den där reklamen när de pushar på en kille att äta en extra kaka fast han inte vill för alla andra tog ju en extra kaka. Jag hittar inte ett klipp på den nu men ja ni har säkert sett den ändå. I slutet står det något i stil med "om vi ändå tjatade om allt på samma sätt som vi tjatar om alkohol" och det är verkligen sant. Många pushar verkligen andra att dricka. Jag brukade dricka oftare på grund utav grupptryck och för att jag ville "ha kul som alla andra" men jag ser inte att alkohol är lika med ha kul. Jag önskar att fler kunde göra samma val som jag och bara dricka när de själva vill eller känner för det.
Det är viktigt att komma ihåg att man kan ha roligt utan alkohol. Folk tycker att jag är tråkig som inte vill dricka eller festa och jag tycker att folk är tråkiga för att de inte vill ha ett svettigt och flottigt LOTR/Harry Potter/Game of thrones-maraton med diskussion efteråt tillsammans med mig. Alla är olika, helt enkelt.
This whole body-type thing...
Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.
Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.
P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.
Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.
P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.
18 apr. 2014
Kärleeek.
"Jag är nöjd med mitt liv, jag trivs i din närvaro"
Jag var din redan när du skrev till mig för första gången, på ett sätt. Jag ville bli din, i framtiden. Jag skulle försöka bli din. Det handlade inte bara om att du skulle tillhöra mig utan jag ville tillhöra dig också. Det är så annorlunda från tidigare. Oftast är det så att man vill kalla någon för sin egen men gärna själv vill försöka vara så fri som möjligt, för lägger man sig i någon annans armar sådär kan det bli fel. Det känns inte alls fel med dig, inte på något sätt. Jag VÅGAR säga att jag tillhör dig utan att jag ska känna mig kvävd eller rädd och när jag säger att jag tillhör dig så menar jag verkligen hela mig, hela.. alltet... om man säger så.
Vi har redan gått igenom väldigt mycket tillsammans men varje minut med dig är som bland molnen för din närvaro, din kärlek och ditt väsen är det bästa jag vet. Du gör mig hel och lycklig på ett sätt som ingen annan någonsin lyckats med. Även om det inte håller för alltid som vi så gärna vill så spelar det ingen roll, du ger mig allt i nuet och jag tvivlar inte en sekund på att du kommer fortsätta ge mig allt... och framförallt så vet jag ju hur jag känner. Jag kommer fortsätta ge dig all min kärlek och hela mitt liv så länge jag bara kan, för du är värd det, och jag är värd det. Du är mitt allt, du och Sansa, och jag kan äntligen pusta ut och känna att "den delen" av mitt liv är färdig. Jag har i princip allt jag vill ha nu och resten kommer av sig själv med tiden.
Igår åkte du hem efter en hel vecka här hos mig och nästa gång kan du förhoppningsvis stanna längre. Jag ser fram emot livet som jag ska spendera med dig för jag har aldrig känt mig så tillfreds i någon människas närvaro innan. Jag kan andas och jag kan våga existera och framförallt våga vara mig själv utan att bli dömd eller hånad... och du tar emot allt som är mig med öppna armar... och du älskar varje liten del utav mig, även de delarna jag själv föraktar...
"Jag har aldrig känt såhär för någon innan, du är det jag letat efter i mitt liv"
Daniel, min älskade Daniel. Du är perfekt. <3
Jag var din redan när du skrev till mig för första gången, på ett sätt. Jag ville bli din, i framtiden. Jag skulle försöka bli din. Det handlade inte bara om att du skulle tillhöra mig utan jag ville tillhöra dig också. Det är så annorlunda från tidigare. Oftast är det så att man vill kalla någon för sin egen men gärna själv vill försöka vara så fri som möjligt, för lägger man sig i någon annans armar sådär kan det bli fel. Det känns inte alls fel med dig, inte på något sätt. Jag VÅGAR säga att jag tillhör dig utan att jag ska känna mig kvävd eller rädd och när jag säger att jag tillhör dig så menar jag verkligen hela mig, hela.. alltet... om man säger så.
Vi har redan gått igenom väldigt mycket tillsammans men varje minut med dig är som bland molnen för din närvaro, din kärlek och ditt väsen är det bästa jag vet. Du gör mig hel och lycklig på ett sätt som ingen annan någonsin lyckats med. Även om det inte håller för alltid som vi så gärna vill så spelar det ingen roll, du ger mig allt i nuet och jag tvivlar inte en sekund på att du kommer fortsätta ge mig allt... och framförallt så vet jag ju hur jag känner. Jag kommer fortsätta ge dig all min kärlek och hela mitt liv så länge jag bara kan, för du är värd det, och jag är värd det. Du är mitt allt, du och Sansa, och jag kan äntligen pusta ut och känna att "den delen" av mitt liv är färdig. Jag har i princip allt jag vill ha nu och resten kommer av sig själv med tiden.
Igår åkte du hem efter en hel vecka här hos mig och nästa gång kan du förhoppningsvis stanna längre. Jag ser fram emot livet som jag ska spendera med dig för jag har aldrig känt mig så tillfreds i någon människas närvaro innan. Jag kan andas och jag kan våga existera och framförallt våga vara mig själv utan att bli dömd eller hånad... och du tar emot allt som är mig med öppna armar... och du älskar varje liten del utav mig, även de delarna jag själv föraktar...
"Jag har aldrig känt såhär för någon innan, du är det jag letat efter i mitt liv"
Daniel, min älskade Daniel. Du är perfekt. <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)