31.

"Det är lugnt, vi hjälper dig." Men förstår ni inte? Jag vill inte ha mer hjälp nu. Det handlar inte om att jag inte vill få mina problem lösta för det vill jag men jag vill kunna lösa dem själv. Jag är så trött på att vara en liten bebis som inte klarar av någonting.
Jag försöker hela tiden att agera vuxen och normal men det går inte. Det sitter inuti mig. Det är någonting som är fel med mig och jag känner det i hela kroppen, i varje mm utav min hjärna - fel.
"Bara gör det." Jag hör det hela tiden. "Så fort det är gjort kommer det kännas bättre, bara gör det." Men det är inte "bara och göra det" för mig. Jag känner mig psykiskt handikappad för jag KAN inte göra sådana saker som andra människor kan och det går inte att beskriva för någon som inte varit där själv. Man kan inte be en lam att gå, att bara ta ett steg på marken och balansera sin vikt på foten, det går inte. Precis så är det med mig. Man kan inte be en lam att gå.
Jag vill inte vara sån här mer. Jag vill inte. Jag vill klara mig själv och jag vill komma någonstans med mitt liv och jag vill inte må dåligt mer. Jag vill inte ha ångest på kvällarna mer. Jag är rädd för att gå och lägga mig varje kväll för jag vet att ångesten kommer så fort jag sluter ögonen och försöker sova oavsett om jag lyssnar på ljudbok eller inte, oavsett om jag är så trött så jag inte kan göra något annat än o bara ligga... för det spelar ingen roll... ångesten är så stark.

Jag hatar mig själv för jag är som jag är. Jag hatar det så mycket och med ett sådant brinnande hat så jag inte kan beskriva det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill vara lite bättre, massor med bättre.

Och jag skiter i vad som händer nu. Jag förtränger det. Känsloexplosionen som kommer sen får helt enkelt komma. Jag måste trycka undan allt just nu. Annars kommer jag att förstöra allting. Som vanligt.

Daniel.

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår



Det har bara gått några dagar och jag saknar dig redan så mycket så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Du får mig att känna mig så trygg, så hemma... Det är så mycket jag inte förstår; hur du kan vilja kalla dig min, hur du kan ens se åt mitt håll, hur du kan få mig att må så bra eller att det ens är möjligt att vara så vacker som du...
Kan knappt vänta tills vi ses igen, shekh ma shieraki anni. 

Tio i sju.

I get so weak in your presence. Not weak as in hurting, painful, hopeless and feeling like giving up but weak as in my knees starts to shake so it’s a struggle to keep them up and I lose the words to say because I want to make sure I say the all the right ones.

I love how you smell. It’s not a smell, it’s a scent. A scent similar to a beautiful melody and I know that sounds really cheesy… but I’ve finally realized how much truth can be told in a cheesy line like that. People who say that the love you can find in Disney-movies and romantic comedies aren’t real just haven’t really experiences true love yet. True love… is that even a thing? To me it is, thanks to you.

It just said boom or click or snap because it happened so fast – but that doesn’t mean it’s not real because I can feel it in my bones, my very core. Every atom in my body is screaming for you and every inch of you is perfection,  I can’t even describe all of this with words…

I feel like I’m in a dream and I’ve pinched myself more than once to make sure I’m not sleeping. This is just too good to be true and I know that sometimes good things happen but I’m not used to it… If this really is a dream, I will kill the one who tries to wake me.  

22.

"Dunkelheit" viskar han, samtidigt som hans långa klor river mig över halsen. Han drar ner klorna över bröstet och där stannar han, börjar istället och hugga med de vassa taggarna rakt in i mitt hjärta. Han, med sina långa klor, sina svarta ögon och raspiga röst är den perfekta avbilden av allt som jag någonsin älskat och förlorat, allt som jag någonsin varit rädd för, allt som jag kunde ha fått men aldrig förtjänade och han är den värsta påminnelsen om hur livet vridit sönder mig. "Du kan gömma dig hur mycket du vill, försök om du kan, men jag hittar dig alltid" viskar han. Han ligger bakom mig i sängen och ibland ligger han där utan att röra mig, men jag vet att han är där. Hans närvaro och hans existens sänder ut signaler och det stackars rädda lilla djuret inom mig vaknar till liv. Alla människor förvandlas någon gång till små rädda kaniner - bara det att jag har räven i hasorna. Han är räven, han är Satan, han är mörkret, han är rädslan, han är ångesten, han är kylan och han är alla minnen jag har försökt att förtränga.
Jag vänder mig om i sängen, stirrar in i avgrunden som är hans ögon och viskar tillbaka "kom då" sedan sätter jag upp mitt försvar, det lilla och trasiga försvar som jag har. Jag kämpar och han kämpar, vi kämpar mot varandra och jag har accepterat att kampen aldrig kommer att ta slut för han kommer aldrig att försvinna oavsett hur mycket jag försöker gömma mig. Han har rätt, jag kan försöka och gömma mig och han kommer att hitta mig - men det betyder inte att han har vunnit. Krigsärr, jo, visst är det ärr efter krig, både på insidan och på utsidan.

Vissa människor kommer aldrig att få fred med sig själva. Jag är en utav dem, och det gör inget. Så länge jag aldrig ger upp så gör det inget. Min rustning blir hårdare för varje dag, mer och mer härdad... starkare... och tjockare. Alltid en krigare. Alltid en soldat.

D.

Låt oss skapa en egen värld, en värld där bara du och jag existerar, en värld där mörker blott är ett minne, undangömt någonstans, någonstans där det inte kan nå oss...

Notes.

Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall.

Att tänka är destruktivt, iallafall för någon som mig. Jag tänker alltid för mycket. Jag tänker om, ifall att, kanske, måhända... och alltid massa teorier och konspirationer som inte hänger ihop och bara skapar kaos.
Grejen är... att så fort jag bestämmer mig för att sluta tänka och bara gör så plötsligt märker jag hur det blir kaos ändå, för jag har inte tänkt mig för och plötsligt är jag i en jävla massa strul som jag inte vill vara i.

Note to self:
- Bara för att du blivit sårad en gång betyder det inte att du kommer bli det igen.
- Du behöver inte bestämma dig nu, chilla för helvete... någon jävla gång.
- Uppskatta dig själv mer, på alla sätt o vis.
- Du kan inte vara snäll och passa upp för alla, det funkar inte så. Skit i vad som hänt tidigare, det är dig själv du ska sätta i första hand.
- Igen: chilla, FFS.

01.47

... för att jag inte orkar skriva om det så jag visade mina känslor på andra sätt. 
Jag vet inte om du någonsin sett någon i det tillståndet men det är så det ser ut. Ångest. 

Gott nytt år!

Hittade en rolig liten lista att fylla i på min systers blogg, så jag tänkte att jag kör samma sak.

Vilka ser du som de största händelserna under året? 
Att jag blev singel efter ett förhållande på ett och ett halvt år, födseln utav min allra första kusin och när jag fick min egen lilla bebis/mening med livet/livskraft/livs kärlek/själsfrände/katt Sansa. Det var även i år som min syster flyttade hem efter att ha bott utomlands och vi tre syskon delar nu lägenhet ihop. Varken jag eller min bror har bott ensamma förut. Jag gick även ner 12 kilo den här sommaren vilket var otroligt stort för mig.

Vad lyssnade du på?
Det här året har verkligen varit ett musik-år! Jag hittade ny musik och känner att jag verkligen har hittat "min musik" nu. De största fynden är Månegarm, Svartsot och Finntroll. Det finns så mycket som tänds inom mig när jag lyssnar på de tre banden och bara bra saker. Lyssnade även på tre utav de bästa böckerna jag har läst/lyssnat på nämligen Cirkeln, Eld och Nyckeln som också kallas för "Engelsforstrilogin."


Bästa boken?
Ja alltså, det svarade jag ju på tidigare... Men jag har även lyssnat på första boken "Kampen om järntronen" av George R.R. Martin flera gånger om, så den är också värd att nämnas.

Bästa filmen?
Jag såg i och för sig The Hobbit; An unexpected journey för första gången 2012 men det var 2013 som jag köpte den på DVD och har spammat den i stort sett hela hösten.

Lärde du känna några nya människor?
Ja, jättemånga!!! Det har varit jätteroligt och ganska otroligt att jag som haft så sociala problem 2013 lyckades träffa och lära känna så många nya människor och skapa nya kontakter. Det är även många som kommit mig närmare.

Planer för 2014?
Jag har så otroligt många. Framförallt så ska jag bli klar med mina komvux-studier och börja på högskolan, och därmed välja "riktig" utbildning och vad jag vill jobba med i framtiden. Jag ska också sluta skada mig själv, vilket jag tyvärr började med igen under 2013. Jag ska också tatuera mig, träffa Jenni <3 och fokusera på mig själv och bara mig själv. Det ska bli mitt år och jag vill bli frisk en gång för alla - även om det inte kommer ske i år så kommer det vara en början.

Tillägg:
Eftersom 2013 var ett riktigt musik-år så tänkte jag lista upp några låtar som beskriver mitt 2013, och om det finns en del utav låttexten som passar in så skrivs den också även upp... här kommer det;

Zara Larsson - Uncover
"Nobody sees, nobody knows,
We are a secret can't be exposed.
That's how it is, that's how it goes,
Far from the others, close to each other."
In flames - Metaphor
Black Sabbath - Paranoid
Black Sabbath - Fairies wear boots
Månegarm - Nattsjäl, drömsjäl
Månegarm - Eternity awaits
Pendulum - Watercolour
Placebo - Exit wounds
"Want you so bad I can taste it,
but you're nowhere to be found.
I'll take a drug to replace it,
or put me in the ground."
Svartsot - Havfruens kvad
Ozzy Osbourne - I just want you
The Rolling Stones - Laugh, I nearly died
Northland - Revenge
Tom Odell - Another love
"I wanna sing a song, that'd be just ours
But I sang 'em all to another heart
And I wanna cry, I wanna fall in love
But all my tears have been used up
On another love, another love"
Bloc Party - Signs
och alltid, alltid, alltid, ALLTID; Raubtier - Polarvargen

Triangeln.

Det är en triangel. Tre olika människor. Tre olika situationer. Tre olika känslor... men smärtan... smärtan är densamma, för varje hörn. 


I det ena hörnet finns det en mur. En mur som jag har försökt att klättra över, försökt att slå sönder och jag hittade till slut porten men den var låst. Jag fick 3 olika nycklar och alla nycklar passade i nyckelhålet men ingen gick att vrida om. Jag ville så gärna komma in för det som fanns bakom muren var det vackraste jag hade sett och stött på på länge. Det fanns så mycket intelligens, så mycket som jag fann intressant och så mycket som jag kände igen mig i men framförallt fanns det så mycket trygghet. Trots muren kände jag mig så trygg och så glad. Jag kände inte den tryggheten med någon annan än personen som tillhör det här hörnet och inte heller den glädjen. Den sista nyckeln var den som passade bäst... men den vreds aldrig om och muren byggs på, högre och högre för varje dag. Jag har vänt mig om från det här hörnet, släppt taget och jag bearbetar det så gott jag kan. Ibland kommer det tillbaka... lika starkt som tidigare, lika smärtsamt... 

I det andra hörnet finns en väg, ett järnvägsspår. Jag har flera gånger trott att den har varit avstängd men ett tåg har kommit och kört över mig flera gånger. Det har stått på terminalen att tågen har slutat gå så jag har vågat gå på spåren men plötsligt, snabb som en vind, kommer tåget. Det finns så mycket längtan i det här hörnet... och så mycket hopp. Det är därför jag fortsätter att gå på spåret. Det är någonting som gör att jag fortsätter att gå och trots att jag stannat upp, vänt mig omkring, funderat på att ta en annan väg eller vända om så fortsätter jag. Jag ser inte slutstationen någonstans och jag tvivlar på om det ens finns någon... men jag vill inte sluta gå. Jag vet inte om samma tåg kommer att komma igen, eller ett nytt... Problemen som finns i det här hörnet är även mina och framförallt mina. Det finns en chans, en helt otrolig chans, men det kommer att ta tid... tid som kanske inte finns.

I det tredje hörnet står personen som tillhör under ett regnmoln. Jag har ett paraply någonstans, som jag inte vet kommer räcka till eller hålla för oss båda men jag känner mig villig att försöka. Det här hörnet är det nyaste av de tre och det finns så mycket likheter i det här hörnet och så mycket omtanke. Jag kan inte låta bli att dansa i regnet och jag känner mig så glad när jag gör det... Regnet känns ibland som piskrapp mot kroppen och då gömmer jag mig men personen som tillhör hörnet står kvar, som förstenad, som om personen inte vill komma undan från det. Det finns också mycket osäkerhet i det här hörnet och så mycket nyfikenhet. Eftersom det här hörnet är så nytt så är det det som gör minst ont men det är också det som är mest oförutsägbart. Jag kan inte kontrollera det. 

Det är bara såhär jag kan förklara det och det är bara jag som kan tolka det så som det egentligen betyder.