31.

"Det är lugnt, vi hjälper dig." Men förstår ni inte? Jag vill inte ha mer hjälp nu. Det handlar inte om att jag inte vill få mina problem lösta för det vill jag men jag vill kunna lösa dem själv. Jag är så trött på att vara en liten bebis som inte klarar av någonting.
Jag försöker hela tiden att agera vuxen och normal men det går inte. Det sitter inuti mig. Det är någonting som är fel med mig och jag känner det i hela kroppen, i varje mm utav min hjärna - fel.
"Bara gör det." Jag hör det hela tiden. "Så fort det är gjort kommer det kännas bättre, bara gör det." Men det är inte "bara och göra det" för mig. Jag känner mig psykiskt handikappad för jag KAN inte göra sådana saker som andra människor kan och det går inte att beskriva för någon som inte varit där själv. Man kan inte be en lam att gå, att bara ta ett steg på marken och balansera sin vikt på foten, det går inte. Precis så är det med mig. Man kan inte be en lam att gå.
Jag vill inte vara sån här mer. Jag vill inte. Jag vill klara mig själv och jag vill komma någonstans med mitt liv och jag vill inte må dåligt mer. Jag vill inte ha ångest på kvällarna mer. Jag är rädd för att gå och lägga mig varje kväll för jag vet att ångesten kommer så fort jag sluter ögonen och försöker sova oavsett om jag lyssnar på ljudbok eller inte, oavsett om jag är så trött så jag inte kan göra något annat än o bara ligga... för det spelar ingen roll... ångesten är så stark.

Jag hatar mig själv för jag är som jag är. Jag hatar det så mycket och med ett sådant brinnande hat så jag inte kan beskriva det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill vara lite bättre, massor med bättre.

Och jag skiter i vad som händer nu. Jag förtränger det. Känsloexplosionen som kommer sen får helt enkelt komma. Jag måste trycka undan allt just nu. Annars kommer jag att förstöra allting. Som vanligt.

Daniel.

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår



Det har bara gått några dagar och jag saknar dig redan så mycket så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Du får mig att känna mig så trygg, så hemma... Det är så mycket jag inte förstår; hur du kan vilja kalla dig min, hur du kan ens se åt mitt håll, hur du kan få mig att må så bra eller att det ens är möjligt att vara så vacker som du...
Kan knappt vänta tills vi ses igen, shekh ma shieraki anni. 

Tio i sju.

I get so weak in your presence. Not weak as in hurting, painful, hopeless and feeling like giving up but weak as in my knees starts to shake so it’s a struggle to keep them up and I lose the words to say because I want to make sure I say the all the right ones.

I love how you smell. It’s not a smell, it’s a scent. A scent similar to a beautiful melody and I know that sounds really cheesy… but I’ve finally realized how much truth can be told in a cheesy line like that. People who say that the love you can find in Disney-movies and romantic comedies aren’t real just haven’t really experiences true love yet. True love… is that even a thing? To me it is, thanks to you.

It just said boom or click or snap because it happened so fast – but that doesn’t mean it’s not real because I can feel it in my bones, my very core. Every atom in my body is screaming for you and every inch of you is perfection,  I can’t even describe all of this with words…

I feel like I’m in a dream and I’ve pinched myself more than once to make sure I’m not sleeping. This is just too good to be true and I know that sometimes good things happen but I’m not used to it… If this really is a dream, I will kill the one who tries to wake me.  

22.

"Dunkelheit" viskar han, samtidigt som hans långa klor river mig över halsen. Han drar ner klorna över bröstet och där stannar han, börjar istället och hugga med de vassa taggarna rakt in i mitt hjärta. Han, med sina långa klor, sina svarta ögon och raspiga röst är den perfekta avbilden av allt som jag någonsin älskat och förlorat, allt som jag någonsin varit rädd för, allt som jag kunde ha fått men aldrig förtjänade och han är den värsta påminnelsen om hur livet vridit sönder mig. "Du kan gömma dig hur mycket du vill, försök om du kan, men jag hittar dig alltid" viskar han. Han ligger bakom mig i sängen och ibland ligger han där utan att röra mig, men jag vet att han är där. Hans närvaro och hans existens sänder ut signaler och det stackars rädda lilla djuret inom mig vaknar till liv. Alla människor förvandlas någon gång till små rädda kaniner - bara det att jag har räven i hasorna. Han är räven, han är Satan, han är mörkret, han är rädslan, han är ångesten, han är kylan och han är alla minnen jag har försökt att förtränga.
Jag vänder mig om i sängen, stirrar in i avgrunden som är hans ögon och viskar tillbaka "kom då" sedan sätter jag upp mitt försvar, det lilla och trasiga försvar som jag har. Jag kämpar och han kämpar, vi kämpar mot varandra och jag har accepterat att kampen aldrig kommer att ta slut för han kommer aldrig att försvinna oavsett hur mycket jag försöker gömma mig. Han har rätt, jag kan försöka och gömma mig och han kommer att hitta mig - men det betyder inte att han har vunnit. Krigsärr, jo, visst är det ärr efter krig, både på insidan och på utsidan.

Vissa människor kommer aldrig att få fred med sig själva. Jag är en utav dem, och det gör inget. Så länge jag aldrig ger upp så gör det inget. Min rustning blir hårdare för varje dag, mer och mer härdad... starkare... och tjockare. Alltid en krigare. Alltid en soldat.

D.

Låt oss skapa en egen värld, en värld där bara du och jag existerar, en värld där mörker blott är ett minne, undangömt någonstans, någonstans där det inte kan nå oss...

Notes.

Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall.

Att tänka är destruktivt, iallafall för någon som mig. Jag tänker alltid för mycket. Jag tänker om, ifall att, kanske, måhända... och alltid massa teorier och konspirationer som inte hänger ihop och bara skapar kaos.
Grejen är... att så fort jag bestämmer mig för att sluta tänka och bara gör så plötsligt märker jag hur det blir kaos ändå, för jag har inte tänkt mig för och plötsligt är jag i en jävla massa strul som jag inte vill vara i.

Note to self:
- Bara för att du blivit sårad en gång betyder det inte att du kommer bli det igen.
- Du behöver inte bestämma dig nu, chilla för helvete... någon jävla gång.
- Uppskatta dig själv mer, på alla sätt o vis.
- Du kan inte vara snäll och passa upp för alla, det funkar inte så. Skit i vad som hänt tidigare, det är dig själv du ska sätta i första hand.
- Igen: chilla, FFS.

01.47

... för att jag inte orkar skriva om det så jag visade mina känslor på andra sätt. 
Jag vet inte om du någonsin sett någon i det tillståndet men det är så det ser ut. Ångest.