Orkar inte just nu.

Varför jag inte gillar o festa.

Don't get me wrong - rätt fest med rätt folk är så satans jävla roligt så mina skor hamnar i taket men det är inte ofta detta sker. Människor omkring mig ser mig ibland som värsta tråkmånsen som aldrig festar men det finns verkligen anledningar till det. Tänkte dela med mig.

• Jag kan inte "bara dricka" och sen ha kul. Om jag dricker när jag har tråkigt får jag ont i huvudet/mår illa/blir seg och i värsta fall får ångest-snefylla. Många kan dricka sig redlöst fulla och sen ha hur kul som helst och visst alkohol har den effekten men inte på mig för det handlar om så mycket mer än så. Jag får inget roligt rus om jag inte har roligt eller är på bra humör. 
• Jag hatar den typiska festmusiken. Jag absolut HATAR radiomusik och populär musik som går på radion förutom småsmåsmååå undantag utan musiken jag vill lyssna på på fester är först och främst Nostalgi-musiken som alla kan. Allsång till "What is love?" eller Spice Girls, N'sync eller Drängarna! Låter det inte underbart? Jag hade dessutom lätt kunnat festa till de där fjantlåtarna på youtube som "The Duck Song", Dunderpatrullens låtar, Charlie Sheen-låten "Winning", "HEYYEYAAEYAAAEYAEYAA" osv. Musiken ska inte vara för hög utan man ska kunna höra vad man säger till varandra. Sen självklart kan jag festa till musik "jag gillar" men ja... det är aldrig någon som sagt ja till att hoppa omkring till "Only for the weak" eller Aesthetic Perfection :/ 
• JAG VILL DANSA! Alltså... jag gillar inte o sitta still när jag har druckit utan jag vill gärna upp o hoppa, helst dansa. Det är aldrig någon annan än jag som vill dansa - och jag hajjar inte grejen?!?!
• Om man nu bara ska sitta o prata - då ska man prata om något roligt/vettigt. Alltså man ska ha diskussioner om t.ex. film, sprit, sex, spöken - vad som! Men det ska vara en pågående diskussion och det ska inte vara tyst och awkward - iallafall inte efter ett par groggar! Det är inte alltid så lätt o släppa loss såklart men man kan ju iallafall försöka på något sätt. Att bara sitta och titta på varandra är liksom... "jättekul." Och det ultimata brottet är att prata om internskämt när någon ny är i närheten för hur fan ska personen kunna öppna upp sig då? 
• Man behöver inte vara 10+ personer. Jag tycker man kan ha en riktigt nice kväll bara 2-3 stycken även om jag också tycker om att festa flera stycken. Men på en hemma-fest är det oftast så att folk bangar för att det är "för få som kommer." 3 roliga personer kan ha grymt mycket roligare än 10 tråkiga. Kvalité före kvantitet. 
• Varför ska man nödvändigtvis gå ut på krogen efter för?! Alltså... jag gillar fan inte krogen. Musiken är dålig, musiken är för hög och man kan inte prata med varandra då, folk står bara tryckta i hörnen och glor, oftast är det för dyrt i baren och det är alltid roligare utanför krogen där alla står o röker än inne (vilket inte går när det är vinter och svinkallt) och oftast trots att det är en klubb så dansar ingen. Om man väl dansar så är det antingen någon som försöker stjäla något/får någonting stulet eller äckliga killar som tafsar på dansgolvet. Dessutom har krogarna oftast öppet till 2, senast 3 och det är alldeles för tidigt. Det kommer inte dit något folk förrän vid 12 och sen är det 2-3 timmar som bara flyger iväg om man faktiskt har roligt och det är aldrig någon som har efterfest. Jag hade lätt kunnat festa till 5 på morgonen. 
• Jag vill vara galen. Jag vill någon gång gå på den där typiska amerikanska highschool-festen där alla är galna, skriker och gormar, skrattar och lyfter omkring varandra, dansar till badass techno, klär ut varandra och fjantar osvosvosv... Folk bjuder aldrig på sig själva längre och jag om någon förstår blyga människor men när man är med folk man känner - varför inte? Det är så sjukt tråkigt att klä upp sig för krogen och se "perfekt ut" med fina naglar, hår, smink, parfym, kläder osv. och liksom... få panik om det förstörs. Jag tycker det är tråkigt med folk som bryr sig för mycket om att få ligga eller gratis drinkar och klä upp sig... (kanske för jag själv vet att jag alltid ser förjävlig ut efter ett tag så kan lika gärna göra något roligt åt det.)
• Jag tycker inte om smaken utav alkohol. Ja... alltså... jag gillar inte för starka drinkar eller groggar och dricker verkligen inte rent såvida det inte gäller jäger-shots. Jag är så himla kräsen och dricker därför väldigt svagt (men jag kan dricka fort om jag vill)
• Kör roliga drinking-games för fan. Och alltså "jag har aldrig" och "sanning eller konsekvens" är faktiskt sjukt underskattade och istället kör man kortspel och sånt som visst... kan vara roligt men det handlar i slutändan bara om att dricka. Jag tycker det finns sjukt roliga drinking-games man kan hitta online men inte ofta folk är villiga att testa nya saker utan alltid ska köra samma jävla saker hela tiden. 
• Jag har fan inte råd. Jag köper hellre saker på ebay än o spendera 500 kr på en helg tbh... jag lever på 2000 kr i månaden och det är fan inte lätt, eftersom jag gärna köper saker till mig själv då och då. 
• Jag blir sjukt bakis och jag undviker gärna det. Jag är den som dessutom blir bakis gärna i 2-3 dagar och inte bara några timmar. Det är ALLTID en hel dag som bara försvinner för mig när jag har druckit för jag är så sjukt bakis dagen efter. Och till slut:
• Det handlar inte bara om att dricka för mig. 

Och alltså... ja... så är det. Jag menar nu inte att mina vänner är tråkiga eller tråkiga att festa med - behöver jag ens skriva det förresten? Men det är ändå... svårt för mig. Jag blir så jävla kräsen och nervös inför festsammanhang. Jag tror inte direkt att det är någon hemlighet att jag under åren haft problem med missbruk - både droger och alkohol - och därför är det ganska känsligt för mig att festa. Det kan lätt slå över för mig och jag kan dricka för mycket eller få snefylla (har dock aldrig fått snefylla framför folk vad jag kan komma ihåg... eller kanske en gång... på Raubtier-spelningen... men ändå) och jag kan gå ifrån ha jätteroligt till ångest och bara vilja gå hem såhär snabbt *knäpper med fingrarna* 

Dessutom - jag är ingen festmänniska hela tiden. Jag tycker inte det är roligt för andra anledningar också - helt enkelt för jag inte är sån. Jag trivs med att sitta hemma på helgerna och se serier/film eller lyssna på musik och jag trivs med att vara ensam. Jag träffar gärna folk men jag har väldigt svårt med sociala grejer - oftast. Jag är alltid nervös när någon kommer hem till mig ifall personen trivs eller ej, om personen är hungrig eller törstig, om personen inte gillar maten eller drickan, om personen vill hem eller ej, om personen tycker att jag är tråkig eller ej eller om jag är hemma hos någon om jag gör något fel, säger något fel, om folk vill att jag ska åka hem eller ej, om jag är tråkig eller ej, om jag inte gillar maten eller drickan jag blir erbjuden osv. och därför blir det så otroligt psykiskt påfrestande för mig att umgås med folk hela tiden. Jag har svårt att prata med människor jag inte känner om jag inte känner mig säker på mig själv och självklart; den konstanta rädslan att bli dömd för mina ärr, att någon ska känna igen mig från tidigare fester då jag varit stenhög eller aspackad och jag inte kommer ihåg det eller liknande. Halmstad är dessutom ganska litet och alla känner alla på ett eller annat sätt. Också därför tycker jag att det är lättare att vara ensam, inte bara för att jag faktiskt trivs med det ibland och gillar o göra saker ensam, men också för att det är lättare så. 

-------------------------------------------------------------------------------------------

Vill säga att jag INTE pekar ut någon eller några i det här inlägget utan det här handlar om "allmänna människor" och mina tankar, funderingar och åsikter. 

Känner du dig träffad så är det ditt problem som känner att du behandlat mig fel - inte mitt för jag tycker förmodligen inte att du har det.

Det är inte värt det.

Jag måste sluta klandra mig själv. Kanske var det naivt av mig o tro att det var söta apelsiner och inte sura citroner som livet gav mig men vem hade inte trott det i min situation? "Det kommer aldrig sluta göra ont, inte helt" och det är också någonting som faktiskt är helt okej och som jag måste acceptera. Det som jag alltid glömmer bort är att det är okej att vara ledsen och sårad - när man blivit sviken på de sätt som jag har blivit.
Det har varit som en slags dominoeffekt hela sommaren - grej på grej på grej som fallit. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit någon mening som indikerat på att det egentligen är mitt fel osv. egentligen men jag måste sluta med det - jag måste svälja hatet mot mig själv och faktiskt acceptera att det är ANDRA som har sårat MIG - inte jag som sårat mig själv. Alla människor är inte goda, snälla eller fina och det finns dom som kommer såra dig och mentalt halvt förstöra dig. I såna tillfällen kan man inte hata sig själv, det är i såna tillfällen man måste räta på ryggen och tänka "jag är fortfarande mig själv, jag har fortfarande min stolthet och jag kommer över detta för jag är JAG." Någon gång kommer jag väl att kunna tänka så... ibland går det ju, men oftast inte. Jag måste bli stark i mig själv och inte förlita mig på andra gällande mitt välmående - det är inte andra som kommer att laga mig utan jag själv. Det är inte andra som kommer göra mig lycklig utan det är jag själv. Det är inte andra som kommer visa mig meningen med livet utan det är jag själv.

Jag har knappt någon självrespekt eller stolthet kvar i min kropp och det är därför jag försöker isolera mig så mycket som jag bara kan - för jag vet att plötsligt kan jag tappa kontrollen och skada mig själv eller någon annan omkring mig. Som tur är har jag det senaste bara valt att umgås med människor jag absolut litar på - kontrollerade situationer där jag vet vad som händer och vad jag gör och där jag känner att jag är trygg. Det är ingen idé att försöka bjuda med mig på fest t.ex... för jag kan inte just nu. Det är för riskabelt.

Jag förstår bara inte vad jag gör för fel eller varför jag ska bli sårad hela tiden. (och det där lät jävligt emo och som en jävligt vanlig fras att läsa i emo-inlägg men det är verkligen så jag känner) And I tried to be so good so you didn't have to hate me. För jag försökte verkligen, jag försökte verkligen att vara perfekt och vara den som ni ville ha men det räckte inte, jag räckte inte. "Testa vara dig själv nästa gång" - Om jag bara visste vem jag egentligen är. 

Du är vad du älskar, inte vad som älskar dig. 

Ah så att eh... jag skrev lite, igen.

12/9 - 2013

Jag känner varma vindpustar träffa min nacke från det öppna fönstret,
inatt kan jag låtsas att det är dina andetag.
Jag undrar var du är,
och om det finns någon plats för mig där.

Jag vill inte fråga, för jag vill inte veta,
men inatt föreställer jag mig dina svar.
Jag undrar var du är,
och om du hade velat ha mig där.

Jag virar täcket omkring mig, hårdare och stramare,
inatt kan jag låtsas att det är dina armar.
Jag undrar var du är,
och om det är någon annan där. 

Jag blundar och jag önskar,
jag önskar till alla Gudar som kanske inte finns,
att du... ska komma hit. 

Picturing you naked in my head...

Känslohandikapp.

(varning: det här inlägget är så jävla dåligt skrivet så jag skäms men ändå)

Alltså... en del av mig vill bara skriva av mig allting som har hänt/som händer och smutskasta människor som behandlat mig illa, nästan riskera att bli anmäld för så arg och förnedrad känner jag mig... men jag är en bättre människa än så. Det räcker med att jag pratar skit om dom privat... iallafall till min syster. Hon är som min soptunna, på något sätt. Det låter jävligt illa men det är faktiskt en väldigt positiv grej. Hon hatar alla som jag hatar - det är bra. Min puls går upp i varv och mitt hjärta slår snabbare när jag skriver det här - för jag har inte skrivit eller öppnat upp mig offentligt/publikt whatever på väldigt länge för den enkla anledningen att jag inte har velat ta itu med det. Det vill jag fortfarande inte - och jag kommer inte öppna upp mig nu heller men... åh så dålig jag blivit på att formulera mig.

Jag tror att det är det absolut sämsta med det som sker just nu - mitt känslo-handikapp. Så fort någon visar några som helst "fina" känslor mot mig så blir det som en slags kortslutning i hjärnan på mig - jag vet inte hur jag ska bete mig. Det spelar ingen roll om det är min mamma som skriver "puss hjärtat <3" eller någon som säger att jag är fin/söt/vacker - jag blir helt ställd. Jag är så rädd att folk ska tro att jag inte tar emot det eller att jag är otrevlig men jag bara fryser till och jag vet inte hur eller vad jag ska göra. Jag kan inte uttrycka samma känslor tillbaka längre heller, inte på samma sätt. Att ge och ta emot komplimanger har alltid varit så himla lätt för mig men nu är det något utav det svåraste. Men t.ex. - det finns en person som jag tycker är grymt awesome, fin, underbar, rolig och allt det där - ni vet jag tycker om den personen (bara att skriva det tog tag för jag formulerar mig helt stört) men jag kan inte på något sätt framföra det så som jag vill. Jag vill få den här personen att förstå att jag tycker om den här personen - jag vill prata med den här personen - jag vill träffa den här personen - jag menar inte o pressa på förhållande etc. för det behövs inte utan bara den här "kontakten" för personen är ju så jävla awesome - förstår... ni? Men eftersom jag som alltid är rädd för att vara jobbig/efterhängsen/irriterande/skrämma bort så säger jag typ ingenting utan bara låter det gå för jag är så jävla rädd - som en jävla pubertal 11-åring utan något som helst nys om hur man ska bete sig i såna här situationer. Som sagt... känslohandikappad.
Rädslan kommer ju också från all den där förnedringen som omringat mig detta året. Ni som jag pratat med - ni vet - ni andra kan ju bara gissa eller något (ni kommer nog ha fel men ändå.) Om jag ska kunna beskriva det på ett sätt så ni kanske förstår så har jag förnedrat mig själv och allt vad jag står för och den som jag är, min självkänsla, mitt självförtroende, mitt kvinnliga väsen, min ande, min själ och mitt hjärta. Jag har gjort mig själv till den minst betydelsefulla personen i mitt liv och satt mig själv i sista hand hela tiden och bara förstört allting genom att öppna upp mig för mycket och känna för mycket. Ibland tror man att man gör rätt men egentligen gör man bara fel. Jag tänker aldrig någonsin igen förnedra mig själv på det sättet - aldrig någonsin. Men det är svårt när man är den jag är - för jag blir så jäkla intensiv på allt. Jag är sämst på att chilla och ta det lugnt förutom när det kommer till att bara ligga hemma och glo film men alltså på känslostadiet...
Och alltså... om jag är dålig på att svara eller prata med folk som läser det här - om ni känner er träffade - det är inte erat "fel" utan mitt för det är jag som bara inte vet hur jag ska göra. Jag kanske till och med sitter framför eran chattruta i 10-15 minuter och tänker på vad jag ska skriva, skriver och raderar eller bara får panik och läser inte ens för jag kommer inte kunna hitta ett bra svar ändå - och det är alltså inte erat fel utan mitt. Det är jag som är handikappad, för tillfället.

Från tumblr:

 can’t rest, I can’t sleep… my heart is pounding and I’m pissed off.

These last few months have been so fucking… exhausting.

I’ve been humiliated beyond words and my pride has been hurt as fuck.

Just wanted to point out that it’s fucking over now…

I’m so fucking done with this shit.

I will NEVER EVER try to be “everything” for someone again,

I will NEVER EVER accept a fucking “maybe” if a guy wants me or not,

I will NEVER EVER wait like a fucking dog for something that never comes,

I am NOT a second fucking choice,

no you can NOT yell at me for nothing and expect me to shut up and accept it,

no you can NOT ignore me and not be there for me when I’m there for you,

no you can NOT lie to me because I ALWAYS FIND OUT -

and you’re all cunts. Fucking cunts.

And you should be fucking kissing my feet just to fucking stand near me, it’s a fucking HONOUR to touch me and to be my friend because I’m THAT FUCKING GOOD and you should fucking worship me like the fucking GODDESS THAT I AM.

FUCK YOU.

För övrigt så vill jag verkligen sätta i gång med pluggandet igen.