Bully.

Det finns vissa filmer och dokumentärer, inte särskilt många, som väcker det där odjuret i mig, som säkerligen finns i varje människa. Det finns alltid någonting som man reagerar mer på än andra saker. Det kan bero på personliga erfarenheter till exempel, men det finns alltid någonting som man bara känner lite extra för. Det finns ganska mycket som gör mig arg i den här världen, det visar sig ju om inte annat här i bloggen eftersom jag är en liten bitterfitta på många sätt o vis men det handlar mer om bagateller. Jag stör mig på det mesta, men det finns ingenting som jag stör mig mer på än mobbning. Det finns ingenting som gör mig mer arg, som får mina muskler att krampa av ilska...
Visserligen hatar jag pedofiler, våldtäktsmän eller mördare också (givetvis, vem gör inte det egentligen) Men det är inte lika vanligt som mobbning. En pedofil, en våldtäktsman, en mördare - deras aktioner är inte friska och friska människor begår inte sådana sorters brott men MOBBNING däremot begås utav friska människor. Det begås utav så många friska människor att varenda människa kan säga att dom antingen blivit mobbade själva eller har någon i sin närhet som blivit mobbade. Det är därför det inte går att jämföra.

Mellanstadiet var kaos för mig, på alla sätt och vis. Det fanns några tjejer i min klass som mobbade mig under mellanstadiet, men det var en tyst slags mobbning. Det var ingen som märkte något. Det fanns även ett par killar som tillsammans med dessa tjejer mobbade mig för jag var "fattig." Tro det eller ej, men bortskämda Jonna här som bor i en fancy lägenhet mitt i stan och får allting betalat för sig brukade faktiskt bli mobbad för att hon var "fattig" för det var vi, kan man säga, innan. Det började med att jag kom med ett Lidl-påse till gymnastiken. Det var inte acceptabelt. Dessa tjejer och killar hostade "Lidl" efter mig så fort jag gick förbi och jag hörde även hur de viskade om att jag inte hade råd med kläder och bara ärvde dom från min syster eller mina föräldrars vänner. När jag åkte till Gekås och köpte kläder för 1000 kr hörde jag att de skrattade åt mig för att jag inte hade råd att storshoppa kläder i någon annan affär än Gekås. Det var så himla viktigt... det där med kläder, och speciellt märkeskläder. När jag fick ett par Reebook-skor på rea av min pappa var jag så lycklig och stolt över dom att jag gick i dom i drygt 5 år, hur trasiga de än var, för de var som ett slags tecken på att jag en gång hade ärvt någonting som gjorde att jag passade in, att jag var "normal."
Jag blev även retad för att jag var fet och osmidig, speciellt på gymnastiken. Små frustningar när jag inte klarade att hoppa över en plint, fnissningar när jag inte orkade jogga 1 varv runt salen, små glåpord i omklädningsrummet... Vilket till slut ledde till att jag inte var med på idrotten längre. Jag fejkade lappar för att slippa, allt på grund utav de där jävla barnen och deras jävla sätt, men det slutade istället med att de kom på mina falska lappar och fick en hel del skit för det. 
Det var mycket spel som pågick i mellanstadiet, som jag blev lurad i. Med "spel" menar jag spel som går ut över att man går bakom ryggen på varandra och sedan lurar andra att gå bakom ryggen på den andre bara för att skapa mer drama. Jag förstod inte det där riktigt, vilket ledde till att det alltid var jag som fick skulden. Detta hände även ett par gånger i lågstadiet, men inte så illa som i mellanstadiet. Jag hamnade alltid emellan på något sätt, omedvetet oftast. Jag trodde ju att de var mina vänner, att de inte alls skulle lura mig och lägga skulden på mig sen. Detta ledde till att jag var delaktig i en mobbning som pågick på en utav mina faktiska kompisar, som blivit mobbad ända sen lågstadiet. Det ledde till att min klassföreståndare kallade mig för mobbare. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara - men jag var värst. Jag var en "hemsk kompis och en mobbare."
En utav tjejerna brukade ofta säga elaka saker till mig utan grund. En gång sa hon till mig att "jag var så jävla ful" vilket ledde till att jag sa emot direkt och sa "men du är en jävla hora." Det berättade hon för klassföreståndaren och jag fick en utskällning. Samma tjej spred även rykten om mig och min familj i skolan. Hennes mamma ringde en gång hem till min mamma för att prata om "hur hemsk jag var i skolan." Ja... jag var jättehemsk, verkligen. Samma tjej sa en gång att "det klart Jonna spelar den stora bocken Bruse, så fet som hon är" vilket jag svarade på - och sedan fick skäll för... såklart... igen... som alltid.
Det pågick i 3 år och i sexan orkade jag inte säga emot mer, jag orkade inte få mer skuld kastad på mig så fort jag sa emot mobbarna, så jag började skära mig istället.

Jag skiter i hur synd det var om dom tjejerna, vilka problem de än hade. Det enda jag fick höra när jag vågade berätta för folk hur de betedde sig var att det var så synd om dom, att det fanns så mycket anledningar till deras beteenden och de hade det ju inte så lätt osvosvosv. Det finns inga ursäkter. Det finns barn som har det piss hemma men som ändå går till skolan och beter sig bra mot de andra barnen. Det finns barn som mår så jävla dåligt att de inte ens vill leva längre - men de mobbar inte andra barn för det. "Boys will be boys." "Alla barn har det svårt i den åldern." Det finns barn som INTE mobbar andra barn.

För övrigt - Furulundsskolan i Halmstad kan dra åt helvete och jag hoppas att den brinner ner eller så kan pengarna från den skolan användas till att rusta upp Örjanskolan som är den bästa jävla skola jag gått på eller hört talas om.