22 aug. 2014

Bully.

Det finns vissa filmer och dokumentärer, inte särskilt många, som väcker det där odjuret i mig, som säkerligen finns i varje människa. Det finns alltid någonting som man reagerar mer på än andra saker. Det kan bero på personliga erfarenheter till exempel, men det finns alltid någonting som man bara känner lite extra för. Det finns ganska mycket som gör mig arg i den här världen, det visar sig ju om inte annat här i bloggen eftersom jag är en liten bitterfitta på många sätt o vis men det handlar mer om bagateller. Jag stör mig på det mesta, men det finns ingenting som jag stör mig mer på än mobbning. Det finns ingenting som gör mig mer arg, som får mina muskler att krampa av ilska...
Visserligen hatar jag pedofiler, våldtäktsmän eller mördare också (givetvis, vem gör inte det egentligen) Men det är inte lika vanligt som mobbning. En pedofil, en våldtäktsman, en mördare - deras aktioner är inte friska och friska människor begår inte sådana sorters brott men MOBBNING däremot begås utav friska människor. Det begås utav så många friska människor att varenda människa kan säga att dom antingen blivit mobbade själva eller har någon i sin närhet som blivit mobbade. Det är därför det inte går att jämföra.

Mellanstadiet var kaos för mig, på alla sätt och vis. Det fanns några tjejer i min klass som mobbade mig under mellanstadiet, men det var en tyst slags mobbning. Det var ingen som märkte något. Det fanns även ett par killar som tillsammans med dessa tjejer mobbade mig för jag var "fattig." Tro det eller ej, men bortskämda Jonna här som bor i en fancy lägenhet mitt i stan och får allting betalat för sig brukade faktiskt bli mobbad för att hon var "fattig" för det var vi, kan man säga, innan. Det började med att jag kom med ett Lidl-påse till gymnastiken. Det var inte acceptabelt. Dessa tjejer och killar hostade "Lidl" efter mig så fort jag gick förbi och jag hörde även hur de viskade om att jag inte hade råd med kläder och bara ärvde dom från min syster eller mina föräldrars vänner. När jag åkte till Gekås och köpte kläder för 1000 kr hörde jag att de skrattade åt mig för att jag inte hade råd att storshoppa kläder i någon annan affär än Gekås. Det var så himla viktigt... det där med kläder, och speciellt märkeskläder. När jag fick ett par Reebook-skor på rea av min pappa var jag så lycklig och stolt över dom att jag gick i dom i drygt 5 år, hur trasiga de än var, för de var som ett slags tecken på att jag en gång hade ärvt någonting som gjorde att jag passade in, att jag var "normal."
Jag blev även retad för att jag var fet och osmidig, speciellt på gymnastiken. Små frustningar när jag inte klarade att hoppa över en plint, fnissningar när jag inte orkade jogga 1 varv runt salen, små glåpord i omklädningsrummet... Vilket till slut ledde till att jag inte var med på idrotten längre. Jag fejkade lappar för att slippa, allt på grund utav de där jävla barnen och deras jävla sätt, men det slutade istället med att de kom på mina falska lappar och fick en hel del skit för det. 
Det var mycket spel som pågick i mellanstadiet, som jag blev lurad i. Med "spel" menar jag spel som går ut över att man går bakom ryggen på varandra och sedan lurar andra att gå bakom ryggen på den andre bara för att skapa mer drama. Jag förstod inte det där riktigt, vilket ledde till att det alltid var jag som fick skulden. Detta hände även ett par gånger i lågstadiet, men inte så illa som i mellanstadiet. Jag hamnade alltid emellan på något sätt, omedvetet oftast. Jag trodde ju att de var mina vänner, att de inte alls skulle lura mig och lägga skulden på mig sen. Detta ledde till att jag var delaktig i en mobbning som pågick på en utav mina faktiska kompisar, som blivit mobbad ända sen lågstadiet. Det ledde till att min klassföreståndare kallade mig för mobbare. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara - men jag var värst. Jag var en "hemsk kompis och en mobbare."
En utav tjejerna brukade ofta säga elaka saker till mig utan grund. En gång sa hon till mig att "jag var så jävla ful" vilket ledde till att jag sa emot direkt och sa "men du är en jävla hora." Det berättade hon för klassföreståndaren och jag fick en utskällning. Samma tjej spred även rykten om mig och min familj i skolan. Hennes mamma ringde en gång hem till min mamma för att prata om "hur hemsk jag var i skolan." Ja... jag var jättehemsk, verkligen. Samma tjej sa en gång att "det klart Jonna spelar den stora bocken Bruse, så fet som hon är" vilket jag svarade på - och sedan fick skäll för... såklart... igen... som alltid.
Det pågick i 3 år och i sexan orkade jag inte säga emot mer, jag orkade inte få mer skuld kastad på mig så fort jag sa emot mobbarna, så jag började skära mig istället.

Jag skiter i hur synd det var om dom tjejerna, vilka problem de än hade. Det enda jag fick höra när jag vågade berätta för folk hur de betedde sig var att det var så synd om dom, att det fanns så mycket anledningar till deras beteenden och de hade det ju inte så lätt osvosvosv. Det finns inga ursäkter. Det finns barn som har det piss hemma men som ändå går till skolan och beter sig bra mot de andra barnen. Det finns barn som mår så jävla dåligt att de inte ens vill leva längre - men de mobbar inte andra barn för det. "Boys will be boys." "Alla barn har det svårt i den åldern." Det finns barn som INTE mobbar andra barn.

För övrigt - Furulundsskolan i Halmstad kan dra åt helvete och jag hoppas att den brinner ner eller så kan pengarna från den skolan användas till att rusta upp Örjanskolan som är den bästa jävla skola jag gått på eller hört talas om.

20 aug. 2014

Varför jag bytte Facebook.

Jag bloggade så mycket under juli, men ingenting under augusti. Jag har inte direkt haft mer o göra, snarare tvärtom, men det har stått still på något sätt. Jag försöker alltid att skriva inlägg som handlar om någonting eftersom jag själv avskyr vardagsbloggar (de med ointressant vardag dvs, en sån som jag) och jag har verkligen ingen spännande vardag. Jag skulle skämmas över mig själv om jag började lägga ut bilder på vad jag ätit eller skriva "såg en film idag :D den var jättebra!" och sen slut. Vem vill läsa sånt? Hm...

Tänkte skriva om varför jag bytte Facebook, för ett tag. Jag måste erkänna, väldigt skamset, att jag blev en sådan person som tar Facebook på för stort allvar. Facebook är verkligen en egen värld och i den världen har alla sina roller att spela och minsta lilla felsteg kan rasera allt, mer eller mindre.
Jag har alltid varit en öppen och personlig människa på så sätt att jag gärna delar med mig av känslor, tankar och åsikter på internet i mitt eget namn. Jag gillar att vara en sån människa, för det är enligt mig ett väldigt bra personlighetsdrag att vara öppen och ärlig med vad man tycker och känner. Så tycker inte alla verkar det som... Jag har flera gånger fått kritik och hån från andra på Facebook att jag "gnäller" eller att jag "är emo" och liknande. Varför skriver man det till någon annan egentligen? Ärlighet varar kanske längst men det är ingen ursäkt att vara elak. Jag tar verkligen åt mig när jag hör sånt för det är ju en kränkning mot hela JAG, hela den personen jag ÄR. Jag är likadan i verkligheten dessutom, men jag umgås så sällan med folk så det märks inte förutom för de som verkligen känner mig. Och sen när fick man inte vara öppen på SIN EGEN Facebook- sida? För det är just MIN EGEN. Precis som i den här bloggen skriver jag precis vad jag vill och den som inte håller med om det kan ju faktiskt välja att inte läsa. Det är inte svårare än så.
När jag gick in i ett förhållande kom nya problem gällande Facebook, som många säkert känner igen. Vems bilder eller statusar får man gilla? Får man kommentera att en annan människa är fin? Är det okej att ha gamla ragg eller ex som vänner? Vad betyder det om jag gillar någon annans bilder? Osv osv osv...
Plötsligt blev dessutom Facebook bara en plats där man uttrycker sina politiska åsikter men inga andra åsikter. Jag gillar inte politik, även om jag tycker en del diskussioner är intressanta. Men plötsligt blev man dömd enbart utefter vilket politiskt parti man röstade på. Folk började bråka och köra den typiska "ta bort mig om du röstar på det eller det partiet" och sen NÄR visade ens politiska åsikt om man är en bra människa/vän eller inte? Jag har vänner som är sverigedemokrater, jag har vänner som är socialdemokrater, jag har vänner som är feminister, jag har vänner som är moderater och jag har vänner som är vänsterpartister. Mina vänskapsrelationer baseras inte på om man har samma politiska åsikt eller inte. Om man har allt gemensamt men inte partierna man röstar på - ska man inte vara vänner då? Jag är så arg på hela det tankesättet, så fruktansvärt arg. Jag blev dessutom så jävla trött på det efter ett tag att jag slutade bry mig, slutade läsa vad folk länkade eller la ut.
På Facebook finns förresten en hel del regler, som vissa inte följer, men även regler man själv måste sätta upp. Jag måste väl ändå få välja vad jag vill se och inte? Folk ska oftast visa sina "bättre sidor" på Facebook och man är en riktigt bra människa om man delar videor och bilder på djurplågeri eller gore samt skriver en arg text till. Wow. Verkligen wow. På vilket sätt hjälper man till genom att dela en sån video eller bild? "Man sprider kunskap och väcker reaktion så folk ser vad verkligheten är!!!" Men jag VET redan och ALLA vet redan att verkligheten är jävligt grym - sånt skit vill inte jag se. Jag vill inte bli påmind om hur hemska människor kan vara. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att se en hund som blir slagen eller en bild på en människa med uppskuret ansikte av en tallrik. Jag VILL INTE se det!
Som jag tidigare var inne på så lägger sig folk i för mycket, i sånt som de inte har med o göra med. Jag vill inte att folk ska döma mig, mer än vad de redan gör, längre. Jag orkar inte med det. Jag mår psykiskt dåligt utav det. Inte bara det - jag mår dåligt av andras liv. Om jag ser att någon har det bra kan jag självklart glädjas åt detta men egentligen blir jag en smula avundsjuk. Jag har inget jobb, snart inget boende, kanske ingen utbildning, inga pengar och inget spännande liv. Det enda jag kan skylta med är mitt underbara förhållande och det gör jag desto mer - vilket tydligen också retar andra. "Kärlek visar man IRL, inte på Facebook" Ja men låt mig?! Min pojkvän bor 55 mil ifrån mig - jag tar varje chans jag får att visa honom hur jag känner och det är inte särskilt lätt när man inte bor ihop eller kan träffas när man vill.
Det som jag tidigare skrivit, om utseendehetsen på instagram, gäller även på Facebook. Självklart ska man få lägga ut bilder på sig själv och precis hur många man vill men det är svårt att titta på när man är så osäker som jag. Det är ännu svårare för mig som "tjock" att se vikthets och träningshets. Jag behöver inte mer ångest över att jag inte tränar eller inte väger 50 kg...
Dessutom avskyr jag hela den här grejen med att man ska pika varandra, för det sker otroligt mycket på Facebook. Tyst mobbning, i dess värsta form ungefär. Någon lägger ut en status som handlar om något och plötsligt börjat folk ta illa vid sig - för ingen anledning eller för att statusen faktiskt är menad åt dom som ett hån eller förolämpning. Jag själv är väldigt paranoid och tror jämt att alla negativa statusar handlar om mig, även om jag inte passar in i det som de skriver till detalj. Men även det blev väldigt jobbigt för mig. 
Och dessa jävla spel och spelinbjudningar som folk blir så upprörda över... Herregud, är det verkligen så hemskt? Och är det verkligen SÅ SVÅRT att hitta "blockera farmville/candy crush" etc?!
Som sagt - anledningarna är så oerhört många... säkerligen fler än de jag redan radat upp, men där beskriver det iallafall en stor del varför jag inte vill sitta vid Facebook på samma sätt längre. Jag gjorde ett annat konto där jag har max 35 vänner och där kommer jag hänga ett tag... För trots alla hemskheter så är Facebook faktiskt väldigt roligt. Det är roligt att läsa om mina vänners liv och på så sätt kan jag följa människor jag inte längre träffar eller umgås med och eftersom jag inte umgås med andra särskilt mycket så blir det extra intressant att se vad mina vänner har för sig. Jag kommer absolut att börja använda mitt vanliga konto igen, om kanske... 1 månad? Eller mer? Eller mindre? Det beror på. När jag känner mig redo igen att möta all den stress och ångest som kallas Facebook så kommer jag använda det kontot igen. Tills vidare är jag Panda Snow.

Cruella Deville.

Den 12/8 förlovade jag och Daniel oss. Det känns helt underbart!!! :D

Nu sitter jag här och kan inte sova... som vanligt. Det är så svårt att sova utan Daniel. Dessutom har jag huvudvärk.. ugh... tänkte bara visa mitt Cruella Deville hår :D