Liten hemsk uppdatering...

Det är som i en film. En sorglig låt, någon som flyttar sig från en position till en annan i sängen, som om timmar går förbi och personen gör ingenting annat än o förflytta sig i sitt rum. Jag antar att om man skulle göra en film om mig så är det precis så filmen skulle se ut. Musik – och jag som klipps från en plats i mitt rum till en annan. Ledsna ansiktsuttryck, ibland trycker jag naglarna mot väggen och då kanske kameran zoomar in, fokuserar på mina naglar och sen min blick… Jag vet precis vilken låt som skulle spelas i bakgrunden. Nitesky med John LaMonica och Robot Koch. ”No-one knows what it’s like…” Kanske säger sådana scener mer än tusen ord. Ibland skulle det plinga till i datorn och jag reser mig upp med ett ryck och sen med besviken min sjunker ihop igen med axlarna, tittar åt sidan och kameran zoomar in på mitt ansikte och alla känslor… alla förbannad jävla känslor blottas i mina ögon framför kameran som fångar allt. ”I get lost, all the time…” Det kanske till och med hade funnits en scen där man filmat en klocka och sedan speedat upp tiden så det ser ut som om timmar och minuter går förbi på bara några sekunder, och jag som ligger där i samma position i sängen… ”No-one sees what it’s like… You and me, you and I…”

Jag vill berätta lite om anledningen till varför jag egentligen lever idag, den största anledningen. Hoppet. Det kanske låter jättebra just nu och säga ”jag lever för jag har hopp” men det är egentligen inte så. Jag har inte hoppet, hoppet har mig. Jag har naglat mig fast i hoppets skinn, mina fingrar liknar klor för jag håller i så hårt, river, biter och håller mig fast. Hoppet försöker skaka av sig mig, säger ”hallå, det är ingen idé, ge upp” men jag håller mig fast och hoppet skriker. Ibland förlorar jag hoppet… men jag hittar alltid det igen, det kan inte gömma sig från mig. Jag är som ett virus för hoppet, som ett irriterande sår som aldrig läker, som en fästing omöjlig att dra bort, en jävla sjukdom. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna se mig själv som någon som har ljus i sig… utan alltid vara någon som ljuset har i sig, som en fläck.

Jag menar det när jag säger att jag kommer fan aldrig att ge upp. Det är egentligen ett friskhetstecken; jag tänker aldrig ta livet av mig.  Men spelar det verkligen någon roll? Vad är det för mening om det enda man lever för är för att inte ge upp? Leva för att leva, oavsett hur eller varför, bara leva? Livet tappar plötsligt sin mening då när det EGENTLIGEN inte finns någon mening med att leva förutom att leva. Jag går runt, jag andas och jag rör mig men jag lever inte, inte egentligen. De senaste dagarna har jag känt sådant äckel över mig själv och nästan över andra också, på ett sätt som är helt obegripligt för mig. Mänsklig kontakt äcklar mig och det räcker med att jag bara föreställer mig någon som tar i mig och jag får rysningar för jag vill inte. Jag vill inte smitta av mig, jag är äcklig, det är inte ni som är äckliga utan det är jag. Jag vill inte smitta av mig på er.

Jag har börjat grubbla på varför folk egentligen tycker om mig. Det är egentligen ett friskhetstecken; jag vet att folk tycker om mig. Men varför? Det finns enligt mig ingen ordentlig förklaring på varför folk tycker om mig, de bara gör det, men jag kan inte se eller förstå varför. Ju mer jag grubblar desto mer fel hittar jag, desto mer anledningar hittar jag till varför de INTE BORDE tycka om mig – inte tvärtom. 

Jag kan känna lycka ibland, och en känsla av att vara nöjd med min tillvaro. Ibland kommer de där tankarna upp ”fan vad skönt det känns just nu” eller att jag ler och skrattar bara för jag känner mig bubblig och glad. Det är ju egentligen ett friskhetstecken; jag kan känna lycka. Men jag är inte lycklig. Jag känner mig aldrig lycklig. Bara för jag känner mig glad så ÄR jag inte glad. Jag skulle nog vilja påstå att jag alltid, mer eller mindre, är olycklig. Jag är allmänt olycklig. Det har aldrig låtit så rätt innan, så sant… jag är olycklig.

Men… hoppet försvinner inte, det kan inte försvinna ifrån mig. Och de där känslorna jag känner ibland; lycka, glädje och att vara nöjd – de försvinner inte heller. De kommer kanske mer sällan ibland men de kommer alltid tillbaka. De omkring mig som älskar mig, som tycker om mig, de försvinner inte heller. De som försvinner ersätts med nya och jag har alltid flera stycken där som jag vet vill mig väl, som vill hjälpa mig. De vill trösta mig och de lyckas! Så… jag ger aldrig upp. Aldrig.

Edit: Jag skrev detta för ungefär... 1 vecka sen och läget har förbättrats sen dess på många sätt, om inte förbättrats så förändrats.